Senaste nytt

Alina Koltsova: En miljöpartists bekännelser

Privat

Alla partier genomgår en eller flera livskriser någon gång. Miljöpartiet är definitivt inget undantag. Och under den här våren har vi haft det minst sagt turbulent. Det har verkligen inte varit roligt att vara politiskt engagerad samtidigt som man ser rubrikerna i löpsedlarna på väg till mataffären.

Vissa företrädare har uppenbarligen misskött sig och partiledningen har inte riktigt hanterat det på ett önskvärt sätt. Vad som har gjorts och vilka det gäller är rätt överflödigt för mig att återberätta, då det även skrivits mycket om det här på Frihetssmedjan.

Det är vissa frågor som kommer att behandlas extra på kongressen, som sker ungefär om en vecka i den värmländska metropolen Karlstad. Själv åker jag dit som ersättare för Arvika. Ingen av oss delegater vet hur det kommer att sluta. Det har verkligen inte varit ett dugg lätt att regera tillsammans med ett gäng socialdemokrater. Vissa saker har vi dock fått igenom, som t.ex. att Sverige var med och skrev under Parisavtalet. Men så är det vissa hjärtefrågor vi tvingats ge upp.

Flyktingpolitiken är en sådan fråga där vi tvingats ge efter för den socialdemokratiska storebror-ismen. Jag tänker nu inte klandra Åsa Romson för att hon råkade visa sorg på presskonferensen. Det var inget lätt beslut att fatta. Vi miljöpartister är bland de mest liberala partier som finns när det kommer till fri rörlighet, till skillnad från Socialdemokraterna. Sedan har vi också ID-kontrollerna vid Öresundsbron, som kritiserats hårt.

Allt detta skapade ett infernaliskt raseri bland partiets medlemmar. Det blev så pass hårt att partiet anordnade dialogkonferens den 27 februari i Härnösand, Västerås respektive Malmö. Ministrarna, riksdagsledamöterna och partistyrelsens medlemmar var på plats för att lyssna på medlemmarnas idéer för hur vi kan förbättra flyktingmottagandet.

Sedan har vi själva språkröran, som SVT:s Agenda så fiffigt uttryckte det i söndags. Både Gustav Fridolin och Åsa Romson har ställt sina poster till förfogande, och många partidistrikt kräver avgång för antingen det ena eller båda språkrören. I Norrbottens distrikt vill man istället se biståndsminister Isabella Lövin och finansmarknadsminister Per Bolund som efterträdare.

Och så finns de som gnäller över att Miljöpartiet kommer gå högerut ifall Lövin och Bolund tar över stafettpinnen. Sedan 2014 har andra gnällt över att Miljöpartiet gjort en vänstersväng. Men om jag ärligt talat ska få säga min mening så ger jag blanka tusan i höger- och vänster-tjafset. Vi kommer aldrig vara ett renodlat vänsterparti eller högerparti. Vi är ett grönt parti, punkt. Vissa av våra frågor går åt vänsterhållet, och andra (såsom RUT-avdraget) åt högerhållet.

Något som också varit en het potatis är vägningen mellan jämställdhet och mångfald. Kan vi stå för både och? Krockar inte dessa två ting med varandra när det gäller t.ex. hälsar olika beroende på kön? Sådana diskussioner har vi haft i Miljöpartiets jämställdhets- och mångfaldskommitté som jag blev invald i under vintern i år. För mig är svaret självklart. Jämställdhet och mångfald går att kombinera. Det gäller bara att balansera och ha respekt för individen så länge hen inte skadar andra.

Så visst gör det ont när knoppar brister. Men jag är helt övertygad om att vi på något vis kommer klara oss ur denna trista situation vi stått inför. Till politiker i andra håll har jag ett starkt budskap ifall det krisar i era partier; håll ut! Lägg er aldrig i fosterställning och ge upp. Fortsätt kämpa på!

%d bloggare gillar detta: