Senaste nytt

Låt Löfven vara Löfven

Stefan Löfven i Almedalen 2015 Foto: Per Pettersson

Inför riksdagsvalet 2014 signalerade S vid flera tillfällen att man ville samarbeta med de partier som traditionellt ansetts vara mittenpartier. Men varken C eller FP visade någon som helst intresse, detta av flera orsaker. Ett var realiteten. Allianssamarbetet mellan de borgerliga partierna hade uppnått sitt mål; ett försvagat socialdemokrati. En annan orsak var att mittenpartierna inte längre var några mittenpartier, rättare sagt hade vad som räknas som mitten förändrats sedan 70-talets Sossesverige och detta var förankrat hos väljarna som socialdemokratin.

Exemplen för att den politiska förändringen som pågått sedan 80-talet är väl förankrad och accepterad hos väljare är många. Några axplock är att Perssonregeringen inte återgick till fullständig socialdemokratisk ekonomisk politik- socialisering av samhälle och välfärd diskuterades enbart vid valtider- efter saneringspolitiken under andra halvan av 90-talet. En moderatledd regering blev vald i två val efter varandra vilket aldrig tidigare skett efter socialdemokratins maktövertag av svensk politik 1930-talet.
Många av de reformer som Alliansen gjorde har behållits eller förändrats ytterst lite.

Den nya mitten har inte, så som delar av vänstern vill få det se ut, uppstått enbart på bekostnad av vänsterpolitik vilket de senaste skiftningarna och missnöjet inom borgerligheten men i synnerhet inom Moderaterna visat. Med detta i bakgrunden har de så kallade gråsossarna och de gamla moderaterna iscensatt en kupp i sina respektive partier i syfte att få sina partiledningarna att återgå till den politik som rådde före valet 2006.

Vinsterna med denna allians är för gråsossarna ett bibehållande av en ”ansvarsfull” välfärdsstat medan för de gamla moderaterna är en återgång till en borgerlighet med en politisk agenda som sammanhåller borgerligheten med tydligare borgerliga värderingar.

Innan valet 2006 var den politiska verkligheten att socialdemokrater och moderater hade samsyn kring flera hårda frågor: restriktiv invandring, arbetsmarknadspolitiken och försvaret.

Mittenpartierna (inkluderat KD) hade vid denna tid en samsyn kring de mjuka frågorna: Generös invandring, högre bistånd, en flexiblare arbetsmarknad. Till dessa partier sällade sig Miljöpartiet och år 2002 pågick det seriösa förhandlingar om att gå till val som en mittenregering.

Det var då.

Idag har KD gått till höger och MP sitter i en mycket svag Socialdemokratisk regering. Gråsossarna och LO har många gånger signalerat att S borde göra flera enskilda överenskommelser med M, vissa har till och med signalerat att man vill att MP lämnar regeringen.

Detta är inte så konstigt då MP i många frågor är ett hinder än ett redskap för den politik som LO tycker att en socialdemokratisk regering bör ägna sig åt. Även gamla moderater och diverse borgare ogillar att MP ses som ett seriöst samarbetsparti. Det var de politiska närmanden mellan alliansen och MP som utlöste det inomborgerliga kriget som pågått sedan valresultatet 2010 och de möjliga effekterna av den hade landat hos de borgerliga ledarskribenter, debattörer och politiker. Med Sverigedemokraterna med i spelet fanns risken att Alliansen för att bibehålla regeringsmakten var tvungna att förlita sig på MP och därmed skulle de gamla moderaterna och de ihärdiga borgarna få kompromissa ytterligare. Den politik som MP stod för; progressiv liberalism fanns redan i FP och delvis fanns den i C och med de (LUF, CUF och MUF) borgerliga ungdomsförbundens ned gradering av klassiska borgerliga värderingar fanns inget annat val än motverka utvecklingen.

Det blev dock inte som man tänkte sig.

Eller det blev inte så som man i första hand tänkt sig: En bibehållen allians där de liberalkonservativa satt i förarsätet. Istället lyckades man rucka på M så att man lämnade Reinfeldts arv till det förgångna. Man lyckades också få KD att överge sin ”snällism”-detta påbörjades redan 2012 och leddes av de som idag styr partiet Busch och Skyttedal.

Man misslyckades med C och FP. Detta beror nog på att det senare partiet alltid varit självständigt i sitt förhållande till S och M. C har gjort en ideologisk resa, i alla fall partiorganisationen, ifrån sin ekohumanism till liberalism.

Skiljelinjen verkar vara mellan de partier och väljare som bekänner sig till konservatism och eller ”borgerligism” och de som bekänner sig till liberalism; en borgerlighet där liberaler sitter i förarsätet. Till de senare kan MP med visa justeringar räknas och kanske kan man inom 2-3 mandatperioder bilda ett regeringsalternativ.

För att detta ska vara möjligt i framtiden måste MP lämna regeringen och låta Löfven vara Löfven: Den kompromissvillige statsministern som styr en minoritetsregering fram till 2018. Under denna tid kan en S-regering hitta stöd hos M i de hårda frågorna och KD kan säkert funka som stöd. Medan i frågor gällande energipolitiken kan Löfven få med sig hela M, FP och kanske KD. Detta går hem hos näringslivet och hos LO. Vem vet, kanske kan denna minoritetsregering hålla till valet 2022.

Under tiden kan mittenalternativen bygga broar till varandra, visst det innebär kompromissande men inte lika smärtsamma om de hade gjorts med en konstellation där antingen S eller M är de som håller taktpinnen. Sverige behöver en regering där tonerna sätts av mittenpartierna, bort med de gamla stora dominerande partierna och in med liberal progressivsism.

Telason Getachew
Steg för steg liberal med intresse för internationella frågor.

  • marlies

    Håller helt med. MP har gjort bort sig rejält i dubbla budskap. Men LO har en gammal syn åter, som inte fanns runt år 2000. Mer vänstervridna, men samtidigt spelar spel i borgarnas händer. Vi kan inte leva på gamla meriter. Att SD fått respons kan i förlängning hjälpa upp socialdemokratin i mer och mer relevanta gemensamma intressen. Viktigt med företagandet, men inriktningen blir kostsam i längd.
    Det underlaget fanns för decennier sedan, men inte idag. Nu förlorar vi på för dyr konsumtion i kortsiktighet, med tanke på miljökostnader både utåt och i personalintäkter. Det måste in klausuler i avtal tidsbestämt för rättvisa, i nyföretagande, både för arbetsgivare och personal, samt fördelning direkt i bestämd procent från privata utländska aktörer tillbaka för vidareutveckling här, samt som konkurrens för nya modeller. Bra att Löfven är sig själv, och inte spelar kasper.

  • marlies

    Det ska inte finnas specialpartier för frågor som är av allmänt intresse i ett modernt samhälle, som MP. Skillnad om dom lagt energi på företagen som delar ut alla sopor och gifter. Istället för massproduktion ur vinstintresse i sorteringar av plast, Tömningar av ofantlig mängd i Östersjön. Alla lyxmänniskor som saboterar runt våra kuster i soptippar under vattenytan, samt mer användande av fossila bränslen i handel utanför städer och inom hela EU. Det biologiska värdet noll. Ett helsjukt parti. HEJA S.

  • marliesbeushausen

    Löfven står stadigt förankrat i åsikter trots att det är svettigt klimat i riksdagen.
    Att man inte ständigt behöver lägga ner energi enbart för att synas, utan håller sig till fakta. Orkar man inte lägga ner energi på allt omkring, är det bra att låta bli. Det finns andra för sådant. Bättre med ett stadigt fokus än flera . Man ska inte ro allt själv iland.

  • marlies

    Löfven ska nog sprida befolkning över landet för överlevnad på sikt. Alla vill inte bli kloakråttor, knapra sopor och andras skit. Inga måltavlor för en sjuk marknad heller.
    Det räcker med etikettfolk utan eget självförtroende, som stoppar ner allt i nya etiketter,
    kör runt i dom, och bor i dom, samt äter av dom, går omkring i dom, pluggar i dom.
    Inte en normal mening har dom att delge andra med.

%d bloggare gillar detta: