Senaste nytt

Sophia Barthelson: Är du skyldig mina barn ett grönområde?

Stadsplanering är ett knepigt område. Alla vill vara med och bestämma och det finns ungefär lika många åsikter som det finns människor. Alla har sina bevekelsegrunder och de flesta tycks ha en poäng. Någon vill bevara historien och kulturminnen. En annan värnar om vacker arkitektur. En tredje tänker på utrotningshotade paddor och fjärilar. En fjärde vill bygga bort bostadsbristen medan en femte ser till vikten av att blanda villor, bostadsrätter och hyresrätter för undvikande av segregation. Men det argument som tycks trumfa det mesta är ändå detta: Men tänk på baaarnen!

På senare år har det talats en del om att barn rör på sig för lite. I första hand är det nog datorer och TV-spel som får skulden för det, men det dras ofta också upp när vi pratar om stadsplanering. Den som vill nagga en park i kanten, om än aldrig så lite, får höra att den hotar barnens möjligheter till utelek och rörelse. Det talas upprört om att skolgårdar och förskolor i centrala delar av större städer har alldeles för liten lekyta. Det sägs att bilar tar för stor plats i staden, på barnens bekostnad. För att inte tala om att många hus byggs utan en ordentlig gård att leka på.

Lösningen blir förstås den vanliga. Man ropar på närmaste politiker. Stoppa byggprojekten! Fridlys alla parker, varje rabatt, helst vartenda grässtrå! Rädda våra barn!

Och visst. Absolut. Barn behöver plats att rasa runt, springa ikapp, spela fotboll och bygga kojor. En balkong räcker inte, om än med aldrig så vacker utsikt. Men är det verkligen politikernas uppgift att se till att barn har plats att leka? Vart tog föräldrarnas ansvar vägen?

Långtifrån alla familjer har råd med villa med stor trädgård. Men det är ju heller inte nödvändigt. Våra förorter är fulla av lägenheter med närhet till skogar, parkområden och badsjöar. På många håll kan även en sliten trea i miljonprogrammet erbjuda fantastisk utomhusmiljö för barnen. Problemet finns snarare i innerstan. Som tur är. Ytterst få människor är tvingade att bo exempelvis i Stockholms innerstad. Har man en hyresrätt där är det garanterat lätt som en plätt att byta mot en lägenhet i förorten. Sannolikt får man till och med en större och bekvämare lägenhet än den man lämnar. Och har man en bostadsrätt är det minst lika enkelt. Sälj, och du får råd med minst ett radhus någonstans där barnen kan rasa utomhus.

Eller så kan man förstås göra som allt fler föräldrar tycks göra idag. Stanna i stan när barnen kommer och sedan aktivt söka upp grönska och öppna ytor. Ta med ungarna på utflykter och picknick varenda helg. Gå till en park en timme varje dag efter förskola och skola. Det är fullt möjligt. Så fullbyggda är inte våra städer och lär inte heller bli.

Vad man däremot inte kan göra är att både ha kakan och äta den. Man kan inte bo mitt i stan med närhet till shopping, kultur och nöjen och samtidigt ha villans eller förortens alla fördelar. Vill man bo centralt i en större stad kan man inte samtidigt begära att ens barn ska ha stora ytor att leka på alldeles runt knuten. Det går inte att få både Stureplan och skogen inom gångavstånd.

Faktum är att det inte ens vore bra om sådana möjligheter fanns. Det som gör stora städer så spännande är ju just att många människor är samlade på samma ställe. Det är när folk bor tillräckligt tätt som det blir lönsamt att öppna massor av små trevliga restauranger och stora härliga gallerior. Det är tätheten som gör det möjligt att ha tunnelbanor, bussar och spårvagnar som går stup i kvarten. Allt det där man vill åt genom att bo i innerstan finns tack vare att politiker inte har bevarat varje liten grön plätt, utan man har låtit människor bygga och bo i stort sett överallt.

Var och en av oss måste helt enkelt välja. Hur viktigt är det för mig att ha nära till krogen och museer? Behöver jag bussar som går var sjunde minut? Är jag i så fall beredd på att följa med mina barn till parken en kilometer bort när de vill leka? Eller är det viktigare för mig att få springa i skogen? Att barnen har gräsmattor att leka på alldeles utanför mitt köksfönster? Jag kan nämligen inte få allt.

Och om jag ändå kräver att få bo mitt i stan med närhet till naturen så är det ju inte bara politikerna jag ställer krav på. Jag kräver även av mina medmänniskor att de ska avstå mycket av sina önskemål. Om jag ska ha en park precis där jag bor så måste ju något annat stryka på foten. Ett planerat café får aldrig öppna. 30 nya lägenheter blir inte av och därmed är det kanske 60-70 personer som aldrig får förverkliga drömmen om att bo centralt.

Visst behöver barn plats att leka och frisk luft att andas. Men det är jag som förälder som har ansvaret för att de ska få det. Inte någon politiker. Inte mina grannar. Inte du. Så länge du ser till att dina egna barn får busa, springa, gunga och leka så är du faktiskt inte skyldig mina barn några grönområden.

%d bloggare gillar detta: