Senaste nytt

Birgitta Ohlsson och Mattias Svensson som riktmärken

Copyright: Kheng Guan Toh

För några dagar sen tog jag till mig twitter för att avreagera mig mina känslor kring den allt mer pessimistiska stämningen som jag har känt kring svensk politik och liberalism. Efter att ha läst ett par Facebook och twitter inlägg ifrån Mattias Svensson skrev jag följande på twitter:

Svensk politik genomsyrar just nu väldigt mycket cynism och opportunism, än vad jag uppfattar vara brukligt. Politiska utspel som för ett par år sen skulle vara otänkbara är idag vardagsmat. Vissa utspel var mer väntad än andra, speciellt med tanke på vad som skedde i och med när Stefan Löfven visade sig vara oförmögen att få igenom sin budget. Men många av utspelen saknar sans och balans.

En annan sak som också vara väntad var att Alliansen när de väl hamnade i opposition skulle gå skilda vägar.

Alliansen sågs i mångas ögon som ett liberalt projekt och när man förlorade regeringsmakten blev det också liberalismen som fick skulden.

De rödgröna mötte väljarna i 2014-års riksdagsval med att hävda att ”någonting hade gått sönder”. De mer konservativa elementen inom Alliansen kom också till samma slutsats efter att regeringsmakten gick förlorad. Skulden för det som hade gått sönder ålades på Liberalismen.

Från vänster till höger var analysen densamma: Liberalismen hade förstört det Sverige som svenska folket älskade.

Och här är vi idag: Liberalismen är under attack ifrån både vänstern och konservativa.

Vilken Liberalism är då under attack?

Jag skiljer på Liberalismen, ideologin, och Liberalismen, den politiska varianten, den som ter sig i den politiska debatten. Den som är under attack är den ideologiska varianten. Den politiska varianten har egentligen aldrig varit så framträdande som den påstås ha varit. Alliansens var egentligen inte ett liberalt projekt, det var ett borgerligt projekt, ett svar på socialdemokratism.

Den politiska varianten av Liberalism finns egentligen enbart representerad hos ett fåtal enskilda politiker så som Fredrik Federley, Karl Sigfrid och Birgitta Ohlsson.

Den senare har fungerat som en inspirationskälla för mig. Inte för att Ohlsson är den liberalaste, inte för att hon representerar det parti som jag mest sympatiserar med, inte heller för att hon är ifrån min hemstad.

Orsakerna till varför Birgitta och ingen annan är för att hon aldrig lovat gröna skogar men samtidigt enligt mig lyckats vara värderingsstyrd. Visst hon tog inte den viktiga symboliska vägen och röstade emot FRA-lagen, men hon röstade inte heller för den. Hon gick till sin riksdagsplats och lade ner sin röst. Hon tog inte äran – som andra gjorde – för en Ja-röst som sade sig leda till att lagen blev mindre dålig- vilket den inte blev heller. Hon valde inte heller kvittera ut sig.

Hon tog smällen. Som hon så ofta har gjort.

När Birgitta Ohlsson kandiderade till posten som förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet var motståndet mot henne stort. Inför Luf-kongressen 1999 spreds rykten om henne. Ohlsson var inte den man letade efter var uppfattningen ifrån moderpartiet, hon var för extrem.

Under denna tid höll moderpartiet på att förnyas ifrån den socialliberala linje man historiskt haft till kravliberalismen som blivit synonymt med Lejonborg och Björklund. Man sneglade åt Venstre istället för Radikal Venstre. Men Birgitta blev vald. Första året som förbundsordförande beskrivs på följande vis i ett DN-reportage:

Birgitta Ohlsson vann personstriden i Luf med 54 röster mot 42. Under året som följde fick hon inte njuta av segern. En majoritet i förbundsstyrelsen var mot henne och flera motarbetade henne öppet.

Vändningen kom efter ett år, när stora delar av styrelsen avgick.

Birgitta Ohlsson och Mattias Svensson representerar för mig den politiska och ideologiska liberalismen. Båda kritiseras ifrån respektive variant som de representerar för att vara avvikare och visst det finns fog för delar av kritiken. Ohlsson stödjer den svenska sexköpslagen som enligt mig är illiberal och Svensson är inte renlärig libertarian.

Men sen när blev fundamentalism det som lockade nya människor? Svaret är aldrig! 

Telason Getachew
Steg för steg liberal med intresse för internationella frågor.

  • marlies

    Liberaler har humanism som grund. Den är idag svårare att försvara i en mer global politik med hög krav på allas anpassning till hela samlade världsekonomin i allt som står på agendan. Individen som helhet glöms bort, i en strikt byråkratisk skruvstäd.
    Många idiotier finns kvar i monopolstyret, som att vi tar ut pengar från våra konton för att sedan sätta in dem igen, månad ut och in. Ett kvitto på utförd tjänst borde räcka. Idag väntar barn och ungdom i åratal på stöd. Därutöver tvingas sjuka in att genomgå hela ABFs system.
    I dagarna har jag sett flera äldre svenskar tigga. Avgifter och pålagor hänsynslöst mot enskilda begränsade individer. Idag måste alla hitta luckor att ta sig igenom, därav alla hackers i snart allt. Hittar någon en känslig kod, vägrar höga höns ersättning för vidare kunskap.
    Alla som hindras i sina lagliga rättigheter idag kommer att sätta sig emot samhället framöver. Att svälta ut folk i åratal av besparingar, samtidigt som välavlönade får ha hur stort kapital som helst ifred, samt får barnbidrag utöver. En stor omoral råder idag i fördelning av resurser. En barnfamilj utan arbete som hamnar i systemet på existensminimum utan sparat kapital får ett helvete med bussbiljetter och allt extra pålagt. Fanatism råder.
    Att ha enskilda egna uppfattningar finns i precis alla partier.

  • marlies

    En annan sak idag är att arbetare i nästan livslång tjänst tjänar lika dåligt som en nyutbildad anställd. Så varför jobba ? Idag jobbar en liten procent, så ökade inkomster för erfarna som nya lär sig av kan inte vara mer än nitiskt att vägra lönestegring.

%d bloggare gillar detta: