Senaste nytt

Alina Koltsova: Att berätta sin historia är inte politiskt

Privat

Förutom Miljöpartiets kongress i Karlstad dominerades helgens nyheter av Eurovision Song Contest som detta år hölls i Stockholm. Det blev en smått oväntad segrare, som var låten 1944 av krimtatariska Jamala som tävlade för Ukraina. Genom denna seger har folk fått upp ögonen på oss med tatariskt ursprung och situationen för sådana som oss i Östeuropa. Men sedan kommer den statsryska antipatin in i bilden. 



Förvånansvärt många svenskar skriver samma sak i kommentarsfälten på internet som prorysk media försöker lura i folk. Jamalas låt är för ”politisk” för tävlingen, Jamala är liksom resten av tatarerna en ”offerkofta” och att hennes låt präglas av ”rysshat”. Så brukar det ofta låta. Men det är vissa saker vi bör reda ut här.

Låttexten i 1944 handlar om Jamalas gammelfarmor, som var en av de tatarer som på beordrades av Stalin deporterades från Krim i fruktansvärda förhållanden. Denna del av historien är också min släkthistoria, då min mormor tvingades gå igenom samma öde som barn. Det är inte politiskt att sjunga om historia. I så fall är ABBAs segerlåt Waterloo från 1974 minst lika politiskt. Eller alla de gånger länder tävlat med antikrigslåtar. Eller varför inte Eurovisions slogan för detta år som löd ”come together”.

Vissa har också reagerat med frågetecken på refrängen. Det kan jag på ett sätt förstå om man inte alls förstår tatariska eller turkiska. Den raden går: ”Yaşlığıma toyalmadım, men bu yerde yaşalmadım” vilket på svenska blir: ”Jag kunde inte spendera min ungdom där, för ni ryckte ifrån mig min frid”. Det är inte politiskt att ha en sådan betraktelse på en sådan händelse. Speciellt inte när man knappt blivit vuxen innan dessa övergrepp sker.

Stalins motiv till tvångsdeportationen var en anklagelse mot det tatariska folket för påstådd samarbete med Nazityskland, trots att väldigt många tatarer stred för Röda Armén. Det kollektiva skuldbeläggandet och bestraffningen var ett faktum. Allt från spädbarn till riktigt gamla tvingades in i godstågen. Oskyldiga människor fick betala priset för sin etnicitet.

Idag anklagas tatarerna för att vara nazikollaboratörer, islamister samt ”väststödda” separatister. Sedan den ryska annekteringen 2014 har moskéer och privata hem rannsakats, den krimtatariska regeringen Mejlis är förbjuden och tvingas verka i exil, och nyhetskanalen ATR har tvingats stänga ner på grund av anklagelser om extremism. Medan det statsryska förtrycket mot tatarerna i Tatarstan varat såpass länge att de inte har möjlighet längre att fly därifrån, har krimtatarerna haft det lugnt fram till annekteringen.

Många av dem har flytt till Turkiet, men också västra Ukraina och till EU-länderna.

Sedan segern i Eurovision har den ryska överheten känt sig hotad till den grad att dess medier spridit ännu mer rasistiska konspirationsteorier mot turkfolk och muslimer. Man har dammat av Stalins anklagelse om tatarernas samröre med nazisterna, och tar det som vedertagen fakta för att elda på hatet. Man tar tatarernas kamp för sina rättigheter som ett tecken på ”rysshat”, när det inte alls handlar om att avsky etniska ryssar, utan mer om att kritisera en tvivelaktig regim.

Situationen för det tatariska folket är ingen unik sådan. Så ser livet tyvärr ut för minoriteter. För tibetaner och uigurer i det kinesiska samhället, för kurderna i Turkiet och Daesh-härjade Syrien och Irak, för västsaharierna i Marocko, judar i Ungern och inte minst för romer i varje land som finns. Men i Väst har man inte haft någon aning. Nu börjar man helt yrvaket förstå. Och det är först nu jag och min mor slipper dra långa förklaringar när folk frågar om vårt etniska ursprung.

Jamala öppnade Europas och världens ögon. Från rysk sida har man försökt stoppa henne, men tji fick den. Hatarna fick hata, men det spelade faktiskt ingen roll. För i slutändan är det en familjehistoria som många av oss bär, som vi bör föra vidare. Om detta må vi berätta. Annars glömmer vi, och är dömda att göra samma sak igen, hur många ”aldrig mer” vi än förkunnar.

  • Pingback: Alina Koltsova intervjuas av p4 värmland | Frihetssmedjan()

  • marlies

    Exakt. Det är en urgammal sed att vidareberättade vad som hänt historiskt både privat och i media dagligen. Förr i stenar, grottor och runor, på pergament. En hjälpinsats i bra och dåligt för vår vägledning framåt. Vilken politik som då var gällande oftast ointressant. Men hur människor drabbades eller lyckades betydelsefullt, samt i antal, och i bilddokumentation senare. Som fotoalbum eller i jätteformat av monument, statyer, som komik, teater, filmer, böcker som dokumentärer och som biografier.
    Ondskan dominant, att alltid komma ihåg, inte repetera. En maktens verktyg., innehållande mänskligt försvar så grovt som nöden kräver Stor efterfrågan grymmare brott, både mänskligt, och i kapitalslöseri..

  • marlies

    Hur många har inte gjort bort sig i dumheter. Vi har otroligt svårt att berätta om det.
    Jag älskar sådana historier, och berättar själv. Enbart för att andra ska fatta att de är mänskliga. Att dra ifrån bensinmack utan att betala, få ett samtal om polisanmälan. Att inte komma in i dörrar, för halvtrasiga lås, Paniken, verktyg, fram och tillbaka. Allt skrattar man åt i efterhand. Att snubbla med en fin dukad bricka framför näsan på folk.
    Att snubbla rakt fram i en kullerbytta för att snören i kängor fastnar i varann. Att inte slå sig alls, inte få skäll heller. Att springa ut från tandläkarstol. Att bränna bröd i ugn,
    Folk gör bort sig dagligen och stundligen, står med soppåsar på buss. Glömmer paraplyer och annat lite varstans Det är helt logiskt med mycket att hålla reda på, reagera, bråttom, missuppfatta andra. En del skäms ihjäl för minsta sak i vad de gjort.
    Men även för vad de spontant säger. Jag uppskattar alla som delar med sig av vår mänskliga historia. Ingen är perfekt hela livet. Allt runt om påverkar vårat tänkande.
    Aldrig att jag mött någon chef heller som inte förstått personal i förseningar, eller missöden. En konstig fantasi många lever i. Jag gillar att skrämma folk, och skoja.
    Så fort man är tysk ursprung kommer Hitler på tal. Jag är då en okänd älskarinna.
    Folk är så ofattbart strikta och pedanta i allt. Rätt och riktigt, hur fel de än har .

  • marlies

    Man kan träna på en fullsatt buss med alla dessa individer från alla håll. Alla med sin egen historia, i bara tänkandet. Ingen är ändå unik, men en del tror de är ensamma om händelser.

  • marlies

    Stalin var en dubbel person som många ledare varit. En uppskattad familjefar, som ingen kunde tänka sig vara brutal. Hur de drivs är en gåta, antingen en stark tro på uppgift, eller en önskan om stor beundran, obegränsad i bra och dåligt. En del blir brutala av miljön, som självbevarelsedrift samt för övriga i miljön som mänsklig insats.
    De skördar sina offer i framfart i tvång för att komma vidare. En hemsk uppgift med tänkt bra syfte. Inte många vet vad som väntar. En del tappar totalt förståndet i hård stress. Dessa rensas bort. De flesta vill få bort alla spår av fiender, även födda barn av dom. De ses som en inkräktad makt som bestraffning, lämnas bort i barnhem med utbytta namn, att aldrig hittas eller mördas. Många kämpar för de minsta globalt.
    De blir inte alltid accepterade av förälder heller. Tyranner borde skjutas på fläcken.
    Det finns en gräns, särskilt för psykopater som är obotliga och använder all sin logik för planering och för att lyckas. Detta enbart för egen glädje. De förstör livet totalt för många. De borde vara inlåsta med bevakning med noll kontakter. De har en uppgift militärt och i spionage, som agenter. De lyckas med det mesta. De skyr inget.
    Privat kan de slå om personlighet på sekunden, farliga individer. De har kontakter och stöd bland sina närmaste. De klarar sig oftast ur allt helskinnat. Tragiken är ofattbar efter dem, för offren blir inte trodda.

%d bloggare gillar detta: