Senaste nytt

Nova Jeanette Nilsson: Tio

Privat

”Solen Marie”. Jag skrev det högst upp på en sida i min bok. Kompletterade med en pennstreckig glad sol och sköt över den till henne under en föreläsning. Marie, då en kursare jag hälsat på men inte pratat med hade sett sammanbiten ut under en dryg halvtimme. Hon hade goda skäl, föreläsningen var förfärlig och föreläsaren var arrogant. Jag hade dock slutat lyssna på honom och roade mig nu med att studera hennes höggradigt irriterade uppsyn.

Hon gjorde mig munter helt enkelt.

Under några skälvande sekunder när hon läste mitt meddelande tänkte jag att detta mitt lilla tilltag hade slagit fel. För det var ju inte sarkasm, eller det var det, men mitt syfte var att hon skulle veta att jag tyckte hon verkade rätt rolig. Lite ovanlig. Jag började ångra min spontanitet i en rasande fart. Men hon log snett mot mig och lät boken ligga kvar mellan oss. Och där ligger den fortfarande – 13 år senare. Och Marie, som jag i dag räknar som min bästa vän, gör mig fortfarande munter. Jag försöker komma ihåg att säga det till henne.

Detta ska handla om att någonting så enkelt, på gränsen till det banala, som att ta mod till sig och säga, förmedla, visa, uttrycka, viska, ropa, skrika – att någon är bra. Eller snarare, att någonting med någon är bra betyder någonting. Och det ska handla om varför det är emotionellt självförnekande att raljera över den som skriver ”finaste” i en Instagram -kommentar.

Vi byter scen.

”Man ska bara säga det man verkligen tycker”. Detta är en annan väns ord. Inte bara hennes förresten, för det är ingen banbrytande utan snarare en hyfsat gängse hållning. Vi talade om kläder minns jag. Det jag skulle lära mig är att man enligt alla regler och förordningar gör en människa en tjänst genom att aldrig säga att hon är fin. Om hon inte är perfekt det vill säga. För tänk, människan kan ju få griller och inte anstränga sig mer. Och sådant vill man ju inte vara medskyldig till. Nej icke.

Men jag har dock aldrig varit en mönsterstudent – och jag var det heller inte då.

För det är en obegriplig lärdom. Det handlar nämligen inte om att hitta på någonting som inte finns. Det handlar om att anstränga sig för att se det som faktiskt finns. Jag har själv så många gånger missat att säga det som jag tror skulle göra en annan människa glad. På grund av osäkerhet, på grund av feghet, på grund av min egen nedrighet – på grund av allt. Och aldrig har jag känt att jag gjorde den människan en tjänst men väl att jag gjorde oss bägge en otjänst.

I dag måste man raljera över ord som kram, finaste och snyggo. Man måste vara lite saklig trots att just att vara saklig nog aldrig gjort en enda människa lycklig. Och jag har själv sagt detta. Flera gånger om dessutom. För är man inte mot hjärtögon, så är man en medlöpare till hjärtögon. Tramsigt att hålla på att skriva massa komplimanger hit och dit. Att säga att någons klänning är snygg, även om den inte är den snyggaste klänningen i världen. Att en text är bra, även om den inte är den bästa texten i världen.

Men komplimangen som sådan rör sig inte i det absoluta, den rör sig likt oss i mellanlagren.

Raljansen är torftig och ekar tomt. För det handlar inte om att hitta på, det handlar om att se.Ser någon fin ut, just i dag, säg det. Är någon rolig eller bara lite extra allt, säg det. Fick någon dig att skratta åt det roliga eller bara glömma bort det tråkiga – om så bara för en stund. Säg det.

Säg det.

Vi säger för lite. Vi tänker det vi inte säger men säger inte det vi tänker. I min mobil heter Marie ”Solen Marie”. Jag kommer fortfarande att missa chanser att säga eller visa vad jag tycker. Men jag är glad att jag inte fegade den där tisdagen – i den där hisnande trista föreläsningssalen för rätt länge sedan.

Tio bokstäver gav mig en vän för livet.

%d bloggare gillar detta: