Senaste nytt

Vladan Lausevic: Det handlar om multilateralism 2.0 dumbom!

Den 29 februari tweetade den högerpopulistiske politikern Nigel Farage om frihandelsavtalet mellan Kina och Island som enligt honom skrevs under eftersom Island inte ingår i EU. Med tanke på Storbritanniens historia utgör frihandel en betydlig del i Brexitdebatten.

Likadana argument finns hos delar av den konservativa partiet och premiärministern Camerons närmaste kollegor. Bland annat har den kände Londonborgmästaren Boris Johnsson vid flertal tillfällen uttalat sig om att medlemskapet i EU motverkar Storbritanniens möjligheter att underteckna egna frihandelsavtal med mindre välstånd som konsekvens.

Medlemskapet i unionen innebär förvisso att medlemsstaten inte har rätt att underteckna frihandelsavtal på egen hand. Det beror även på att EU fungerar som en tullunion och där kommissionen representerar unionen i WTO-förhandlingar samt sköter unionens kommersiella politik. Kommissionen har därmed kompetensen att sätta upp regler för tariffer och standarder inom ramen för frihandel. Även det har varit en del av utvecklingen där demokratiska stater själva beslutat om att överföra sådan kompetens på EU-nivå.

Medlemsstater har samtidigt möjligheten att på egen hand bedriva handel med icke-EU-stater. Tysklands handel med Kina, som är större än Storbritanniens, brukar lyftas fram som ett exempel. Vidare rörande frihandelsavtalet mellan Kina och Island så har parterna kommit överens på grund av gemensamma intressen. Förhandlingarna har pågått sedan 2007 och avtalets omfattning kan inte likställas med exempelvis EU:s förhandlingar med Kanada. Isländska staten har dragit nytta i samband med den ekonomiska krisen medan kinesiska staten har dragit nytta för bland annat sina ambitioner om inflytande i det mellanstatliga organisationen Arktiska rådet.

En annan viktig aspekt för att kunna förstå frihandelsavtalet är kinesiska statens utrikespolitiska agerande enligt principen om ”icke inblandning i staternas inre angelägenheter” samt synen på Europa. Det skulle inte vara fördelaktigt eller diplomatiskt lämpligt för regeringen i Bejing att arbeta för separata frihandsavtal med olika medlemsstater. Istället finns ambitioner både inom den kinesiska regeringen samt hos kommissionen att parterna i framtiden skriver under ett frihandelsavtal. För många människor utanför Europa är unionen ofta intressant som helhet och regional marknad.

Likadant resonemang finns hos regeringen i USA där presidenten Obama varit tydligt med att staten inte är intresserad av separat frihandel med Storbritannien. Faktumet är att både Kina och USA har uppmanat regeringen i London att vara kvar inom unionen. Något som fungerar som en nagel i ögat på euroskeptiska och pro-Brexit politiker. Samtidigt är många medborgare inte övertygade att frihandelspolitiken blir bättre genom fortsatt medlemskap i unionen. Det som dock fler borde känna till är att stater inte längre är ensamma om att bedriva frihandel vilket framgår i begreppet multilateralism 2.0.

Övernationella processer som globalisering och regionalisering har på olika sätt minskat staternas makt och inflytande sedan slutet av 80-talet. Stater har historiskt sett framförallt efter andra världskriget format olika typer av internationella, regionala eller mellanstatliga organisationer med syfte att dessa skulle gynna medlemmarna. Nationella regeringar var därmed nyckelspelare medan organisationer var begränsade att göra endast det som dess skapare hade beslutat om. Vilket idag även förklarar flertal institutionella problem som råder inom FN.

Den moderna multilateralismen innebär dock andra fenomen där synen och tillämpningen av principen om nationell suveränitet har förändrats. Teorier om regionalisering och globalisering baserar sig på att stater väljer att integrera sig och ”dela suveränitet” med varandra på grund av ekonomiska skäl. Samtidigt leder den ekonomiska integrationen till att, som den regionalism kunnige forskaren Luk van Langenhove verksam vid FN:s universitet i Brügge menar, utvecklingen förr eller senare ledder till andra utmaningar än bara ekonomiska. Därmed presenteras EU ofta inom samhällsvetenskaplig forskning som världens mest integrerade region med flernivåstyre där medlemsstater ”delar och poolar” suveränitet även rörande frihandelspolitik.

Nyligen skrev EU under ett frihandelsavtal med både Kanada och Vietnam. Frihandsavtalet med USA är på väg medan den med Ukraina är gällande sedan årsskiftet. Förhandlingar sker dessutom med mellanstatliga organisationer som ASEAN i Sydostasien samt Mercosurs i Sydamerika. Just i Mercosurs fall har ”jordbruksfrågan” varit dominerande hinder i frihandelsförhandlingar. Ett grönt ljus nu är att den nya regeringen i Argentina, en nyckelspelare i Mercosurs, har marknadsliberal profil jämfört med den tidigare som hade en protektionistiskt hållning. Något som bekräftas med besök till Buenis Aries av Federica Mogherini kommissionären för utrikes samt säkerhetspolitik.

Handel har genom historien både närmat människor och stater till varandra. Den moderna utvecklingen har resulterat i att det som tidigare kopplades ihop med statens suveränitet idag är mer eller mindre kopplat till överstatliga aktörer. Det är något som även mest inbitne Brexit anhängaren bör förr eller senare acceptera. Den nya multilateralismen innebär därför att unionen behöver mer utvecklade handelspolitik genom att bland annat bli en mer inflytelserik global aktör inom handelsområdet. Snarare än att nationella intressen ska vara en dominerade faktor inom ramen för internationell handel. 

%d bloggare gillar detta: