Senaste nytt

Ett Linköping för alla: Linköping kan göra mer för flyktingfamiljerna

För nästan exakt åtta månader sedan stod vi ”föreningarna” i Linköpings stadshus och lyssnade till när kommunen vädjade om hjälp från civilsamhället .
Hjälp med att ta emot de familjer som kommer till vår stad, hjälp med att ”aktivera och lära känna de. Men även också hjälpa till med språkträning, införskaffa kläder mm. Vi skulle hjälpa våra nya invånare att ”landa”.

Vi var många som såg det som en självklarhet att vi skulle hjälpas åt, vi alla i Linköping vill få en trygg och kärleksfull stad. Vi vill vara föredömen för andra städer, vi vill visa att vi tillsammans kan få detta att fungera. Som representant för föreningen Ett Linköping för alla och representant för nätverket LKPG tillsammans är vi starka valde jag att engagera mig och nämnda organisationer .
Jag kände inte att det fanns något annat att göra än att hjälpa till, som representant för Ett Linköping för alla och för nätverket LKPG tillsammans men också som representant för mig själv, som medmänniska. Jag går upp och berättar vilken misär vi bevittnat att dessa barnfamiljer lever i på Glyttingecamping:

Sjuka nya Linköpingsbor som inte har fått medicin, barn som inte har kläder eller tvål. Familjer som har blivit lovade kontakt med Migrationsverket två gånger i vecka som endast fått kontakt med dem en gång på fem veckor.

Listan är lång med saker som inte fungerade.

Vi frågar kommunen varför de inte har sagt något om familjerna?

Till svar får vi att det är migrationsverkets ”ansvar till såvida att det är Migrationsverket (från Norrköping) som hyr campingplatserna.”

Vi påpekade då att det bor barn i vår kommun som far illa så det måste vara vårt ansvar!!

Vi fick då svar av chefen för socialkontoret att vi kunde göra en orolighetsanmälan, vilket då leder till att en tillsyn behövs göras. Vi tog till oss uppmaningen och gjorde en orolighetsanmälan för de barn som lever i Glyttinge Camping.

I samma veva så bildade vi som var på mötet ett nätverk som vi kallade för ”Glyttinge Camping”. Syftet var att hjälpa till och erbjuda hjälp i den mån det gick och genast var arbetet i gång.

ETT Linköping FÖR ALLA sökte och fick ekonomiskt stöd för att användas i vårt arbete med våra nya Linköpingsbor. Men myndigheternas arbete har varit kraftigt eftersatt: Endast två av familjerna har en Gode man som ordagrant sliter för att få kontakt med myndigheterna för att kunna ge svar åt människorna.

Gode männen tog ut semester från sina ordinarie arbeten för att hinna med att tillgodose flyktingfamiljerna med behov som vanliga Linköpingsbor tar för givet. Tiden räckte inte till.
Men Goda männen jobbade hårt och hittade lösningar: De finner till och med lösningen med en lägenhet som men behöver för att få möjlighet till uppehållstillstånd.

Veckor blir till månader och människorna vi möter har delat sina berättelser, människorna vi möter har fått namn och barnen har börjat skolan. Barn har börjat skratta och leken är igång.

Vi höll möten på våra Tillsammans caféer på söndagar där goda nya livsviktiga relationer knyts.

Nya berättelser berättas. Ett av dessa berättelser är 17 åriga Mouzhar som fick väldigt fina resultat i skolan. Mouzhar pratade för åtta månader sedan två språk,numera har han lärt sig ett tredje. Nämligen svenskan! Hans mål och dröm är att läsa en flygteknikutbildning.

Det olyckliga i allt detta är att nämnda kille och hans kompisar inte får göra sina slutprov denna termin då de inte har kvar sin adress i Linköping om tio dagar!

Insatserna för deras studier har varit förgäves. Rotlöshet har ännu en gång visat sig. Mouzhar kommer att slitas upp från en väl fungerande skolgång ut till ovissheten.
Hans nya bekantskaper och förtroende för oss i vuxenvärlden kommer återigen att klippas, likt en gräsklippare klipper gräset under den utan att ta hänsyn till varken maskrosor, timotej eller klöverblomm.

Förstår ni allesammans detta?

Ungdomar som Mouzhar kan bli välutbildade målmedvetna starka medborgare som bidrar till vårt Linköping.

Familjer bestående av föräldrar som nästan alla har avslutat eller hunnit påbörja sina akademiska utbildningar i Syrien innan de flydde för sina barns och sina egna liv får nu gå tillbaks till ruta ett. Det vill säga samma ruta som de hamnade på efter att de flytt Syrien.

Nästan alla familjerna har förlorat någon på denna mardröms resa. Ett småsyskon, sin mamma eller någon annan nära anhörig, faster, svägerska morbror, farbror, kusin, bästa vän på vägen från Syrien till vår stad lilla stora Linköping.

Det är som om ett osynligt kontakt skrivits mellan alla partner. Ett kontrakt mellan Linköpings kommun, frivilliga organisationer, eldsjälar och familjerna i Glyttinge Camping. Ett kontrakt som ny bryts om Linköpings kommun för sin vilja igenom! Ett kontrakt om det bryts antagligen kommer vara Mouzhars undergång!  För om endast tio dagar så kommer familjerna i Glyttinge Camping avvisas ifrån campingen.

Jag vill inte påstå att rötter har växt ut nej, det kommer nog inte ske under denna generation men tillsammans så kan vi börja bearbeta jorden som vi står på. Låt denna generation får landa, låt våra nya Linköpingsbor få andas ut och börja sitt sorgearbete . Låt barnen få vara kvar i sina skolor, ta inte från civilsamhällets glöd och engagemang.

Snälla Linköpingsbor och förtroendevalda, engagera er nu:

Våga vara framåt
Våga fatta beslut
Våga vara den politiker som du blev vald för att vara
Våga sätta ner foten för en tryggare stad
Våga vara en förebild för din stad
Våga leva upp till de värdeord som vi skapat

Magdalena Ingberg, representant för organisationerna Ett Linköping för alla och för nätverket LKPG tillsammans.

*Debattartikeln är ett omarbetat Facebook inlägg.
**En uppdatering har gjorts. Tidigare stod det att Mouzhar kunde tre språk och hade lärt sig ett fjärde. Detta stämmer inte, Mouzhar kan två språk och nu har han lärt sig ett tredje.   

  • marlies

    Som vanligt blir jag ilsken när jag läser sådana artiklar. I alla år varnar inte myndigheter själva, att de är överbelastade, inte har tillräcklig kompentens, inte tillräckligt med anställda. de sitter bara och glor på liggande ärendebn som ibland ligger i en låda i åratal. Först när en enskild blir fly förbannad kommer detta fram.
    Då först vet de hur ärenden ska behandlas i bestämda riktlinjer. HUR SKA ALLMÄNHET KUNNA BIDRA UTA NÅGOT VETANDE ?
    Dessa myndigheter har ett samhällsansvar och har skyldighet att larma om brister.
    De har rätt att kräva de resurser som behövs.. En del pekar på det nya kaoset i flyktingkatastrofen, men grunden har varit usel länge. Avsaknad av uppföljningar, långsamt kvarnarbete, ineffektiv byråkrati. Det har aldrig varit ett kontorsarbete.

  • marlies

    Jag är otroligt imponerad av enskildas individers kamp för rättvisa, att aldrig någonsin ge upp. Ett allt för vanligt dilemma är att ansvar ofta förs över på andra i myndigheters befogenheter. Att de själva inte tar det ansvar de är satta för. Nu är det vår och många rensar i förråd, garderober. Där finns åtskilligt att återanvända istället för att kastas.
    Barncyklar kanske inte alltid ska säljas på Blocket, inte husgeråd, kläder heller. Många vuxna har aldrig suttit på en cykel. En otroligt svår konst att lära sig som äldre. Man kan lämna gardiner, mattor. Vi byter ut helt dugligt ibland helt oanvänt som legat i åratal.
    En trevlig fritidssysselsättning några år har varit bakluckeloppis.
    Där finns allt,böcker, tavlor, leksaker,mm. Kanske ska vi unna andra saker gratis mera. Idag lämnas en del till syskon med barn.
    Familjer blir otroligt glada för det lilla, som en, klänning spegel, hårband, en traktor, en lekgubbe. Vi hade libanesiska familjer många, de barnen kunde spegla sig i timmar och prova allt. År senare när jag flyttade lämnades allt överflöd kvar till ny invandrarfamilj, så de hade redan ett dugligt hem vid inflytt, istället för sopstation i helt bra saker.
    I barnfamilj då vanligt bra andrahand, för fri lek och aktiviteter.
    Jag tror vi måste tänka längre en tillfälliga pengar som ändå förbrukas i nytt. Att MÅ BRA har inget alls med ny inredning att .göra, utan att bli sedd som individ, vara saknad och efterlängtad är grund för ALLA..

  • marlies

    En annan sak som är bedrövlig på allmän nivå, är att det finns nästan inga som helst undantag från regelverk. Normalt borde det räcka att kunna motivera för ändrade beslut, när sådana självklara livsavgörande finns redan i en planering. I detta fall en viktig grund som utbildning, samt ett redan uppbyggt nätverk som trygghetsfaktor.
    Inte ens sjukdom och läkarintyg på hinder tas det hänsyn till.
    Ett helt motsägelsefullt system som råder. Att vilja integrera alla oavsett ursprung, men vägra hjälpa till med detta i genomförande.
    Jag kallar det för egenmäktigt förfarande av myndighet mot enskilda redan svaga grupper med behov av samhällets stöd.
    En utbredd inhumanitet. Ingen vet sin känsligaste gräns, och många balanserar dagligen i detta. I detta fall har dessa inte ens språket som tiilgång. Tragiskt när vi har filmer ,videos enkla för vuxna och barn med enkel text i översättningar globalt Även annan teknik som lockar till språkinlärning. Barnböcker, med bild, stor text mm. De ligger också i drivor hemma hos folk. Därutöver ett enormt musikutbud med text.
    Enkelhet utan reduktion i var mans hand. Myndigheter älskar merkostnad av alla dess slag. Enskilda som får betala ibland i livstid. Ingen har rätt att dra av livskapitalet för någon.

%d bloggare gillar detta: