Senaste nytt

Sophia Barthelson: Allt gott ska vara gratis!

CC Bjorn1101 @Flickr

Vägen till ett mål är inte alltid kul. När man legat av sig med träningen är de första rundorna i skogen eller på gymmet inte så angenäma. Mest bara en massa flås, svett och olidlig träningsvärk efteråt. Men låt det gå en månad eller två så blir varje träningspass allt mer njutbart. För att inte tala om hur mycket bättre man mår och hur mycket mer man orkar av både nöjen och arbete.

Att lära sig nya saker är något många av oss uppskattar, men vägen dit kan vara både trist och krävande. När man sitter där och kämpar med sina mattetal, en torr och teoretisk lärobok eller glosor att traggla in så önskar man kanske att man fick lägga det åt sidan och göra något roligare. Men tillfredsställelsen av att till slut ändå behärska det svåra hägrar och de flesta av oss väljer att kämpa vidare. Det här gäller på de flesta områden. Små barn brukar förstå att om jag sparar min veckopeng så kan jag till slut köpa något riktigt roligt för pengarna. Inte många uppskattar långa bilresor, men vi väljer att genomlida dem om bara resmålet är tillräckligt lockande. En operation med efterföljande konvalescens är sällan i sig något man ser fram emot, men om det är vägen till att slippa smärta eller en kroppslig funktionsnedsättning så väljer vi att stå ut.

Men det finns ett område där vi tror oss kunna välja bort allt som är jobbigt och bara få fördelarna: Politik. Allt som bestäms på politisk väg blir någon annans – politikernas – ansvar. Minsta lilla obehag på vägen mot målet beskrivs som ett misslyckande för politikerna och som något vi borde ha rätt att slippa. Hur länge vi än har klagat på en dålig väg så blir vi djupt kränkta när vägarbetet drar igång och vi inser att just vår framkomlighet minskar under tiden som arbetet pågår. Vi vill ha skattesänkningar och satsningar på viktiga samhällsområden. Och blir sedan förnärmade när vi ser att pengarna måste tas någonstans ifrån. Eller så önskar vi att ”de rika” ska sättas åt med högre skatter och sedan säger vi att det är politikerna som missköter sig när det visar sig att människor som har mindre pengar köper färre varor och tjänster, vilket leder till arbetslöshet.

Politiska partier som lovar guld och gröna skogar och säger att inga uppoffringar alls krävs har alltid gått bra i valen. På senare tid har vi även sett att väljare lockas av den som lägger skulden på en utpekad grupp (invandrare, höginkomsttagare, medelålders män…) och menar att om vi bara tar resurser från den gruppen kan alla andra få allting.

Den som däremot säger att om vi ska kunna genomföra den viktiga satsningen X så måste vi ta pengar från de något mindre viktiga områdena Y och Z, den anklagas för att vara en trist räknenisse eller för att inte ha empati med dem som ”drabbas”. Och det finns alltid någon som ”drabbas”.

Säg att alla är överens om att de gamla på äldreboenden behöver få delta i aktiviteter och komma ut mer. För att komma tillrätta med det beslutar kommunen sig för att öka anslaget till äldreomsorgen. Så långt är det bara glada miner. JA! Politikerna ser problemet och GÖR någonting! Toppen! Men vårdbiträden jobbar inte gratis och pengarna måste tas någonstans. Kanske parkförvaltningen får spara lite. Vips står en kränkt mamma eller pappa och visar upp sin sura min i lokaltidningen. 

Titta så högt gräs det är runt lekparken. Tänk om det ligger en orm och lurar i gräset? Nu vågar jag inte låta min tvååring leka där.

Eller så tar vi det från kultur- och fritidsområdet. Biblioteket kanske får öppna klockan 10 istället för 9. Det är ju ändå så få besökare den där första timmen. Ny sur min i samma lokaltidning. Den här gången en pensionär som haft för vana att alltid gå till biblioteket och läsa tidningar kl 9 varje morgon. Vad ska hen göra nu? Har politikerna tänkt på det?

Vad vill vi egentligen att demokrati ska vara? Att alla alltid får som de vill? Att ingen någonsin behöver bli besviken? Och tror vi ens att det är möjligt?

Vilken sorts människor vill vi helst ska söka sig till politiken? Idag är vi på god väg att bygga upp ett system där ärlighet, framsynthet och kunskap lönar sig väldigt dåligt. Den som talar om för väljarna vilka konsekvenser ett visst handlade skulle få, den som berättar vilka kostnader som är förknippade med en åtgärd, den får löpa gatlopp. Den som istället viftar bort verkligheten och lovar att allt gott ska vara gratis, den hyllas. På så sätt matchar man fram folk som i första hand är bra på PR, som ”gör sig i media”, som kan skaka av sig anklagelser om svek och lögner när det visar sig att allt visst inte var så lätt som de lovat.

Det är lätt att hitta syndabockar här. Journalister är givetvis medskyldiga när de, utan att på minsta vis förklara bakgrunden, lägger upp stora snyftreportage om människor som ”drabbats” av politiska beslut. Politiker som lovar det de vet att de inte kan hålla och som aldrig tänker längre än fram till nästa val är också värda klander. Men hur är det med oss själva? Skulle snyftreportagen bli skrivna om ingen ville läsa dem? Hur många kortsiktiga och ohederliga politiker skulle vi ha om alla vi väljare tänkte lite längre än näsan räcker när vi ställs inför löften och valmanifest?

Det är lätt att skylla på enskilda politiker eller på det politiska systemet som sådant, men det är vi som har skapat det. Det är vi väljare som belönat tomma löften. Det är vi som valt bort den som avslöjat att stat, kommun och landsting fungerar precis som resten av livet. Vill man ha en belöning får man först anstränga sig, man får prioritera, offra något mindre viktigt för att uppnå det man verkligen önskar sig och behöver.

Sophia Barthelson, Liberal språklärare på mellan- och högstadiet och jobbar på en kommunal grundskola på Lidingö.

%d bloggare gillar detta: