Senaste nytt

Gunnar Brådvik: Kvinnorna välfärdsstatens vinnare

©Thomas Alt

Denna artikel är en förkortad version av en studie som Gunnar Brådvik publicerat i den nationalekonomiska tidskriften Ekonomisk Debatt (2/2015) om den svenska offentliga sektorns omfördelande effekter. Texten här bygger på den studie han gjort.

I den socialdemokratiska valfilmen Skattefria Andersson från 1950-talet beklagar sig filmens huvudfigur herr Andersson över det höga skattetrycket i Sverige. Han vill hellre ”stå på egna ben” än vara del av välfärdsstaten. Han provar därför att för en dag leva utan skatter och samhällets välfärd, något som leder till en del komplikationer.

Den skattefria dagen inleds med att han måste låta gräva sin egen brunn för att få vatten till frukosten. När han ska köra bil tvingas han betala vägavgift. Mot slutet av dagen kommer en vapenförsäljare som erbjuder honom att köpa en luftvärnskanon för att kunna ha sitt privata försvar. Kanonen, som uppges kunna skjuta ned såväl egna som andras plan, är till salu för specialpriset 22,6 miljoner kronor (i dagens penningvärde). Dagen därpå har herr Andersson ändrat inställning och insett de stora vinsterna för honom med den skattefinansierade välfärden.

Men frågan är hur det egentligen står till med den svenska välfärdsstaten? Vem är det egentligen som vinner på den? Hur mycket av det man betalar in till den svenska offentliga sektorn får man tillbaka beroende på kön, inkomst och utbildningsnivå? Studier som besvarar dem frågorna är en stor bristvara, såväl i Sverige som internationellt.

I ett försöka att utröna vem det är som vinner på att stå på egna ben har jag gjort en studie i den nationalekonomiska tidskriften Ekonomisk Debatt. I studien har jag undersökt hur mycket av det man betalar in till välfärdsstaten i form av skatt som man får tillbaka under livet i form av olika transfereringar och tjänster. Tre yrken har undersökts: undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Genom att studera skillnaderna mellan dessa yrken, som omfattar olika inkomst- och utbildningsnivåer, ser man hur den svenska välfärdsstaten omfördelar resurser mellan olika grupper i samhället. Dessutom har skillnaderna mellan män och kvinnor inom de valda yrkena undersökts.

I studien visar det sig att såväl undersköterskor som sjuksköterskor gör en vinst på välfärdsstaten. Kvinnliga undersköterskor vinner 76 procent och den manliga 56 procent. Med vinst menas att man får ut mer från den offentliga sektorn än vad man betalar in till den under livets gång. Motsvarande siffror för sjuksköterskor är 61 respektive 49 procent. Läkare gör däremot en klar monetär förlust på välfärdsstaten. Kvinnliga läkare förlorar 15 procent på den och manliga nästa dubbelt så mycket, 28 procent. Av de drygt femton miljoner kronor som manliga läkare betalar in till den offentliga sektorn i modellen i studien får de bara tillbaka knappt elva av dessa.

Höginkomsttagarnas förlust har till stor del att göra med de förhållandevis låga taken i socialförsäkringarna och den statliga inkomstskatten. Skulle man ta bort dessa, allt annat lika, skulle den manlige läkarens förlust minska med två tredjedelar. Den kvinnliga skulle till och med göra en marginell vinst.

Att höginkomsttagare är nettobetalare till den offentliga sektorn ligger i linje med den traditionella omfördelningstanken: de med högre inkomster ska dela med sig till dem med lägre. Höginkomsttagare drar även nytta av välfärdsstaten på andra sätt än monetärt. För personer med hög inkomst har välfärdsstaten i många fall dessutom varit en förutsättning för den höga inkomsten. Alla höginkomsttagare hade inte haft ekonomiska resurser att exempelvis finansiera sin egen utbildning själva. Utan hjälp av välfärdsstaten hade många inte haft den inkomst de har idag. Dessutom utgör välfärdsstaten ett socialt trygghetsnät för breda samhällsgrupper vilket har ett egenvärde som är svårt att mäta rent monetärt.

Att undersköterskorna och sjuksköterskorna i studien gör en vinst visar att både personer med och utan akademisk examen kan vinna rent monetärt på den offentliga sektorn. Den svenska välfärdsstaten gynnar såväl medelklassen som låginkomsttagare.

Än mer intressant är att det inte främst verkar vara inkomsten, utan könet, som avgör hur mycket man vinner på den. Den kvinnliga sjuksköterskan vinner mer än den manlige undersköterskan. Det innebär att välfärdsstaten, tvärtemot vad många anhängare av dess utbyggnad hävdar, faktiskt inte främst omfördelar från hög- till låginkomsttagare. Den omfördelar i första hand från män till kvinnor: medelklasskvinnor vinner mer på välfärdsstaten än lågavlönade män. Sällan hör man i samhällsdebatten de krafter som vill expandera den offentliga sektorn tala om att man vill omfördela mer pengar till medelklassen. Istället är det de lågavlönade man säger sig vilja gynna därigenom.

Större delen av skillnaderna mellan könen förklaras av att kvinnor tar ut en större del av föräldraledigheten och att de lever längre än män. Det senare bidrar till att kvinnor vinner mer än män eftersom man under perioden som pensionär gör en stor nettovinst på välfärdsstaten. Som pensionär är den främsta inkomstkällan pensionen vilken till stor del finansernas av den offentliga sektorn. Samtidigt har man tillgång till offentligt finansierade sjukvårds- och omsorgstjänster. Om män och kvinnor hade haft samma förväntade livslängd i kombination med att uttaget av föräldraförsäkringen varit helt jämnt fördelat mellan könen skulle större delen av skillnaderna mellan könen ha försvunnit.

En stor del av förklaringen till att medelklasskvinnor vinner mer än lågavlönade män på välfärdsstaten har att göra med Sveriges platta skattesystem. Trots en viss inkomstskillnad mellan undersköterskor och sjuksköterskor betalar de båda grupperna ungefär lika stor andel av sin inkomst i skatt. Samtidigt gör kvinnliga sjuksköterskor en betydande vinst på välfärdsstaten under tiden som student. Som student betalar den offentliga sektorn ens utbildningskostnader samtidigt som man har låga inkomster och därför betalar lite skatt. Den kombinerade effekten av proportionellt samma skatteuttag från de båda grupperna och skillnader i utbildningslängd orsakar vinstskillnaden.

Med tanke på att könet verkar ha större betydelse än inkomsten för hur mycket man vinner på den svenska välfärdsstaten kanske man bör fråga sig om inte Sveriges skattesystem är för platt? Är det verkligen rimligt att låg- och medelinkomsttagare ska betala lika stor andel av sin inkomst i skatt, samtidigt som kvinnliga medelinkomsttagare får ut mer av den offentliga sektorn än lågavlönade män?

Låt oss gå tillbaka till herr Andersson i den socialdemokratiska valfilmen från 1950-talet. Hade han vunnit rent monetärt på att stå på egna ben idag? Ja, om han hade varit arbetsför och haft hög inkomst. Åtminstone gäller detta under förutsättning att han hade kunnat bekosta sin utbildning på egen hand. Hur luftvärnskanonen skulle finansernas är emellertid oklart.

Gunnar Brådvik är masterstuderande i nationalekonomi i Lund där han också är kommunfullmäktigeledamot för Liberalerna.

%d bloggare gillar detta: