Senaste nytt

Star Wars, myt och politisk filosofi

I dag har den nya Star Wars-filmen premiär. Star Wars har kommit att bli en av de största berättelserna i vår tid. Filmernas framgång verkar ha att göra med att de berör människor på ett djupare plan. Star Wars är en modern myt som tillfredsställer oss i vår moderna avmytologiserad era. Berättelsens struktur är den om hjälteresan eller monomyten som beskrivs av Joseph Campbell i boken Hjälten med tusen ansikten. I grunden handlar en sådan myt om att en hjälte, huvudpersonen, ställs inför en utmaning som leder till ett äventyr ut i en främmande värld och ställs inför en rad prövningar för att slutligen återvända till vardagen med en konkret eller abstrakt gåva. Andra sådana moderna berättelser är Tolkiens Sagan om Ringen och The Matrix. Dessa berättelser har även en grundläggande struktur där gott står mot ont. Denna grundläggande mytologiska struktur återfinns i myter från alla tider.

En annan sådan stark berättelse i vår tid är den om andra världskriget där de goda Allierade står mot ondskans Axelmakter. Ingen som är historieintresserad kan väl ha undgått hur pass stor del av vad som skrivs populärt om historia idag just handlar om andra världskriget. Just att detta krig passar så bra in mytens struktur är nog en anledning till varför den är så pass populär. Berättelsen om andra världskriget fungerar som en av Västerlandets skapelsemyter som legitimerar dagens liberaldemokratiska system. Den legitimerade även sovjetsystemet och dagens ryska regim.

Det verkar finnas något essentiellt för hur en berättelse ska struktureras för att människor ska ta den till sig. Jag funderar på om en sådan struktur även finns inom filosofin – närmare bestämt inom den hegelianska dialektiken. Hegels filosofi har kritiserats kraftfullt, inte minst av Karl Popper, för att inte överensstämma med verkligheten. Men den är ovedersägligt väldigt inflytelserik både i sig själv och genom andra filosofer inte minst genom Marx.

Monomyt-tes-antites-syntes1

Monomyten med Hegels dialektiska schema. Bilden The Hero’s Journey är hämtad från Wikipedia. Det dialektiska schemat är tillagt av B. Axén

Enligt Hegels dialektik utgår tanken först från det okända, tes, som ställs mot det bestämda, antitesen. I konflikten mellan tes och antites följer en utveckling – syntes. Om vi översätter detta schema till myten har vi först att hjälten ger sig ut i det okända och möter där en verklighet där ondskan är närvarande och utmanar hjälten. I hjältens kamp och slutligen seger över ondskan sker en utveckling – när striden är över är hjälten inte längre den samma, hjälten har tagit emot gudinnans gåva.

Medan Hegel såg den dialektiska utvecklingen som immateriell och drevs av Världsanden – vilket ger oss koncept som tidsanda eller Zeitgeist – vände hans lärjunge Marx på det hela och gjorde den historisk materiell. Enligt Marx drivs samhället fram av materiella ekonomiska strukturer. Den västerländska historiens perioder delas in i slavsamhälle, feodalism, kapitalism som sedan ska övergå till socialism.

I varje period står olika klasser mot varandra vilka representerar tes och antites och vars kamp driver historien framåt till den nya eran. Under kapitalismens era är det borgarna som står mot arbetarna. Detta bygger på Hegels mer abstrakta modell om herren och slaven som står i en evig kam mot varandra och driver historiens utveckling. Det är för övrigt slutet på den utvecklingen som Francis Fukuyama famöst beskrivit som Historiens slut.

Vi känner igen detta schema från en rad strukturella tänkare som, av någon anledning, ofta är antiliberala. Vi har istället för herre–slav: kapitalist–proletär, öst–väst; nord–syd; centrum–periferi, vit–svart, norm–icke-norm, man–kvinna – och så då den mytiska ond–god.

Det intressanta är att trots att dessa analytiska scheman är så pass enkla ändå är så pass inflytelserika. Visserligen förenklar alla teorier verkligheten – det är deras syfte – men man måste fråga sig om förenklingen är relevant.* Alltså huruvida de delar som teorin lyfter fram överensstämmer med verkligheten. Min misstanke är att dessa teorier är väldigt bra på att strukturera världen på ett övertygande sätt men då endast subjektivt. Problemet är att de är objektivt irrelevanta och dessutom värderande genom att de i grunden handlar om gott om ont. De hegelianska analyserna ger oss då en berättelse om gott och ont likt myten i Star Wars som upplevs säga något relevant om verkligheten. Den mytiska strukturen gör dem övertygande och lätta ta till sig men förleder oss att tro att verkligheten är så pass enkel som en kamp mellan gott och ont.

______

* Ett på senare tid populärt sätt att hantera denna förenkling är genom intersektionalism som används för att hantera flera sådana dikotomier samtidigt. Problemen med denna ad hoc-lösning är att styrkan i analysverktyget går förlorad. Dessa teoriers styrka ligger just i att deras utgångspunkt i två primära fenomen som står mot varandra. Genom att lägga in flera sådana fenomen behövs en analys om vilka fenomen som är relevanta, hur de förhåller sig till varandra samt hur de ska värderas. Intersektionalismen kan man säga visar på hur den hegelianska dikotomin inte kan hantera verkligheten adekvat.

 

Länkar

Star Wars som monomyt

Moderniteten

Weber – Entzauberung der Welt

Hjälteresan

Monomyt

Hjälten med tusen ansikten

Sagan om Ringen som monomyt

Star Wars och The Matrix som monomyter

Hegels filosofi

Karl Popper – kritik av historicism och holism

Tidsanda – Zeitgeist

Historisk materialism

Försvar av Historiens slut

Intersektionalismens problem

 

Björn Axén

Medarbetare på Frihetssmedjan. Liberal piratpartist som brinner för människors frihet och det öppna samhället. Arbetar med skolutveckling på kommunal nivå. Särskilt med kvalitetsarbete och nyanlända elevers utbildning.

https://bjornaxen.wordpress.com/

%d bloggare gillar detta: