Senaste nytt

Alina Koltsova: Mycket kvar, men fortfarande framåt

Då var det satt i land. Klimatavtalet som hela världen enades om på COP21 i Paris under början av helgen som gått. Ett avtal som bl.a. innebär maxgräns för global uppvärmning vid 1,5 grader, Loss and Damage-kompensation för utsläppsskador som sårbara länder utsätts för, samt att de rikaste länderna ska ta större ansvar för klimatet. Som grön kan man se det positivt, men nog finns det cyniska, t.o.m. negativa åsikter därute.

Mycket gnäll och skepsis har förekommit. Det finns de som gnäller på att de rikaste nationerna ska ta större ansvar än de allra fattigaste. Där vill jag bara säga som i alvedon-reklamen: är man stor måste man vara snäll. Det behöver inte vara socialism att den starkaste drar det lite tyngre lasset så att den svagaste kan komma ikapp. Solidaritet och socialism behöver inte alls vara synonymer med varandra.

Dock är det inte detta gnäll som jag tänker lägga mest fokus på. Det andra gnället är i min mening betydligt intressantare. Det är det mer cyniska gnället. Klimatavtalet kommer inte rädda planeten, vår värld ser fortfarande ut som det gör, avtalet är bara en lam parentes och det återstår väldigt mycket att göra.

För det första, är det till synes cyniska gnället ganska förståeligt. Vi har sannerligen väldigt mycket kvar att uträtta. Särskilt om man ser på hur världens olika nationer fungerar, i synnerhet de rika jättarna USA, Ryssland, Kina, Kanada, Australien och EU. Bland dessa stora nationer finns skurkaktiga diktaturer med absolut noll intresse för att städa upp på moder jord. Annars finner vi även passivitet inför klimatarbetet, vilket kan göda skepsis.

Men så för det andra, är faktum att de tidigare klimattoppmötena resulterat i rena fiaskon. Hoppet fanns på plats, men inga avtal undertecknades. Med andra ord så är år 2015s klimatavtal ingen liten sketen parentes som snart glöms bort likt en näsduk i en papperskorg. Tvärtom! För även om faktum kvarstår att vi har mycket kvar att göra, så är avtalet ett ordentligt bra förstasteg. Man kan se det som en språngbräda i det mycket viktiga arbete vi har framför oss.

Man kanske inte kan vara nöjd, men det är defintivt inte olagligt att vara stolt. Åtminstone firar jag framgången som skedde nu denna helg. Nya möjligheter finns inom räckhåll därute, och fortsätter världen såhär kan de små önationerna se någon form av framtid. Och framtiden, den blir lite vad vi gör den till. Så låt oss bygga vidare på denna språngbräda. Är ni med?

Alina Koltsova

  • marlies

    Klimatet är allmänt ansträngt, resultat av allmänna konflikter. En obalans i hela jordsystemet. Därav jordbävningar, orkaner, höjd havsyta, brist på mat och vatten.
    Bara att välja. Antingen samarbete eller fortsatta stormar. En enda gemensam överlevnadsfråga, ska ta hur lång tid som helst att ta itu med. Jag ser alltet som ett jättelikt spindelnät med planeter och allt noga sammanbyggt och avvägt i molekyler som ständigt muteras vidare, med våra tillsatser i produktion, transporter, utsläpp utan något som helst ansvar. Förändringar naturligt anpassat finns som grund historiskt,
    efter de behov som efterfrågas i evolutionen. Så inte är jag stolt. Jag lever som grodan. På hoppet. Eftersom vi trivs, sparar vi alla ovanor vi mår bra av.

%d bloggare gillar detta: