Senaste nytt

Sophia Barthelson: Varför är teori alltid finare än praktisk nytta?

Vi svenskar är ett folk av självmotsägelser. Vi har vår jantelag. Bland det värsta man kan anklaga en svensk för är att hen förhäver sig. Det enkla är det vackra. Vi har skapat ord som kulturarbetare. Den som ägnar sig åt scenkonst eller måleri är givetvis arbetare. Fattas bara annat. Och ändå är vi samtidigt så helt besatta av det teoretiska och akademiska. Man kan inte bli frisör eller elektriker utan att samtidigt läsa in en högskolebehörighet.

När jag var barn kunde den högstadieelev som tyckte att engelska eller matematik var lite i knepigaste laget läsa dessa ämnen som Allmän kurs. Där fick man koncentrera sig på de viktigaste grunderna i ämnet och slapp finliret. Det överlät man åt elever på Särskild kurs. Den som tyckte att det var fullt tillräckligt med svenska och engelska behövde inte välja ytterligare ett språk. Det gick bra att istället ägna den tiden åt Vardagsteknik. Idag är det obligatoriskt att läsa språk. Ingen får gå enklare kurser än någon annan. Vi har liksom bara bestämt att alla ska klara lika mycket av teoretiska studier.

Yrken man förr lärde sig ute på företagen går man nu tre år på gymnasiet för. Många tidigare gymnasieutbildningar finns numera enbart i form av högskola. I vissa fall kanske det är rimligt. Att till exempel vara industriarbetare är idag vanligen något helt annat än för 30-40 år sedan. Betydligt mindre av kroppsarbete och mer av datorstyrda processer. Men det handlar inte bara om nya krav. Vi har även en rädsla för att det inte är tillräckligt fint om inte det teoretiska får dominera över det praktiska.

Vi vill inte längre göra skillnad på universitet och yrkeshögskolor. Allt ska vara akademi. Även om det blir till priset av sämre yrkesutbildningar. Att utbildningen är forskningsanknuten blir viktigare än att studenterna klarar av sina framtida arbeten.

Mitt eget yrke – lärare – är ett typexempel. Jag gick lärarhögskolan för tjugo år sedan. Den här trenden var redan inledd, men hade inte kommit lika långt som idag. Visst ägnade vi en hel del tid åt att läsa pedagogikens historia, men vi fick också med oss mycket som gick att använda praktiskt i ett klassrum.

Nyligen återvände jag till lärarutbildningen och läste in det som saknades för att jag skulle kunna få legitimation för undervisning i grundskolan. Eftersom jag tidigare studerat med inriktning mot äldre elever fick jag göra om det mesta kring pedagogiken. Dessutom har nya krav tillkommit. Man har t ex kommit fram till att det nog vore bra om alla lärare fick med sig ett visst mått av specialpedagogik, så nu är en sådan kurs obligatorisk. Och det är väl bra. Eller, det hade varit bra, om man nu hade fått lära sig hur man utövar specialpedagogik. Det får man inte.

Hela kursen är en akademisk övning kring ämnet specialpedagogik. Man läser bok efter bok om specialpedagogiskens historia, om hur synen på människor med funktionshinder förändrats över tid, om vad forskare i specialpedagogik mest riktat in sig på i olika länder och olika tider. Men i stort sett inte en rad om hur man kan agera praktiskt för att hjälpa elever i behov av särskilt stöd. Här har man alltså identifierat ett problem: Lärare är för dåliga på att hjälpa de elever som har störst behov. Riksdagen har beslutat att alla lärare nu ska bli bättre på det. Och lärarutbildningen väljer helt självsvåldigt att göra om alltihop till akademisk navelskådning.

Jag tror absolut att specialpedagogikens historia kan vara ett fascinerande ämne att få grotta ned sig i. Men grundutbildningen för blivande lärare är inte rätt tid och plats för det. Hur många skulle vilja komma till en läkare som fått lära sig allt om benbrottens historia, men inget om hur man gipsar? På den medicinska utbildningen tycks man, tack och lov, inse att läkares yrkeskunskaper måste få vara viktigare än några professorers akademiska egon. Så icke på lärarutbildningen.

Man kan kanske också tycka att lärarutbildningen borde vara mån om att blivande lärare får en tydlig bild av de regelverk man har att följa i sitt arbete. Men nej, så går det inte till. Istället använder man sig av obligatorisk kurslitteratur som går i direkt polemik mot gällande läroplan. Som, på ren svenska, hävdar att läroplanen har fel och att lärare bör bortse från den.

Återigen. Det går absolut att argumentera emot mycket i den svenska läroplanen. Men en yrkesutbildning gör sina studenter en otjänst genom att inte lära ut regelverken så som de faktiskt ser ut. Det kan inte vara meningen att man ska läsa hela lärarutbildningen och sedan behöva lära sig själva läraryrket när man börjar jobba.

Jag har inget emot akademi. Jag kan för mitt nöjes skull läsa filosofi, historia och statsvetenskap. Men jag är heller inte rädd för att framstå mer som yrkesmänniska än som akademiker. Jag skäms inte för att kunna något som människor har praktisk nytta av. Kunskap är inte finare bara för att den kommer längre bort från vår vardag. Faktum är att jag är oändligt mycket stoltare över att kunna förklara för en tolvåring hur olika verbformer fungerar på engelska än jag är över att ha studerat Goethes färglära.

Sophia Barthelson, Liberal språklärare på mellan- och högstadiet i en kommunal grundskola på Lidingö.

  • marlies

    Ja, man tar sig en snaps så är bara att köra igång. Så gjorde vissa av mina lärare.
    Bussen fick vända på väg till Stockholm., med klassen av oredelighet av vuxna..
    Tänker man gruppledare, så har man viss hjälp. Att kunna se enskilda i grupp, kunna ena och skilja. Man har ett socialt ledarskap. Trivsel avgör vad man lär sig. Att man är avslappnad gör att man kan koncentrera sig. Att regler bestäms tillsammans med elever. Delaktighet i vad och hur man ska arbeta. Det finns olika inlärningsmetoder, som passar individuellt olika efter deras förslag, intressen. Lagra i minnet system.
    Jag tror inte man ska bry sig mer än om nödvändigt, för slutresultat i klassen gäller
    Det är lusten och nyfikenhet som är drivet. En del har yrket naturligt, andra begriper aldrig, hur mycket de än har i ryggsäcken. Kritik ska bytas med vägledning. Bockar i kanten negativt. En smiley som uppmuntran att läsa om. Idag jobbar jag i grupp som deltagare, målar, ett tidigare intresse, I början stelt osäkert i tillåtande miljö. Idag är alla superduktiga. Många Rembrant skojade en Konstnär som kursledare. Det visar att allt finns, men själv måste man leta, pröva. Detta fenomen har jag sett många gånger.
    När individer hamnar i en miljö anpassat för dom, visas sidor som ingen tidigare kände till.

  • marlies

    Att teori räknas högre borde betyda att dessa lär ut ibland flera generationer. Teori byggs sedan på underifrån i bättre metoder, samt från krav utifrån. Det är skillnad på att veta hur och att kunna utföra praktiskt. De duktigaste är de som kan både och, som har det naturligt lätt att lära in och att genomföra. I genomförandet märker man vad som är dugligt och inte, där kommer personligheten in att kunna lösa problem, och ompröva i nytt i att utveckla. En skola som jag gick i är Veta i närhet av Mantorp.
    Bara miljön är lockande, gräs, träd, buskar, asfalt, grillplats. Huset ett tvåvåningshus i gulmålat trä, med stor veranda, höga fönster. Ett kulturarv i arkitektur, med mycket snideri som prydnad. Vi vet att natur är lugnande och inspiration i tankar och upptäckt.
    Inlärningsmetoder är viktiga, eftersom de senare används automatiskt i invant mönster.

  • marlies

    I slutet av mina utbildningar, fick inte böcker behållas. En katastrof då man behöver uppdatera sig emellanåt. Själv tidigare fick man markera text i böcker, skriva till i kanter. Man lärde sig ta ut det viktigaste, numrera ordning i inläsningen. Sedan sammanfatta till helhet Man fick även lägga till eget. Än i dag letar ögat efter ledande trådar i text. Ett skumläsande, fördjupning efter. Gammalmodigt ????
    Som i mycket annat ska det finnas som ett smörgåsbord med böcker material att välja och plocka ur, även för barn och elever.

  • marlies

    Som vuxna läser vi förord, kort sammanfattning, sedan bläddrar efter titlar i kapitel, för att bilda oss en uppfattning. Vi sorterar intresset snabbt. Vi har våra egna författare som tilltalar oss personligt.

  • marlies

    Motsats teori och praktik finns inom lärarförbundet. Jag vet fall av omplaceringar av lärare med samarbetsproblematik. En del har då fått elever med speciella behov i små grupper anpassat efter dessa lärares behov. En skräck i mina ögon, då ibland flera enheter ingår, föräldrar som också har egna behov. Att då ha lärare som enbart styrs som ledare, minimalt sociala egenskaper är en tragedi.. De vill mer bestämma över, än samarbeta. Fungerar ej praktiskt. De borde inte ha detta yrke alls.

  • marlies

    Idag ingår många fler bitar i vissa yrken än förr. Det räcker inte att enbart utföra arbetsuppgift. Man ska kunna marknadsföra företaget i sitt beteende och språk.
    Kunna sortera snabbt och rangordna uppgifter, kunna uttrycka sig i tal och skrift,
    vara flexibel, kunna samarbeta, kunna använda dator, planera, samordna vid behov,
    Veta nätverk i kontakter, kunna dokumentera, vara engagerad, kunna ge energi.
    Idag har många sömnproblem, för att mycket ska bearbetas, sorteras. Våra hjärnor går på högtryck i en mer belastad miljö. Vi lever i ett yttre magnetfält där osynliga signaler ständigt cirkulerar. Vi har hörlurar i örat, en del somnar med detta.
    En del är känsliga, andra oberörda. Man ska inte jobba framför datorn innan läggdags säger en del. Att sova är nödvändigt för återhämtning, samt att helt stänga av den yttre miljön. Tysthet och lugn. Något sällsynt idag, men självklart förr. Korta sov pauser gör underverk, något som många är avundsjuka på hur vissa kan somna lätt, tillfälligt.

  • marlies

    Tror det är nyttigt att frigöra sig från allt det färdigtryckta bestämda då och då. Allt har sina ramar och formler, strukturer, manualer för hållbart på sikt. En samlad enkelhet gångbar för alla. Månen ror vår tid. Skuggan vet vår längtan bort. Alltet vad föds i..
    Just barn, ungdom har ännu sinnet fritt, innan vi vuxna bestämmer tänkandet åt dom..

  • marlies

    Som vuxen glömmer man mycket. Som ung livet evigt, perspektivet långt och smalt, förståndet kort, avstånd långt. Som vuxen perspektivet kort och brett, förståndet klokt, avstånd kort i åldrar tid och rum. Vi har minnesbanken som kompass. Våra pratbubblor förklarar efter tid den stora bubblan. Alla barn älskar såpbubblor.

%d bloggare gillar detta: