Senaste nytt

Vladan Lausevic: Ivar Arpi och de goda nationalisterna

Vladan Lausevic

Den som har sett filmen eller läst boken Les Misérables av Victor Hugo kommer i kontakt med våldsamma unga män som på ett radikalt sätt vill förändra samhället. Uppror och revolutioner under 1800-talets tidiga period i delar av Europa benämns som nationalliberala. Revolterande män och kvinnor sågs även med negativa ögon av samtiden. Som ”självföraktande” individer som ville införa demokrati och som inte ville acceptera ”naturens ordning”. Dåtidens konservativa var anti-nationalistiska och ville bevara den rådande ordningen  där härskarens makt ansågs som legitimerad av Gud.

Debatten om nationalsången innebär till viss del ombytta roller när kritiken mot ”vänstern” främst riktas från konservativt och nationalistiskt håll. Vilket visade sig efter Gina Dirawi och Sarah Dawn Finers ändring av nationalsången när de sjöng den i duett under en mellanakt i en av delfinalerna på Melodifestivalen som sändes på SVT.

Ivar Arpi beskriver Gina Dirawi och Sarah Dawn Finers agerande som negativt eftersom det går ut på att avskaffa nationen. Vidare skriver han om behovet av ”god nationalism” på grund av mångkultur och EU-medborgare i Sverige. Men vänta lite, vilken god nationalism? Och vem ska anpassa sig efter vem? Bör inte Arpi bli mer kosmopolitisk och europée? Med tanke på att vi lever i en värld där vi rör oss mer än tidigare och där nationella institutioner är otillräckliga för att lösa många problem. Som att en stat måste vara nationalstat för att ens kunna ha skattesystem eller demokrati.

Nationalstaten presenteras ofta som ett försäkringsbolag samtidigt som det är en institution som ofta ägnar sig åt risker. Det räcker med att titta på Danmark som först deltog i invasionen av Irak och sedan anstränger sig att undvika flyktingmottagning från samma land. Även på dagens situation där flyktingar och EU-medborgare påverkas negativt på grund av brist på lösningar och inre gränskontroller, vilket även innebär att Europeiska Unionens självbild byggd på mänskliga rättigheter försvagas och istället förknippas med medlemsstaternas nationalegoism. Är det verkligen mer nationalism som är framtidslösningen?

Låt oss titta närmare på åsikter  hos de ”goda nationalisterna” som huvudsakligen menar att Sverige dels står inför integrationsproblem, dels att fler än SD måste vara nationalister. Problemet är dock att de goda och ”onda” nationalisterna, trots skillnader, är väldigt lika varandra. Båda hämtar argument från perioden när Sverige utvecklades från ett jordbrukssamhälle till att bli industriellt. Att hänvisa till folkhemmet är dock inte särskilt imponerande med tanke på den allt mer globaliserade världen och ett regionaliserat Europa. Risken är att framtida generationer uppfostras till att vara nationalegoister som inte kan orientera sig inom en icke-nationell värld. Integrationens utmaningar handlar inte i första hand om bristen på identitet, utan om arbete. Människors vilja efter social rörlighet kan inte ersättas med nationalstolthet.

Vidare utgår båda sidor ifrån att nationalstaten är den enda som fungerar. Varje människa per automatik måste tillhöra en nation enligt resonemanget. Båda sidor glömmer dock att många politiker under 90-talet när Kalla kriget tog slut valde att göra tvärtom. Många tog fram en positiv retorik om övernationella samhällsprocesser. Det var nödvändigt att mentalt förbereda medborgarna mentalt inför en tid när staternas makt och inflytande minskar. Både den ”mjuka nationalismen”, europeiseringen samt internationalismen har Sverige tjänat på som samhälle. Att fortsätta med avnationalisering processen är en förutsättning för en bättre värld rörande såväl ekonomi, miljö och demokrati. Det kräver i sin tur mindre samhällsgemenskap byggd på nationalistiska myter.

De goda nationalisterna är också villiga att använda sig av myter för att erbjuda trygghetskänsla. Mycket om dagens kriser och problem som äger rum i Europa kan vi lära oss av utvecklingen i Jugoslavien innan kriget. Många förfasades över att serbiska nationalister hittade inspiration i medeltida härskare och ville ”återskapa” deras riken. På liknande sätt bör vi förfasas över när svenska nationalister som Dan Korn skriver om att Gustav Vasa grundade den svenska nationen. En aspekt som inte alltid fokuserats rörande Jugoslavien var ekonomin och demokratin. Nationalister motsatte sig nödvändiga reformer. Istället ville de i grunden behålla det gamla socioekonomiska systemet byggd på statlig kontroll och gick emot marknadsvänliga samt demokratiska ambitioner. Ungefär som europeiska nationalister idag är emot allt från europeisk integration, migrationspolitik och demokrati.

Till skillnad från de tidiga nationalisterna som i Les Misérables är dagens nationalister oftast allt annat än progressiva eller letar efter en bättre framtid. Istället är de bakåtsträvande samt letar efter ett bättre förflutet. Varje nationalism oavsett sin utformning innebär begränsning av individens friheter och rättigheter, vilket märks i debatten om nationalsången där individens vilja att erbjuda alternativ till nationalstaten anses vara farligt. Ett demokratiskt, öppet och medborgarbaserat samhälle bygger även på att nationella symboler inte får vara heliga kor eller huggna i sten.

En som inte önskar sig nationalstat är inte per automatik en självföraktande individ som förespråkar samhällets undergång. Inför framtiden, inte minst med tanke på Europas nationalistiska historia, är det värt att visa ödmjukhet inför idéer som erbjuder något annat än gamla lösningar vars mening krockar med verkligheten i vår post-nationella samt postdemokratiska värld.

%d bloggare gillar detta: