Senaste nytt

Antingen läser du denna text eller så gör du det inte

Foto och bildbehandling: Per Pettersson
Du är antingen med oss eller mot oss. Du är antingen vänster eller höger. Du är antingen rasist eller antirasist. Du är antingen feminist eller mansgris.

Listan kan göras lång. Vår värld präglas av förenklingar som går mot det absurda. Till viss del är det en följd av det allt mer medierade samhället. Mediernas logik, eller snarare deras självvalda metod, kräver konflikter och att det ska gå att sammanfatta ett skeende i tiosekunders soundbites. Helst ännu kortare. I förlängningen leder det till att hela samhället genomsyras av en antingen-eller-attityd, eller mer traditionellt uttryckt som att vi ser allting i svart och vitt.

Den attityden hotar såväl debattklimatet som världsfreden.

I Sverige yttrar denna attityd sig på många sätt, men ett av de mer vanliga är när olika personer kallas rasister. Vi har en samhällsdebatt där rasism förvisso bortförklaras eller ursäktas, trots att den är ren och skär rasism. Samtidigt har allt fler på den antirasistiska sidan börjat spåra ut och allt oftare definiera allt som inte stämmer in på deras egen mall för vad som är okej, som rasism. ID-kontroller? Rasism. Fördomar? Rasism. Inte vilja stänga ute människor från arbetsmarknaden genom höga ingångslöner? Rasism.

Det finns gott om andra exempel, men då migration är en för tillfället väldigt uppmärksammad fråga så tjänar den gott som exempel på problemet och vad det kan leda till. För det är inte bara ett problem med intellektuell hederlighet när olika åsikter placeras in i ett fack där de inte hör hemma. Det är också ett problem för politiken och i förlängningen för att åstadkomma något. Den som definierats som rasist blir paria i svensk politik. Ibland på goda grunder, då det handlar om ren och skär rasism och att vilja göra skillnad på människor beroende på deras hudfärg. Men ibland handlar det om att vilja problematisera dagens system och säga ifrån vad som funkar och inte funkar.

Det är det vi ser med stängda gränser och ID-kontroller idag. I grund och botten är det högst problematiskt, då den fria rörligheten är en av de rättigheter som många av oss håller högst. Just möjligheten att lämna förtryck är en grundpelare i att ge människor praktisk tillgång till de mänskliga rättigheter vi vill garantera dem genom olika konventioner. Det handlar dock inte om rasism, utom möjligen för Sverigedemokraterna då. Det handlar om vad vi rent ekonomiskt mäktar med inom vårt systems ramar. Vi kan tycka att det är förkastligt av Socialdemokraterna att hellre värna en i allt fleras ögon ohållbar välfärdsstat istället för att släppa in fler människor på flykt, men det är bara en dålig prioritering från deras sida. Det handlar inte om rasism, bara en felriktad men pragmatisk åsikt om vad de anser att vi mäktar med.

Polariseringen som detta leder till ser vi problemen med på allt fler platser i världen. Samma problem som många på den ”goda” sidan vill bekämpa, bidrar de istället indirekt till att förstärka. I USA ser vi hur kongressen blir alltmer lamslagen när väljarna går mot ytterkanterna, vilket gör överenskommelser över partigränserna allt mer sällsynta. Den som vill bli republikanska partiets presidentkandidat idag måste uttrycka åsikter som gör hen oväljbar bland mittenväljarna, väljare som krävs att få på sin sida för att faktiskt ta sig in i Vita huset. På den demokratiska sidan förefaller inte polariseringen ha gått lika långt, men samma tendenser finns där och Bernie Sanders, en av de mer populära kandidaterna, kommer från en vänsterflank som hade varit otänkbar i dessa sammanhang för bara några år sedan.

I Sverige tvingades en likartad utveckling fram av Socialdemokraternas eviga tjat om att ”borgarna” inte kunde komma överens. För att motbevisa den tesen såg sig den borgerliga oppositionen nödgad att skapa en allians och presentera färdiga förslag före valen, för att visa att det visst gick bra. Alliansregeringen höll i åtta år och under hela den tiden klagades det från oppositionen – och för all del många andra håll, inklusive Frihetssmedjans – att blockpolitiken började cementeras. Det är dock få som vill se Socialdemokraternas skuld i detta, utan hellre enbart lägga över den skulden på fienden i borgerligheten. Återigen är det antingen eller som gäller i skuldfrågan.

Denna antingen-eller-attityd är ohållbar. Det har vi sett gång efter annan i världshistorien. De gånger den funkat är när en stor del av världen vänt sig mot någon annan som drivit precis samma linje till sin spets, som exempelvis Nazityskland gjorde mot först judarna och till slut allt som var annorlunda och icke-tyskt. Detta tillhör dock undantagen i historien och handlar normalt sett om att återställa ordningen när någon annan drivit samma attityd till sin spets.

Antingen-eller-attityden är enbart användbar i väl avgränsade sakfrågor och det är inte alltid enkelt ens i detta. Vilket parti röstar du på? Svaret är förstås klart definierat utifrån föregående val, men sett över tid eller till vilka du övervägde inför valet, eller för den delen om vi pratar lokal, riks- eller EU-nivå, så blir det ibland allt mer suddiga gränser. Är du för eller emot dödsstraff? Kanske en av de enklare frågorna i Sverige, men samtidigt finns det en inte helt obetydlig minoritet som svarar i vissa fall på den frågan.

Tydliga konflikter mellan två alternativ kan vara nyttiga för att förklara skeenden i det lilla, men så fort de börjar appliceras på större företeelser får vi problem. Dels för att förenklingen gör det obegripligt att förstå det bakomliggande, dels för att den förenklingen riskerar att bli en allmänt accepterad sanning. När det blivit så finns det en god och en ond sida och kompromisser dem emellan blir allt mer otänkbara – för den andra sidan har ju objektivt sett alltid fel i allt, så allt som de kan gå med på måste per definition vara fel. Det är då vi får kalla krig, misslyckade stater eller förlamade politiska system.

Så istället för att sätta etiketter på andra människor så fort du kan, så kanske du ska ta och lyssna på vad de har att säga istället. Försök sätta dig in i deras resonemang. Kontrollera att de fakta du stöder dig på i din egen uppfattning faktiskt är fakta och inte ideologiska texter – och ifrågasätt din meningsmotståndare på samma grunder. Hävda inte att du vet att hen har fel, men fråga efter källor eller andra hänvisningar. Och bli inte sur när dina egna källor ifrågasätts, utan redovisa istället vilka de är och varför du litar på dem. Då får vi en konstruktiv politisk debatt och vi kan lättare se vägar framåt, istället för att fokusera på vem som för tillfället står i vägen.

Initiativtagare till Frihetssmedjan och tidigare chefredaktör 2011-2016.
Lila och grön nyliberal som brinner för mänskliga rättigheter.

per@frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: