Senaste nytt

Alina Koltsova: Det var inte bättre förr

Det finns en speciell karaktär som komikern Robert Gustavsson skapat, som fångar en viss typ av personlighet alldeles utmärkt. Minns ni vaktmästaren Nils Herman, han som en gång var med i Allsång på Skansen och som var en framträdande roll i humorserien Gustafsson 3 tr? Han som buttert klagade på varenda förändring som uppkom och som ständigt tuggade igång mantrat ”Allt var bättre förr!”.

För man kan verkligen känna igen Nils Hermans personlighet hos en hel rad människors beteenden. Nu spelar det ingen roll längre hur gammal man är. Det är helt enkelt poppis att gnälla på samtiden och framtiden samt blicka bakåt i en slags romantisk nostalgi, t.o.m. i min ålder! Blanda dock inte ihop det med att vara missnöjd med samtiden och vilja göra framtiden bättre, det är ganska naturligt att inte vara nöjd. Men att inget annat göra än att ständigt påstå att det var bättre förr är allt annat än konstruktivt.

Just den typen av personlighet förekommer ofta i samhällsdebatten, dock inte främst från politiker eller tjänstemän, utan från såkallat ”vanligt folk”. Sverige kommer att gå under, det är mer krig i världen nu än det var förr, snart är vi alla uppätna av otäcka epidemier etc. Ja, så kan det låta. Det är till sådana människor jag gladeligen kan rekommendera Peter Wolodarskis senaste söndagskrönika ”Vad sa du, går Sverige bra? Det kan inte stämma.” på Dagens Nyheter. Eller varför inte lyssna lite på professor Hans Rosling när han pratar om dagens utveckling i flertalet olika länder?

Det är självklart att världen inte alls är oproblematisk. Vi har krig i Syrien. Vi har diktatorer som Vladimir Putin, som mer än gärna leker herre på täppan. Vi har rasistiska partier i flera EU-länder som är på frammarsch, senaste exemplet är Frankrike efter dess regionval i söndags. Det finns en flyktingkris som främst de som flyr upplever. Ja, vi har självfallet problem. Men många gånger på många håll var det värre förr. Inte minst här i Norden. Vill vi ha tillbaka rasbiologiska institutet? Förbudet att tala samiska, meänkieli, romani etc? Förbudet för kvinnor att ha vilka yrken de vill? Sjukdomsstämpeln på homosexuella? Nej, förstås. Men det var sådant som fanns i det förflutna. Vi är på väg framåt.

Här i Sverige finns det en stark tendens från vissa människor att gnälla på blotta petitesser, samt vara det jag kallar för ”fulkonservativ”. Årets julkalender är något som fått exakt den typen av kritik. Varför måste det vara så mycket förändringar? Kan vi inte ha det som förr, som vi alltid haft? Det är många som skrivit om just julkalender-gnället, med infallsvinklar jag förvisso är enig om, men som jag inte tar upp här. Det jag tar upp är det nostalgiska ivrandet om att ha det som det ”alltid” varit, som ”förr”. Är det något årets julkalender lär oss, förutom historia, så är det att traditioner och samhällsstrukturer alltid varit dynamiska. Och att det inte var bättre förr.

Visst är det så att man kan längta tillbaka till något förflutet som gjorde att tillvaron fungerade. Men varför ska man anta att alla förändringar är av ondo? För är det något Peter Wolodarski, Hans Rosling, Erik Haag och Lotta Lundgren lär oss så är det att vi sakta men säkert är på väg framåt. Och framförallt, det viktigaste, att det minsann inte var bättre förr.

Alina Koltsova är sekreterare för Miljöpartiet i Arvika. Hon är en socialliberalt sinnad grön liberalfeminist som starkt ifrågasätter höger och vänsterskalan.

  • marlies

    Allt har sin tid sa mormor. Inte ska vi bränna häxor igen, få stryk av linjalen, bränna eget i stugor, sälja skokräm och vispar på vägen, jaga tattare med höns i famnen, utfrysta folk, sälja barn på auktion. Att klaga hör liksom till som väderspänning i det fördolda. Valfritt i vad man av egen vilja vill störa sig på. Framåt och nutid är det enda vi kan påverka. Annars katrinplommon och linfrön fungerar.

  • marlies

    En sak som var bättre på mina föräldrars tid, var ett lugnare tempo. Idag har vi en ständig tidsjakt i minuter. Söndagar var det näst intill förbjudet att aktivera sig i arbete.
    Den gamla vilodagen, fri från allt. Även på arbetsplatser var det rejäla raster, förmiddags fika, lunch 60 minuter, eftermiddagsfika 30 minuter. Än idag har vissa länder stängt i affärer söndagar. Det var inte vanligt med ensamarbete som idag.
    Dagar var inte heller störda av den informationsmängd som idag, med mobiler, avbrott
    för plötsliga ändringar. Då slets kanske kroppen mer, men idag tröttas vi mer psykiskt.
    Jag tror inte på en ultimat anpassad verklighet, eftersom vi är individuella. En del vill ha fart, använda fritid, andra ett lugnt tempo med översikt, även på fritid.
    Då fanns en valfrihet med annat innehåll, landet eller samhälle, liten butik eller stor industri. Idag mer teknik i dokumentation runt allt. En del sitter för stilla, andra rör sig för mycket. Landet obekvämt, med dagens kollektivtrafik och närhet till service finns inte kvar. Vi har mer individinriktade möjligheter i distans, jobb och utbildning. Men då till större städer, eller långa avstånd mellan syd och nord. Men förslitningsskador, giftiga kemikalier är borta. Men även mycket arbetsgemenskap.

  • marlies

    En annan sak som var bättre förr, var hälsa. Vad jag minns uppväxt på landet. Att röra sig fysiskt naturligt, arbeta med kroppen som något man inte alls tänkte på.
    Folk hade naturliga muskler, barn som vuxna. 500 meter till skolbuss, kanske vuxet kortare, inte för barnsben. Vinter åkte vi skidor ibland till skolan 4 km. rakt över åkrar.
    Vi hade en brunn för hockey. En loge att hoppa och leka i, och stora granar att klättra i. Samt kaniner, boskap och grisar, höns, trädgård, hage med travhästar. De vuxna upptagna, för självständiga påhitt. Inget var förbjudet. Traktor, bil, Mc allt fick man köra på småvägar på landet. Som lite äldre hade ingen tid att skjutsa. Så då cyklade en kompis och jag 7 km till mötesplats, sedan till Hargsjön, Mjölby, Vikingstad. Senare moped. Ett år långt senare skulle min klass cykla Vätternrundan. De från landet hade inga problem, andra fick hämtas och skjutsas hem.. De skjutsades 200 meter till skolan. Mitt nutida problem är att förstå alla problem folk har, med att hinna och göra.
    Vi på skolgården först morgon, sist hem, läxor, ungdomsaktiviteter, samt lite egna uppgifter hemma. Antagligen lika för alla medelgenerationer, att jämföra de äldres liv, samt generationer efter våra.. Idag kan ingen leva utan mobiltelefon. Föräldrar springer som vakter efter sina barn inom kvadratmetrar.

  • marlies

    Det var samma sak i Hamburg. Vi fick ansvar tidigt. Jag om småsyskon innan skolan.
    Sedan handla och sysselsätta efter hämtning. Vi gick själva till Hamnen, lekte och fick frukt och annat av arbetare på handelsfartyg, samt till stora parker med lekutrustning.
    Min mamma jobbade, och kvinnor hade uppsikt på varandras barn. Jag tror att ger man barn eget förtroende lär man dem också att bli observanta, på omgivning och folk. Storasystrar har ingen moderskärlek, så små tvingas att lyda. Precis som invandrarnas stora tjejer gör. Än idag behöver man inte åka långt så finns den traditionen kvar, att föräldrar och andra kan träffas och umgås i närhet, när större barn tar över ansvar ett par timmar.. Idag pjoskas det otroligt, i en mer komplicerad verklighet.

  • marlies

    Ska påpeka att då i storstad fanns patrullerande poliser överallt, samt ansvariga anställda i lekparker. Stränga böter för föräldrar om barn gick mot rött ljus, eller var på fel plats. Även böter om minderåriga rökte. En storebror som bodde hos mormor tyckte det var intressant att leka i ruiner, med röda flaggor upphängda i band runt om.
    Det tog inte många minuter så kom vakter. En gång fel, aldrig mer. Diciplin hör ihop med ansvar. Äldre bröder är risk.

  • marlies

    En sak helt säkert. Att barn mognade tidigare förr. Dels fanns det begränsat med leksaker, så skolböckerna var otroligt intressant. Jag fick börja med tysk gringelhandstil med bläckpenna innan att lära sig texta. Syskon vill härma, så de kunde nästan allt utantill när de började skolan. Min lillebror slog mej i huvudet med böcker. Omöjligt att fuska. Visste exakt ordning i text. Samtidigt blev de tidigt kreativa, eftersom jag hade eget att göra. Klippa papper, måla mm.
    Min storebror hade uppgifter hos min mormor. Handla, laga mat, diska ibland, för hon jobbade. .Fullt upp med vildingen.. Lärde hennes Arapapegoja dumheter. Varje gång ytterdörren öppnades och stängdes skrek hon – Dra åt helvete ! mm
    Senare internatutbildning. Uppfostrade två söner i bra utbildningar, vana. mormor.
    Stor skillnad socialt i samarbete. Man skulle förtjäna sin fritid precis som vuxna.

  • marlies

    För att förklara för unga som säkert undrar – Vad gjorde föräldrar ? I min barndom var arbeten mycket mer krävande fysiskt än idag. Då gick alla och la sig tidigt på kvällen.
    Söndagar en familjedag, med utflykter och släktbesök. Då var affärer stängda på söndagar.

  • marlies

    Vad jag tycker är skrämmande är att nutida generation nästan inte alls bryr sig om sina anhöriga, inte sina grannar, inte hjälpsamma i samhället. De glor i mobiler och på varandra. Är någon sjuk får de klara sig helt själva. Annars direkt hemtjänst som de anhöriga får betala. Otänkbart i Hamburg. Hemtjänst som här, men fortfarande en skam att anlita, även för behövande. En bror med mer än heltidsjobb åker 8 mil fram och tillbaka en dag i veckan, handlar och kollar mediciner till anhörig.
    De engagerar sig, går till fotvård och frisör mm med anhöriga.
    Hur den minsta generationen blir, och vad de tänker och tycker är inte roligt att tänka på när de blir vuxna. Har jobbat inom vård och ett fåtal fick regelbundna besök.
    Men pengar och presenter vill de ha.

  • marlies

    Jag var kontaktperson till en alkoholsjuk farbror. Han hade besök alla tider på dygnet av vänner och bekanta. Likaså en son med egna problem hälsade regelbundet på sina föräldrar, lagade mat, handlade. Där ser vi tydligt vilka som är empatiska av egen historia. Jag har sett detta i åratal. Att DE stöttar och hjälper varandra. Annars heter det JAG OCH JAG OCH JAG OCH JAG. Till sådana kan man meddela – JAG har inte heller lust och tid !!!!

  • marlies

    Sådana som jag med en robotaktivitet i alla placeringar i hjärnan, som har en vardag, en konstaktivitet som flextid skulle inte klara av att ha mängder med olika personal som springer ut och in, styr och ställer och pratar. Idag har det stannat ganska bra, för jag kan planera mitt dygn själv, efter övrig planering. Från förmiddag, eftermiddag och kväll. Jag kan sova till 13. oo och längre. ta igen tid nästa dag. Huvudsaken timmar stämmer per vecka, samt att jag klara alla uppgifter som jag gjort över förväntan.
    Det enda jag behöver är TID., för max möjlig läkning. För mej räcker den mängd av personer runt mej under kurstider, precis lagom, kan arbeta helt själv i ateljer, och ha samvaro efter dagsform och jobba även där koncentrerat. Kan även vistas på uteställen i ett bestämt antal timmar med dämpande öronproppar..
    Men jag är stabil i mej själv, och framåt, tänkande. En fördel med personlig grund..
    Tänker på dem som är rädda och oroliga, inte självsäkra i samma situation. En katastrof då. Jag åkte flyg efter en kort period och tog körkort tillbaka, datakurs,
    En chock för anhöriga. Vägra hemtjänst på direkten. Antar att det inte är vanligt.

  • marlies

    Jag var snabb och effektiv innan också. Hade jag jobbat som kassörska enbart hela mitt liv så hade det gått snabbare. Jag var på en getost fabrik på landet. Fransoser arbetade där. Plötsligt pratade jag flytande engelska. Lite knepigt hur saker ramlar ner. Men vården är otroligt på frammarsch. Hjärnan är avgörande med så mycket demens och alzheimer. Tur inte jag har det.

%d bloggare gillar detta: