Senaste nytt

Riksdagspartierna måste bemöta integrationsutmaningarna, ej förvärra de

Foto: Joakim Ståhl/TT

Turerna kring bostadsministern Mehmet Kaplan har öppnat upp för diskussion om partiernas hållning till väljare av invandrarbakgrund. En som diskuterat frågan är bloggaren Fnordspotting.

I ett blogginlägg ifrån gårdagen med rubriken Om Kaplan och identitetspolitiken skriver Fnordspottning följande om varför Miljöpartiet dragit till sig personer som Kaplan:

Förklaringen till detta är Miljöpartiet med hull och hår anammat identitetspolitiken.

Att identitetspolitiken har en framträdande roll i Miljöpartiets politik är inget som någon kan förneka. Att identitetspolitiken skulle vara förklaringen till att Miljöpartiet lockar till sig personer som Kaplan låter lockande och kanske stämmer det. Om så är fallet så är det inte enbart Miljöpartiet som anammat identitetspolitiken med hull och hår. Det gäller i så fall ett flertal riksdagspartier.

Lärdomarna ifrån Omar Mustafa skandalen ger en fingervisning på detta. Ett annat exempel är moderaternas blinda fläck till Abdirizak Waberi, när han valdes som riksdagsledamot 2010. Hos Centerpartiet var det nära att fundamentalisten Mahmoud Aldebe blev partiets riksdagskandidat.

Andra exempel på identitetspolitiken är en del av vardagen hos riksdagspartierna är partiernas tafatthet eller ogenomtänkta utformning av sin politik.
Till exempel har Vänsterpartiet varit oförmögen att stå upp för feminismen i förorten. Istället har ledande företrädare gått till attack mot de enskilda vänsterpartister som kritiserat den kvinnofientliga stämningen som råder i ett flertal förorter.

Kristdemokraternas familjepolitik har inte bara lockat frireligiösa kristna utan även gjort det enklare att med vårdnadsbidraget befästa ålderdomlig islamisk kvinnosyn.

Ett annat sätt att se på identitetspolitiken är riksdagspartiernas och många av deras partiföreträdare utöver det normala tar parti för minoriteter som är i konflikt med andra minoriteter i hemlandet trots att bägge är boende i Sverige det vill säga att konflikterna i hemlandet blir en inrikespolitisk fråga i Sverige där partierna tar parti. Ett tydligt exempel är konflikten mellan Turkiet och den förtryckta kurdiska minoriteten i Turkiet. Här har både företrädare för Liberalerna och Vänsterpartiet legat i framkant på kurdernas sida speciellt under de två-tre senaste åren.

Ett annat historiskt men lika aktuellt exempel är socialdemokraternas orubbliga täta band till palestinierna. Ett tredje exempel är Sverigedemokraternas ”utsträckta” armar till kristna syrier samtidigt som partiet utmålar islam och muslimer som ett hot mot Sverige och kristna.

Det är min uppfattning att om detta fenomen fortsätter kommer det göra riksdagspartierna till intresseorganisationer för olika minoriteter som ligger i konflikt med andra minoriteter i hemlandet.

Värsta scenariot är att invandrare här i Sverige lever i etniska stamsamhällen i modern tappning och att integrationsutmaningarna inte bara varar mellan infödda svenskar och utrikesfödda. Riksdagspartierna och deras företrädare måste vara försiktiga i sitt handlande i dessa frågor så att de inte medverka till att integrationen här i Sverige förvärras och konflikterna i hemlandet även tar vid här. Annars kommer konflikter utspela sig mellan invandrare och invandrare, detta är redan på många sätt vardag idag men behöver inte ytterligare befästas med riksdagspartiernas hjälp, snarare tvärtom!

Telason Getachew
Steg för steg liberal med intresse för internationella frågor.

  • marlies

    Att ta parti för enskilda eller grupper är en fara i sig. Vi har kulturer där hela släkter samverkar. En sektor som förr var framträdande var restaurangbranchen. Där fäder hade krav på sina söner att lyckas i vårt förlovade land. Idag segreationen en faktor i tillhörande bostadsområden. Vi har även sådan med kriminell belastning i uthyrning även i mindre samhällen. Olika tillhörighet i samma område är en risk., beroende på politisk uppfattning i våra samhällsregler.
    I vissa länder förekommer våld och tortyr vid ingripande av polis.
    Kvinnosyn som vi ser och hör om är sällan allmän, utan har grund i utanförskap i svenskt umgänge. de blir då fastare i sin kultur i angrepp på egna inte tillhörande dem. Som alltid sitter kvinnor i sysselsättning med handarbetets forntid, medan männen vandrar runt frusterade i ingenting. Där ska fötter in för meningsfull aktivitet blandat med svenskar. Bekvämt att bara glo på dem och beskylla.
    Vad jag märkt har många ett oerhört högt språkbruk. För oss uppfattat som om de skriker när de samtalar. En naturlig orsak av en tät befolkning i hemland. Detta måste anpassas, för vi klarar inte av att vara i sådan miljö. Är lokaler små blir det påfrestande.
    Alla idag önskar blandat boende med hälften svenskar. Då en trivsam miljö.

%d bloggare gillar detta: