Senaste nytt

Ett uteblivet handslag säger mer än tusen ord

Hipgnosis

Det måste vara jobbigt att vara politiker såhär i nätmediernas tidevarv när allt man säger, gör och kanske t.o.m. tänker ständigt skrutineras av opinionen och massmedia.

Miljöpartiet har som bekant fått känna på effekterna av tidsandan särdeles påtagligt på sistone, med Åsa Romsons kommentarer om 9/11 som en ”olycka”, Mehmet Kaplans skenbara umgänge med högerextremister samt Yasri Khan som vägrade ta en kvinna i hand under en intervju.

Det individuella ansvaret

Framförallt den sistnämnda incidenten, eller snarare icke-incidenten är vad jag kommer spinna vidare på här. Jag tänker inte gå in närmare på huruvida han gjorde rätt eller fel som avstod från att hälsa (Mitt svar: Han gjorde inte fel, varken mer eller mindre. Taktlöst, men inte fel). Det jag vill plocka isär här är snarare reaktionerna från dels media och dels folk i största allmänhet.

Det är tydligt att ett fall som detta illustrerar tvehågsenheten inför å ena sidan toleransen gentemot andra kulturers sedvänjor och å andra sidan attityden mot kvinnor.

Man har bevisligen dragit stora växlar på just detta när man betraktat hans handling (eller icke-handling). Vissa har fördömt honom och hänvisar till en respektlöshet mot kvinnor, enligt några deriverad från hans kulturarv. Andra tar honom i försvar i ett försök att framstå som toleranta med avseende på hans kulturarv. Några tycker att det är en ren etikettsfråga och att han borde lära sig veta hut och ytterligare några hävdar att även politiker måste få göra fel ibland (och drar upp andra politiker man upplevt klarat sig undan påföljder efter tveksamt beteende).

Däremot har jag hittills inte sett någon som nöjt sig med att han eventuellt måste få vara fri att göra ett aktivt val att låta bli att hälsa, oavsett anledning, och därmed fördömt eller försvarat honom helt och fullt utifrån detta.

Khan har själv gått ut med att anledningen bakom hans hälsningsaversion bottnar i hans uppväxt under vilken han tydligen fått lära sig att det anses alltför intimt att beröra det motsatta könet. Vidare ska han ha kommenterat det hela med:

Jag kan förstå att många har åsikter om detta men det är ett personligt val. I ett liberalt samhälle ska man kunna välja sådana saker själv

vilket jag ser som tämligen kärnfullt och i den bästa av världar borde historien ha slutat där.

Det duger dock inte för alla som inför sitt politiskt medvetna överjag ställs inför det pikanta dilemmat att bedöma hans vägran som antingen antifeministisk eller som ett uttryck för hans kulturtillhörighet. På köpet får främlingsfientliga tyckare bränsle att utropa honom, och givetvis via proxy Miljöpartiet, som kvinnoförtryckande.

Khan bedöms således utifrån en kontext som ligger bortom honom själv och därigenom bortom hans medvetna kontroll. Han blir en produkt av sin kultur och/eller implikationerna av sin handling, beroende på vem man frågar.

Det här tycks mig symptomatiskt för samtiden; En människa reduceras till sin påtvingade identitet och jag talar inte om faktiskt identitet här utan snarare den som en skenbar grupptillhörighet definierar. De må så vara att Khan präglats av sin uppväxt och den kulturella kontext i vilken den ägde rum; Ingen människa är en ö, som det brukar heta, och det är trivialt självklart att vi ständigt tar intryck av vår omgivning.

När DN försöker måla upp en förklaring mot bakgrund av religionsfrihet skjuter man förbi målet. Blir Khans kvinnoberöringsvägran mildare på något vis bara för att den är en produkt av hans kultur, och omvänt, blir densamma värre om den visar sig vara en produkt av en latent misogyni?

Hade situationen förändrats om han hävdat bacillskräck men egentligen velat undvika kontakt med just kvinnor av en anledning eller annan? Är det de uttalade attityderna som är problemet eller de vi håller inom oss? (Detta är en kuggfråga).

Poängen är att Khan gjorde ett medvetet val att inte hälsa på kvinnan och strängt taget kan alla andra bara spekulera i anledningarna varför.

Grupptillhörighetens agenda

Vi kommer aldrig att vara hundrasprocent säkra på motivationen bakom andra människors yttranden och handlingar (vilket för övrigt är en anledning till att vi först och främst bör bedöma människors moral utifrån hur deras handlingar påverkar andra). Därför är det också farligt att tillskriva enskilda människor egenskaper utifrån en godtycklig grupptillhörighet. Inte minst är det dehumaniserande då vi friskriver människor ansvar och därmed förmågan till personligt omdöme och våra handlingar får inte mer moralisk tyngd än när lejonet anfaller antilopen.

Vi får lära oss tidigt att det är fel att döma någon utifrån grupptillhörighet men bara genom att formulera detta credo kognitivt utgår vi från ett grupptänk utifrån vilket vi ideligen bygger upp egna och andras identiteter. Detta leder i sin tur till att närhelst vi stöter på (enligt oss själva) tveksamma åsiktsströmningar som förknippas med givna grupperingar kopplar vi ihop dessa och dömer ut de individer som tillhör dessa grupper som omoraliska eller irrationella.

Vi ser att det finns grupper som kvinnor och invandrare, därmed ser vi också att det finns grupper som kvinnohatare och rasister. Beroende på vilken grupp man sen själv identifierar sig med är det extremt lätt att döma ut sådana som Khan enbart på basis av hans (icke) handling och uttalanden.

Det jag far efter här är att folks och mediers reaktioner på Khans handvägran endast kan förstås mot bakgrund av den godtyckliga identitetskontext vi alltför ofta tillgriper när vi vill förstå mellanmänskliga skeenden.

Detta är också anledningen till att man inte riktigt verkar komma överens om varför, eller ens om, han gjorde fel som inte hälsade. Hade han gjort sig skyldig till något så uppenbart fel som kvinnomisshandel hade ingen behövt ta några analytiska omvägar via identitetsdefinierande implikationer för att komma fram till att misshandel helt enkelt är moraliskt förkastligt.

Valet att inte skaka hand med en annan människa kräver däremot sidopremisser som tillskriver personen en på förhand bestämd identitet och därmed i förlängningen fråntar personen hens egna ansvar då (icke)handlingen i sig inte leder till någon kränkning av någon annans friheter.

De moraliska kraven på härskarna

Det andra som blir tydligt i Khans (och en hel hoper andra politikers) fall är hur vi tenderar att dehumanisera politiker och frikoppla dem från sin mänskliga natur. Man kan fråga sig varför vi ställer högre krav på politiker än på varandra, varför det är värre att en politiker tabbar sig genom att posta oacceptabla saker på sociala medier, varför politiker inte förväntas agera enligt samma rättesnören än vanligt folk.

Svaret är naturligtvis att vi tror att de kan representera en hel hoper andra människor, hundra-, tusen- eller miljontals beroende på vilken nivå man agerar. När vi kräver en politikers avbön eller t.o.m. avgång för att hen uttryckt eller betett sig klumpigt ger vi uttryck för en underförstådd uppfattning om politiker som ofelbara. De har ett uppdrag att representera folket och då får man bannemig inte göra fel!

Implikationerna av detta är desto mer allvarliga; Det är fullt naturligt att ett system som bygger på en handfull individers oinskränkta dygdighet har extremt liten tolerans för enskilda snedsteg. Mot en sådan bakgrund ter det sig klart motiverat att politiker får avgå närhelst de hänfallit åt att bete sig mänskligt, dvs. handlat utifrån sina egna preferenser, precis som Yasri Khan eller för all del Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh som ska ha postat ett djupt rasistiskt filmklipp härrörande från Nordisk Ungdom på sin egna Facebooksida.

Enligt uppgift ska hon sedermera ha tagit bort det men i ett uttalande likväl ställt sig bakom det som framställs i videon (som för övrigt var manipulerad), nämligen en uppriktig rädsla inför spridning av islamism. DN har återgivit reaktionerna från hennes moderparti:

– Har ni fortsatt förtroende för Kakabaveh?

– Det är väldigt väsentligt att hon skriver en ursäkt som är på riktigt. Frågan kommer att diskuteras vidare, det är vad jag kan säga just nu.

Det kan naturligtvis tyckas skitkul för en libertarian som motsätter sig vänsterpartiets politik att någon av deras egna spridit rasistisk propaganda, men här har alla med ett intellektuellt ärligt uppsåt ett ansvar att se bortom åsiktsskillnaderna och till sakfrågan istället.

Notera implikationerna av citatet ovan, att hon inte tillåts ha egna uppfattningar om islamism. Inte bara inte framföra uppfattningarna utan de facto ha dem, därav ”en ursäkt som är på riktigt”. Vi snackar tankebrott här, ekandes en orwelliansk attityd till enskilda individers åsiktsfrihet.

Det här ger en också anledning att fundera över om partimedlemmar ens själva står bakom den politik de ämnar propagera för eller om de bara vidarebefordrar det som partilinjen dikterar.

Är det helt otänkbart att en betydande andel av ett ledande partis medlemmar egentligen vill något annat än det som klubbas igenom i varje enskilt fall? Vad säger det i så fall om den demokratiska principen, vidmakthållandet av den vanligast förekommande uppfattningen?

Vi har en närmast patologisk benägenhet om att vilja lagstifta om allmänt hyfs. Det numera borttagna ordningsbetyget i skolan har ersatts av ett betydligt mer rigoröst ordningsbetyg i civilsamhället (partikulärt kringskuren yttrandefrihet) och nåde den som inte lever upp till det. Naturligtvis begär vi extra mycket av alla förment folkvalda politiker att de ska hålla sig inom ramarna för detta ordningsbetyg.

Jag drar mig till minnes en intervju jag faktiskt själv gjorde med Centerpartiets Fredrick Federley (hej Lösnummer!) i kölvattnet av IPRED-lagen som han själv var med och röstade igenom. Hans svar på om det inte stred mot de förment liberala principer Centerpartiet stod för var att det handlade om att ”lära sig det politiska hantverket”, eller om man så vill, att det är värt att svika sina principer om belöningen var att klättra på den politiska stegen och därmed få mer att säga till om. (Jag skrev naturligtvis inte så då, men ordvalet fastnade i mitt huvud).

Systemfelet

Det finns något djupt oroande i den attityd som ges uttryck här, att politiker förväntas vara mer eller mindre ofelbara, ty denna förväntning innebär omvänt att vi lägger över såväl ansvaret som förhoppningarna om ett bättre samhälle på politiken.

Vi får höra hur enskilda politiker, grupper eller hela partier lyckas genomföra reformer på alla möjliga samhälleliga plan så ofta att vi tenderar att glömma att de viktigaste reformerna genom historien essentiellt gått ut på att eliminera det politiska inflytandet över civilsamhället (avskaffandet av raslagar, bejaka kvinnors och homosexuellas rättigheter, bejaka grundläggande rättigheter överlag osv).

Det är tacksamt för enskilda politiker att kunna spegla sig i glansen av samhällelig utveckling om den i mångt och mycket drivs av avskaffandet av kränkande lagstiftning, precis som det är tacksamt att passivt kunna rida på den utveckling som sker helt oreglerat i civilsamhället överlag.

Miljöpartiet själva har mycket att tacka de entreprenörer för som en gång uppfunnit, utvecklat samt tillgängliggjort vindkraftverk. På samma sätt har Vänsterpartiet den en gång förda socialdemokratiska folkhemspolitiken att fördöma som upprätthöll kravet på danstillstånd.

Det är inte ens fråga om hybris från politikernas håll längre då dessa förväntningar är så djupt förankrade i folksjälen att man inte längre ifrågasätter politiserandet av icke-principiella spörsmål.

När så massmedier rapporterar om enskilda politikers faux pas och folk sväljer betet, blir upprörda och skriver vitt och brett om hur vi borde förvänta oss bättre från de förment folkvalda, gör man ständigt en poäng av att vidmakthålla ett sunt och kritiskt förhållningssätt till statsmakterna.

I själva verket är det snarare tvärtom; Hade vi verkligen varit kritiska till de som förväntas representera den förda politiken hade vi tillåtit dem att göra misstag, att ha egna åsikter, att skriva och säga dumheter inför allmänheten. Då och endast då hade vi kunnat ställa dem på samma nivå som oss själva, bejaka deras dödlighet, hålla dem personligt ansvariga för sina snedsteg samt koncentrera oss på att analysera den politik man vill föra snarare än enskilda partimedlemmars förehavanden.

Och kanske på köpet ifrågasätta ett system som tillåter alldeles för mänskliga varelser anförtros ansvaret för ett helt samhälle. För att parafrasera en för tillfället bortglömd källa: Om människor är för dumma för att rå om sig själva är det orimligt att förvänta sig att vissa människor ska kunna rå om andra.

Fredrik Andersson
Libertarian utbildad inom medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och statsvetenskap. Jobbar med IT, verkar och lever i Örebro och är musiker samt understundom skribent.

%d bloggare gillar detta: