Senaste nytt

Sophia Barthelson: Den svenska byråkratin

Vad behöver vi mest av allt i Sverige just nu? En fungerande bostadsmarknad, svarar kanske någon. Fler jobb för den som inte är högutbildad, säger en annan. Någon önskar sig mer jämställdhet eller bättre ungdomspsykiatri. Någon annan vill helst ha en handlingskraftig regering eller kanske helt enkelt bättre väder. Vad nog i stort sett ingen svarar är ”Mer byråkrati”.

Hade vi ställt samma fråga för tio år sedan hade vi inte heller fått det svaret. Och vad än folk mest kommer att önska sig år 2025 så vågar vi nog gissa att ökad byråkrati inte heller då kommer att stå högst upp på önskelistan. Om något så brukar minskat krångel, färre onödiga blanketter och paragrafer vara vanliga önskemål. Och ändå tycks det inte spela någon roll vad vi gör, byråkratin ökar ständigt.

Under Alliansens regeringstid var minskat regelkrångel för företagen ett ofta uttalat löfte. Ändå upplever de flesta företagare att de fick mer och mer av administration och konstiga regler att förhålla sig till. Och inte blev det ett dugg bättre med de rödgröna. Sist jag var hos tandläkaren glömde hon nästan att undersöka mina tänder. Så upptagen var hon med att beklaga sig över hur påtvingad dokumentation snart äter upp hela hennes arbetstid.

För skolans del (som jag själv känner bäst) gjorde Jan Björklund en pudel redan medan han fortfarande var minister. Det hade blivit för mycket kontroll och administration under Alliansregeringen. Lärare dokumenterade nästan mer än de undervisade.

Jag jublade själv högt när en bekant i riksdagen messade mig och berättade att man nu fattat beslut om att ta bort de omdömen vi lärare ägnat dussintals timmar per termin åt att skriva – och som allt färre elever och föräldrar läste eftersom de var för omfattande. Skrev man dem efter Skolverkets alla regler blev de dessutom fullständigt obegripliga för den som inte är van att läsa läroplaner och betygskriterier. Det var t.ex. förbjudet att skriva att 

Stina gör alltid sitt bästa och vill verkligen förstå det hon gör.

Eller

Olle är vänlig och hjälpsam mot sina klasskompisar.

Alltså just det där som varje normal förälder vill veta om sina barn. Istället skulle det vara beskrivningar av typen

Elsa visar att hon kan förstå det huvudsakliga innehållet och uppfatta tydliga detaljer i lättillgängliga texter i olika genrer.

Vilket förstås känns objektivt och mätbart för mig, som utbildad engelsklärare och med mångårig erfarenhet av hur skolverket preciserar sina krav. Däremot var det uppenbart att föräldrar gjorde sina helt egna tolkningar. Eller helt enkelt gav upp och struntade i att läsa. Alltså var jag själaglad när jag fick det där meddelandet. Efter skoldagens slut den fredagen firade större delen av vårt kollegium med mousserande vin. Äntligen skulle vi slippa lägga tid på oväsentligheter och kunna ägna oss åt eleverna och undervisningen istället!

Trodde vi, ja. För sedan kom förstås skolverkets tjänstemän. Så lätt skulle de inte släppa sina krav. Visst, ingen behövde längre skriva de där omdömena. Varje mentor skulle dock fortfarande i detalj kunna redogöra för hur deras elever låg till i alla ämnen. Bara det att det nu var helt OK att informera sig muntligt. Det kan möjligen fungera på lågstadiet, när samma lärare har nästan alla ämnen i sin klass. Men sedan blir det värre. En mentor i t.ex. årskurs sex ska ha koll på information om 10-15 elever från upp till elva olika ämneslärare. 110-165 omdömen. Håll det i huvudet, den som kan!

Därtill kommer krav från kommunala tjänstemän som vill känna att de har kontroll (läs: ryggen fri) och därför begär in detaljerade ”kvalitetsrapporter” kring varje ämne, varje år. Där ska vi gå igenom betyg, arbetssätt och resultat på nationella prov och titta på eventuella skillnader från tidigare år, mellan pojkar och flickar etc. Och resultaten SKA höjas från år till år. Annars har vi inte utvecklat kvaliteten.

Några av oss försöker förklara att det är en direkt uppmaning till betygsinflation. Plus att många skolor är så små att enstaka elever med inlärningssvårigheter eller som ännu inte kan svenska drar ned resultaten rejält och därmed gör jämförelser mellan olika år väldigt riskabla. Men tjänstemännen, som nog inte ens sett en elev på bild, lyssnar inte. För dem är elever identiska fyrkantiga block, ungefär som byggstenarna i spelet Minecraft. Det gäller bara att läraren staplar dem på rätt sätt.

Och dessa exempel är inte allt. Det finns tjänstemän och myndigheter som ska ha rapporter om ALLT som händer i skolans värld. Det var blött på golvet utanför kökets diskrum och en elev halkade omkull, sa ”hoppsan” och reste sig igen? Skicka en incidentrapport i arbetsmiljösystemet. Två elever blev osams om en boll på rasten och den ena kallade den andra ”idiot”? Rapportera om kränkande behandling. Maten som serverades på lunchen var kall? Fyll i en blankett och skicka i till köket, respektive kostansvariga på kommunen. Och så vidare i all oändlighet.

Om man nu kunde visa att all denna byråkrati gjorde någon nytta så skulle möjligen både lärare, tandläkare, egna företagare och andra stå ute med allt rapporterande. Men så är det ju sällan eller aldrig. Skolans resultat sjunker i ungefär samma takt som byråkratin ökar. När jag var barn låg svensk skola bra till och då hade man kvartsamtal, där föräldrar fick en snabb rapport om ifall det fanns några problem, det var det hela. Jag har inte sett någon statistik på att tandhälsan skulle öka som en följd av tandläkaryrkets byråkratisering. Svensk företagsamhet har inte upplevt någon boom som kan kopplas till att företagare måste fylla i fler blanketter. Snarare tvärtom. Det enda vi får för vårt ständiga rapporterande tycks vara några extra arbetstillfällen på olika myndigheter. Samt, förstås, att en och annan tjänsteman får känna sig viktig. Och frågan är om vi har råd att låta tillfredsställandet av några byråkraters ego bli huvudsyftet med svensk företagsamhet, utbildning, vård och omsorg.

Hädanefter skulle jag önska att den byråkrat som vill ha in rapporter ska visa att just den informationen kan rädda liv. Kan den inte det, stryk tvånget att rapportera. Då kanske vi rentav skulle få tid att göra våra riktiga jobb ibland?

Sophia Barthelson, Liberal språklärare på mellan- och högstadiet och jobbar på en kommunal grundskola på Lidingö.

%d bloggare gillar detta: