Senaste nytt

Nova Jeanette Nilsson: Tio

Privat

”Solen Marie”. Jag skrev det högst upp på en sida i min bok. Kompletterade med en pennstreckig glad sol och sköt över den till henne under en föreläsning. Marie, då en kursare jag hälsat på men inte pratat med hade sett sammanbiten ut under en dryg halvtimme. Hon hade goda skäl, föreläsningen var förfärlig och föreläsaren var arrogant. Jag hade dock slutat lyssna på honom och roade mig nu med att studera hennes höggradigt irriterade uppsyn.

Hon gjorde mig munter helt enkelt.

Under några skälvande sekunder när hon läste mitt meddelande tänkte jag att detta mitt lilla tilltag hade slagit fel. För det var ju inte sarkasm, eller det var det, men mitt syfte var att hon skulle veta att jag tyckte hon verkade rätt rolig. Lite ovanlig. Jag började ångra min spontanitet i en rasande fart. Men hon log snett mot mig och lät boken ligga kvar mellan oss. Och där ligger den fortfarande – 13 år senare. Och Marie, som jag i dag räknar som min bästa vän, gör mig fortfarande munter. Jag försöker komma ihåg att säga det till henne.

Detta ska handla om att någonting så enkelt, på gränsen till det banala, som att ta mod till sig och säga, förmedla, visa, uttrycka, viska, ropa, skrika – att någon är bra. Eller snarare, att någonting med någon är bra betyder någonting. Och det ska handla om varför det är emotionellt självförnekande att raljera över den som skriver ”finaste” i en Instagram -kommentar.

Vi byter scen.

”Man ska bara säga det man verkligen tycker”. Detta är en annan väns ord. Inte bara hennes förresten, för det är ingen banbrytande utan snarare en hyfsat gängse hållning. Vi talade om kläder minns jag. Det jag skulle lära mig är att man enligt alla regler och förordningar gör en människa en tjänst genom att aldrig säga att hon är fin. Om hon inte är perfekt det vill säga. För tänk, människan kan ju få griller och inte anstränga sig mer. Och sådant vill man ju inte vara medskyldig till. Nej icke.

Men jag har dock aldrig varit en mönsterstudent – och jag var det heller inte då.

För det är en obegriplig lärdom. Det handlar nämligen inte om att hitta på någonting som inte finns. Det handlar om att anstränga sig för att se det som faktiskt finns. Jag har själv så många gånger missat att säga det som jag tror skulle göra en annan människa glad. På grund av osäkerhet, på grund av feghet, på grund av min egen nedrighet – på grund av allt. Och aldrig har jag känt att jag gjorde den människan en tjänst men väl att jag gjorde oss bägge en otjänst.

I dag måste man raljera över ord som kram, finaste och snyggo. Man måste vara lite saklig trots att just att vara saklig nog aldrig gjort en enda människa lycklig. Och jag har själv sagt detta. Flera gånger om dessutom. För är man inte mot hjärtögon, så är man en medlöpare till hjärtögon. Tramsigt att hålla på att skriva massa komplimanger hit och dit. Att säga att någons klänning är snygg, även om den inte är den snyggaste klänningen i världen. Att en text är bra, även om den inte är den bästa texten i världen.

Men komplimangen som sådan rör sig inte i det absoluta, den rör sig likt oss i mellanlagren.

Raljansen är torftig och ekar tomt. För det handlar inte om att hitta på, det handlar om att se.Ser någon fin ut, just i dag, säg det. Är någon rolig eller bara lite extra allt, säg det. Fick någon dig att skratta åt det roliga eller bara glömma bort det tråkiga – om så bara för en stund. Säg det.

Säg det.

Vi säger för lite. Vi tänker det vi inte säger men säger inte det vi tänker. I min mobil heter Marie ”Solen Marie”. Jag kommer fortfarande att missa chanser att säga eller visa vad jag tycker. Men jag är glad att jag inte fegade den där tisdagen – i den där hisnande trista föreläsningssalen för rätt länge sedan.

Tio bokstäver gav mig en vän för livet.

  • marlies

    Ett kul inlägg. Vi har en vana att sätta egna namn på folk, efter hur vi uppfattar dem. Jag hade en Eva Kvick som kontakt. En öppen person men kvick åt fel håll. Vi känner alla någon som ska styra och ställa över andras huvuden utan att fråga. De gör detta av välmening och prickar helt fel. En otroligt påhittig person, som en varningstriangel.
    Självklart trevlig och rolig, men var och hur måste man själv bestämma. Ibland sätter vi yrken som namn, som Översten, en som alltid ska bestämma, ha rätt. Fia klös hade jag en, en driven person, som inte alltid hade passande språk. Bagaren hette en massör, lite rund och glad. En tandläkare, länge sedan, Fikonborr otroligt lugn och mjuk. Oftast är namnen hemliga, men ibland är de allmänt kända i samma, av lika uppfattning. Att ge komplimanger tycker många är lätt, men att ta emot svårt. -Vilken snygg tröja. -Vadå ? den är gammal.
    – Har du ny bil , fin ? – Äh, den köpte jag förra året.. – Vilken bra föreläsning ! – Ja, så där, jag var så nervös och glömde en del.
    – Vilken god paj ! – Den skulle blivit bättre, men jag hade inte vaniljsocker hemma. – Hur gick det på provet ? – Godkänt. – Så bra.
    – Nej, jag hade pluggat och är värd VG.
    Så håller folk på. Vad ska man svara på sådant ?
    Ibland blir jag sur. – Svarar – Var glad att du kan gå dit !
    Själv är jag helnöjd med allt jag klarat från start redan som liten, till nu.
    Inte måste man ha MVG i allt. Däremot är folk intresserade av egna begränsningar och småproblem att älta, som något unikt.
    Vem är född perfekt, utan utmaningar att ta tag i.. Hög tid att träna på belåtenhet.

  • marlies

    Jag kan tro bara, att en del i mellangeneration sett sig så ofantligt mycket bättre än övriga så inget är bra nog. Dessa har en moral högt stående över andra. Jag vet föräldrar som ringde in till förskolan för att dessa skulle komma ut med barnen till deras bil. De lever på PLUTO.
    Som om andra är deras tjänstefolk, med betydligare högre kunskaper än dom i mer. Lärare idag slåss mot dem. Därför är det viktigt att yngre generation blir sedd och bekräftad av oss andra. Alla är exakta för egen kompetens praktiskt och teoretiskt, och väljer därefter, även i utseende.

  • marlies

    En annan teori kan vara hos en del att skydda sin identitet. Att ingen ska ha åsikt om person. en del vill inte bli betraktade utifrån. De söker kontakt via intressen. Att bli avbrutna gillas inte av dem, av vår spontanitet. Andra skyddar sig av rädsla för obekväma frågor. De vill inte ha inkräktare i sitt privata. Andra lägger ut allt som ett smörgåsbord, vilket gillas för vissa som påseende. Andra får avsmak av detta. Ibland är personer dubbla, vill inte ha inkräktare men breder ut andra. En del får kickar av att visas upp, andra vill polisanmäla.
    Så vi ska nog vara lite avhållsamma, men samtidigt lära känna personer först., för rätt emottagande för givna komplimanger.

  • marlies

    Artikeln beskriver vilken självbild vi fått av långt bemötande innan i livet. Våra tankar och vår uppfattning av det sagda. Ibland kan en motfråga ge svar. – Som, vad, hur, tänkte du nu ?. Att snopet lämna plats bekräftar tanken. Jag tror alla känt sig bortgjorda någon gång.
    Vi säger något trevligt, men som svar blir vi avsnästa.. Förlåt, ska man aldrig säga, det betyder att personen har rätt i uppfattning. Inte tycka synd om heller. Man ska fråga. – Vad gick fel.. Att tänka på vad och hur man tilltalar andra är jätteviktigt..

  • marlies

    Man ska anpassa kommunikation till plats och personer. Som man är privat kan vara helt fel i andra sammanhang. En del vill briljera, andra skämta, ett fåtal utsätta någon. I ett kompisgäng är sådant givande, att testa och lära känna varandras gränser. Där är vi tillåtande för allt.
    Skratt och rejäla utbrott. Men totalt olämpligt på en anställnings inte ljuv,, t.om ordet svår stavat. Hiss ska intränas 2 minuter. Man ska skilja på privat och allmän kommunikation. En konst för oss spontana.
    Men helt perfekt egenskap i många sammanhang även i arbeten för detta.. En fikapaus på jobbet ska inte blandas med privat.

  • marlies

    I det vanliga livet ska man vara målmedveten, ta egna initiativ, men även sådana drag kan vara olämpliga i andra situationer. Därför tror jag att förhållningssätt är svåra att ibland avgöra. Det finns dolda ramar i miljöer som man måste bekanta sig med. En del är välkomnande och informativa. Andra motsatta av speciella skäl.
    Man kan bli rejält prövad utan att veta om det. Så vaksamhet i nya bekantskaper. En komplimang kan innehålla uppgifter. Ett fåtal har befogenheter i sådant, samt en krets av vänner i detta. En komplimang kan vara mer en ord.

%d bloggare gillar detta: