Senaste nytt

Torbjörn Jerlerup: Hur ska vänsterpartiet hantera sitt 100års jubileum?

Nästa år fyller Vänsterpartiet 100 år. Frågan är hur partiet kommer att hantera sin hundraåriga historia.

I mina ögon är Vänsterpartiet idag ett legalt demokratiskt parti, ett som jag som socialdemokratisk liberal delar åsikter med i en del frågor.

 Den enda anledningen till att jag ser dem som en legitim politisk rörelse är att partiet i början av 90-talet kastade bort kommunismen, förklarade Lenin persona non grata och började rota i partiets historia. Vitboken från 1993 utgör partiets födelse som ett demokratiskt parti i mina, och många andra demokraters ögon.

Partiets historia innan dess var inte trevlig. När partiet kallade sig Sveriges Kommunistiska Parti, på 40-talet, lyckades de med bedriften att både hylla Stalin och Hitler. Från augusti 1939 till juni 1941 försvarade och bortförklarade partiet både nazistiska och kommunistiska folkmord, de försvarade såväl nazisternas aggression mot Norge som kommunisternas mot Baltikum. Och de pratade om både Hitler och Stalin i positiva termer.

Fast detta var bara kulmen på 25 års galenskap.

Partiet bildades som en sammanslutning av vänsterradikala där en stor grupp var Sovjettrogna. Men den största gruppen var naiva idealister som trodde på kommunismen och läste Lenin och Stalin med brinnande iver.

På 20-talet började idealisterna tappa tron på Sovjet. År 1924 bröt sig en grupp ur partiet ledda av Zeth Höglund och Fredrik Ström efter en dispyt med Kominterns ordförande Grigorij Zinovjev och Stalin. Läser man Zeth Höglunds skrifter från den tiden ser man att han varnade att partiets anknytning till Sovjet gör partiet antidemokratiskt. Och han varnade för folkmorden i öst. Något år senare lämnade även Ture Nerman partiet. Efter det styrde de ideologiska hårdföra stalinisterna och kommunisterna partiet och repeterade lydigt allt det husse i Moskva sa.

Det gör att partiets skrifter från den här tiden är kuslig läsning. Stalins och Lenins uppmaningar till massmord och deras demokrati hat översattes till svenska och gavs ut på eget förlag och det svenska partiet försvarade och bortförklarade sovjetiska massmord.

Efter andra världskriget lugnade den sovjetiska massmordsmaskinen ner sig en aning. Det sista stora massmordet var mot tysk civilbefolkning under framryckningen västerut. Sovjet var ännu en massmördande stat efter 1945. Men offren räknades i tiotusentals, inte miljoner. Det blev istället maoister i öst som tog över rollen som massmördarna vars offer räknades i miljoner.

Det svenska partiet följde lydigt med. Man hyllade Sovjet och DDR som alternativa ”demokratiska system” fram till 80-talet. Om än ibland med viss kritik. Fram tills Stalins död hyllade man Stalin. Den kommande partiledaren C.H. Hermansson prisade Stalin i långa panegyriska tal. Det låg inte honom i fatet när han sen blev partiledare, tvärtom. Fram till 80talet kunde man köpa klassikerna av Lenin på partiets konferenser och röda flaggor med hammare och skära flaggades på partiets första maj tåg.

Hermansson, som gick med i partiet på den tid då partiet hyllade både Hitler och Stalin, lever ännu. Hur kommer partiet att hantera honom nästa år? Och hur kommer man att hantera partiets äldre medlemmar, som gick med under den tid partiet ännu kallade sig kommunistiskt? Och framför allt: kommer man att beskriva det partiet gjorde  innan 1993 i positiva termer?

Nu är Sverigedemokraterna långt värre än Vänsterpartiet på grund av sin rasism, men tänk er att Jimmie Åkesson skulle prata väl om Nordiska Rikspartiet (NRP), som ju faktiskt betydde enormt mycket för att Sverigedemokraterna ens skulle kunna grundas 1988. Eller om partiet idag skulle prisa SSS eller SNF eller nån av nazisekterna på 30-talet (också logiskt, flera av SD:s  grundare eller de som inspirerat och lärt upp grundarna, var aktiva i de sekterna)

Lika olämpligt är det givetvis att V idag talar väl om gamla SKP och VPK, som partiet hette förr.

Men partiet gjorde en del bra saker som inte hade med kommunism att göra

heter det ibland. Och nazister brukar säga att Hitler byggde Autobahn och var snäll mot djur och natur! Ingetdera är givetvis något som bör lyftas fram som positivt, eftersom det skedde inom ramarna för en vidrig nazistisk eller kommunistisk människosyn.

Vi får se vad som händer nästa år. Men hade jag varit vänsterpartist hade jag nog minimerat firandet. Partiet borde istället ge ut källmaterialet från den tiden så alla kan se vad paritet stod för. Istället för firande vore en digitalisering av till exempel Norrskensflamman och Ny Dag, partiets tidningar, ett välkommet bidrag till historieforskningen. Det skulle också visa att man tar det här med demokrati på allvar!

%d bloggare gillar detta: