Senaste nytt

Sophia Barthelson: Åldersbesattheten inom politiken

Vem ska egentligen bli politiker? Och när ska man bli det? I hela västvärlden råder sedan länge en stark ungdomskult, men i många länder visar den sig mest inom underhållning. I USA börjar uppdragen sina för åtminstone kvinnliga skådespelare när de fyller 40 och för modeller redan vid 30. Samtidigt anser amerikaner att det är rimligt att rösta fram en president som hunnit fylla 70.

I Sverige har ungdomskulten även nått politiken. Vi är stumma av beundran inför dem som lyckas bli ministrar eller partiledare innan de ens fyllt 30 och varje partidistrikt med självaktning har minst en person under 25 högt upp på sin riksdagslista. Många partier har uttalade mål om att en viss procent av deras riksdagsledamöter ska vara under 35. Detta har lett till en allt lägre snittålder i riksdagen. Den sittande riksdagen, som valdes in 2014, är den yngsta någonsin. Riksdagen som valdes 2010 var den dittills yngsta. Fortsätter det så här kommer vi snart att ha riksdagsledamöter som måste hoppa av gymnasiet för att kunna tillträda sin plats.

I gengäld blir det allt färre äldre bland ledande politiker på riksplanet. Efter senaste valet var nio riksdagsledamöter äldre än 65. Det motsvarar 2,6%. Även den som inte bekänner sig till identitetsrörelsen och vill ha alla grupper representerade i riksdagen efter strikta matematiska formler ser nog att 2,6% är lite i minsta laget.

Jaha, men vad är då problemet. De som sitter i riksdagen har ju röstats in på demokratisk väg. Ska inte svenska folket få rösta på 20-åringar, kanske? Jo, självklart. Problemet är väl bara att det oftast rör sig mer om taktik än om demokrati när det gäller hur riksdagslistorna ser ut. Vissa partier har en regel om varannan man, varannan kvinna. Nästan alla försöker få en geografisk spridning på vilka som står på valbar plats. Skulle ett parti upptäcka att deras tio dugligaste företrädare i Stockholm vore män boendes i Bromma så kan vi nog våga sätta en slant på att de inte skulle placeras på de tio översta platserna. De skulle blandas ut med kvinnor, med folk från innerstan och från andra förorter. Och om de alla vore medelålders skulle de garanterat också blandas upp med några yngre förmågor. Man vill ju vara partiet som ger de unga en chans. Och framför allt vill man ha en lista som lockar väljare.

Just unga företrädare tenderar att få mycket uppmärksamhet. Lokaltidningar gör gärna intervjuer ”Hon kan bli yngst i riksdagen!”. Det pratas om att riksdagen fattar beslut som påverkar hur vi kommer att ha det i framtiden och då måste givetvis de unga, de som en dag ska ta över, vara med. Att de flesta av oss nog ändå inte tänker likadant vid 40, 50 eller 60 som vi gjorde när vi var 20 talas det mindre om. Och att dagens 70-åringar sannolikt har en del att säga om vad framtidens 70-åringar kan tänkas tycka är viktigt nämns inte alls.

Dessutom har vi gått mer och mer från att vilja ha politiker som kan något till att hitta dem som är något. Då spelar sådant som utbildning och yrkeserfarenhet, liksom ren livserfarenhet, naturligtvis ingen roll. Viktigare är vilka grupper man kan representera. En invandrare representerar andra invandrare, en funktionshindrad andra funktionshindrade, en kvinna andra kvinnor. Fast 23-åringarna tycks på något vis kunna representera oss alla. Det finaste en äldre person kan säga är nog ”jag avstår gärna min plats till en ungdom. Det är ju de som är vår framtid”. Vackert så, men hur blir framtiden om de som fattar dagens beslut inte har vare sig utbildning eller erfarenhet av annat än politiska ungdomsförbund och ombudsmannajobb? Om hela deras umgängeskrets består av andra politiker? Om de aldrig haft ett liv utanför politiken?

Naturligtvis finns det 60-åringar som aldrig upplevt något alls, medan det finns 20-åringar som varit med om strapatser och händelser som de flesta av oss bara hör talas om, men på det stora hela så får vi en riksdag som mer och mer går mot att fatta beslut som ingen av dem berörs av, i frågor de inte har någon erfarenhet av. Förutom att det blir lite skeva perspektiv när en generation (de yngsta) driver ut en annan (pensionärerna) ur de beslutande församlingarna så ställs vi också inför helt nya problem. Förr var de flesta åtminstone i 60-årsåldern när de lämnade riksdagen. Någon kunde förstås ha otur och sitta på ett mandat som partiet tappade, så visst hände det att en och annan 45-åring avgick. Men de var ganska få till antalet. 25-åriga före detta riksdagsledamöter hade i princip ingen hört talas om. Därmed var problemet med vad riksdagsledamöter ska göra sedan mindre än idag.

Att en 64-åring fick riksdagspension i ett år innan det var dags för ålderspension stack inte i ögonen på samma sätt som när det handlar om en 41-åring som går och slår dank och lever på skattebetalarnas pengar. Att en 38-åring vill påbörja en ny karriär efter avslutat riksdagsuppdrag får man förstå. Problemet är att de ofta inte har någon riktig utbildning – de gick ju rakt in i politiken. Och om de ändå hunnit utbilda sig så är de rätt ringrostiga inom ett yrke de inte utövat på fyra, åtta eller kanske tolv år. Men en sak har de. Politiska kontakter. Och det är många beredda att betala för.

Därmed har vi fått horder av lobbyister med en bakgrund i riksdag och regering. I en del fall kan det kanske bero på att de skaffat sig värdefulla kunskaper under sin tid som riksdagsledamöter eller ministrar. Men ofta anställs de nog uteslutande för sitt kontaktnät. De har precis de ingångar varje lobbyföretag önskar sig. De kan fortfarande slinka in i riksdagshuset och ta en fika med sina gamla kollegor. De har inflytelserika partikollegor hemma på middag. Och vem vet? Kanske pratar de bara om hur det går för barnen med fotbollsträningen, vilka blommor man planterat på landet i år eller den där nya pjäsen på Stadsteatern. Men blotta misstanken att de tar upp vilket län som ska få bidrag till en ny motorväg eller hur den nya lagstiftningen kring mat inom äldrevården ska se ut skadar tilliten till det demokratiska systemet.

Så visst är det fint med ungdom, men en riksdag bestående av rosenkindade 23-åringar och en statsminister på 25 är nog inte något ideal. Kanske bör vi istället titta på USA. Ronald Reagan, min favorit bland amerikanska presidenter under min livstid, var 70 när han tillträdde ämbetet. Hillary Clinton, som många svenskar hoppas ska ta över efter Barack Obama, är 68.

  • marlies

    Jag anser att ålder inte har någon betydelse. Det är mognad och samlade erfarenheter som avgör. Kunskap finns tillgänglig för alla i frågor som vi har.
    Däremot ska det finnas en blandning av åldrar och erfarenheter. Man måste känna till bakgrundshistorik för att kunna avgöra passande visioner framåt. Mycket är trender som styr, som försvinner och ändras för handel, och direkta måll. Som specifika filmer, sånger, bilar, hus. Idag sminkas skådespelare som gamla.En period skulle människokroppen vara stark, kraftig, sedan twiggy, Idag proportionell, samma mått om inte mer överkropp än underkropp. Mannekänger som levande lik i avtal om bestämda mått. Vad som fungerade ur äldres historia kan bli en katastrof idag, som det enda gångbara. Så jag gillar inte STELBENTA ÄLDRE, inte sådana YNGRE HELLER, som ser livet som ett EGET expriment.. Det viktigaste anser jag vara olika bakgrund. Invandrae, överklass, medel, och arbetarklass. Flest av de som representerar folket i förståelse och igenkänning av samhället störst procent lever i..
    Länge har de levt i MIAMi, Hollywood i kriimskrams politik med snabba pengar och snabb urholkning, med usel förbrukningskvalitet, där kapital på sikt snabbt försvinner.
    Ett tonårsbeteende Idag verkar de ha eftertanke och börjar ha en mer medveten strategi för längre sikt.

%d bloggare gillar detta: