Senaste nytt

Alina Koltsova: Ondskan kan komma tillbaka

Privat

För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.

När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die
Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar
han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på
huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.

Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent
exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-­talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får
landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.

Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar
demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste
helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.

Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från
Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla en knuten näve upp för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.

Foto: David Lagerlöf/Expressen

Foto: David Lagerlöf/Expressen

Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev såpass viral att hennes kamp nu är ett med världen.
Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära
krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att

Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf
Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.

Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt att
upprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.

Redaktörens anmärkningar

*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV film ifrån 1981 som kan ses här 

  • marlies

    Fred och demokrati är aldrig självklar. Se in i allas ögon som kommer hit. Konstigt att en näve får vara symbol, och få sådant uppmärksamhet och inte de som hotar. En kvinna inte konstigt. De står de civila närmast. I om händer tagandet. De flesta kryper in i ett
    hörn vid hot. Själv blir jag ilsken tar steg fram, då har rädsla, reaktion efter, ett värde. Därför är självförsvar viktigt att kunna.
    Alla vet att storlek inte har betydelse, utan reaktionsförmåga.
    Tolkningsföreträde kommer först. Sverige har ju förstärkt försvaret,
    Dessutom har vi NATO som avskräckande, därav negativa åsikter om detta. Omvänt jättebra att fientliga inte fick reklam. Inga idoler.för världsfred. Det forna fredstecknet har tappat sin kraft.

  • marlies

    Individens rätt att vara sig själv. Idag lever vi i en motsatt verklighet. Dels kamp för individers frihet, samtidigt styrs vi i minsta detalj. Detta både privat och ute i samhället.
    Typiskt i nutid är att ändra alla system ideligen. Går vi in i en affär ena veckan, känner vi inte igen affären veckan därpå. Ska vi logga in någonstans, självklart nya spelregler,
    med ändrade möjligheter. ett evigt jagande efter ny information, i hur, var och inte minst VARFÖR ? Mångfalden är enorm att uppdatera. Ena sidan vill förenkla, den andra försvåra, med ytterligare kontroll i vad, var, hur, varför. Som om vi alla arbetade som spioner under underrättelsetjänster. Eller som kriminella som helst ska registreras direkt, i samtal, inköpta varor, resor med underskrift, som ägda av enskilda. För mej finns ingen logik i detta i civilas vardag, inte inom politiken heller.
    Vi är alla anställda av förtroende för uppgift, ända till sysselsättning , aktivitet.
    En betydelselös rapportering utan något ansvar utöver. Alla har vi blivit utvalda till detta för förtroende och ansvar. Faktiskt även i boenden. Därav all dokumentation,
    som både vi, arbetsgivare, politiker, anställda drunknar i. För mej, och andra ett ständigt motarbete av alla slag istället för genomförande av planerad uppgift.
    Ibland på sidan om som följeslagare. En stor del har LIVET som UPPGIFT.
    JAG; ANDRA som ett STORT INTRESSE. Våra komiker tillhör dem, att se igenom system. Vi tar allt som ett skämt.

  • marlies

    Jag tänker mej ondskan som två sidor. Som ett oväder på intåg.
    Trycket ökar i luft och mark Gamla gener, talar om i huvudvärk, spända muskler, oro. Djur springer in i skogen och fåglar tystnar.
    Utehängande tvätt, barn, husdjur tas in. Så fort ovädret når plats, allt
    åter som innan. Vi möter det med ÅSKLEDARE, paraply, gummistövlar som försvar och skydd. En eloge till Kvinnan.
    I närhet, möter vi det i relationer för problemlösning. Plats är då olika.

  • marlies

    Historiskt är oftast de mest hatade avbildade, blodhundar förstorade som statyer, deras monument att komma ihåg. de som fajtat emot har setts som rebeller, även som författare, journalister och musiker. Rebeller är även aktiva ibland särskilt tränade för max roll, som mittenlöpare för balans emellan. De är otroligt fruktade, för de ser allas sidor. En del utsätter sig frivilligt utan stöd bakom sig, ensamma. Det är att leka med sitt liv som insats. Man ska aldrig ta parti i konflikt utan medla. Som tur är finns undantag, om man själv blir hotat. Man ska hålla sig till spelregler och vara riskmedveten. Det är svårt att få folk fria som utsatt sig. Hämnden är ljuv.
    En del mördas och hittas aldrig. En typisk ungdomsgrej att tro att kunna lösa problem.
    De är mycket mer komplicerade än man tror. Därför har vi andra som har bättre kunskap i bakgrund, uppbyggnad med starkare befogenheter förankrade på hög nivå.
    Inte ovanligt att vissa går till ytterligheter och kliver över lagar, som mindre organisationer. En del bryr sig inte om starka varningar heller.
    Även i småsaker starkt motstånd. Som att släppa ut minkar, som dör på direkten ute,
    inte fostrade från start att klara sig själva. Ett exempel bara på ungdom.

%d bloggare gillar detta: