Senaste nytt

Folkpartism by any other name

Folkpartiets landsmöte

Folkpartiet har nu bytt namn till Liberalerna. ”Vi heter det vi är” säger de – men hur står det egentligen till med den saken? Kommer namnbytet att sudda ut folkpartismen, som är vad de kritiserats för från liberalt håll?

Folkpartiets landsmöte är slut för den här gången. För sista gången. Nästa gång partiet samlas är det Liberalerna som har landsmöte istället. Efter att ”efternamnet” Liberalerna helt dissades i valrörelsen 2010 är det nu Folkpartiet som strukits ur namnet. Samtidigt lever samma partianda kvar som tidigare, vilket blir tydligt när en studerar de beslut som landsmötet fattade.

Vissa liberala grunder

På vissa områden, som hbtq-frågor och kvinnors rättigheter, står Folkpartiet, förlåt Liberalerna, på stadig liberal grund – mycket tack vare ett gediget arbete av Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson. Glädjande nog kördes också den klassiska nykterhetsfalangen över och partiet vill nu tillåta gårdsförsäljning av alkohol. Sannolikt har detta chockat ett gäng gamla folkpartister.

En del beslut på det ekonomiska området är också steg i rätt riktning, med fortsatta skattesänkningar på en rad viktiga områden. Oroande är däremot att det sägs att andra skatter måste höjas för att finansiera sänkningarna. En finansiering som består av att staten tar ett steg tillbaka verkar inte föresväva folkpartisterna.

Fortsatt folkpartism

På andra områden är det samma gamla folkpartism som skiner igenom – något även den nya loggan förmedlar. Den har bara skrapat lite på ytan för att få ”Liberalerna” att framträda och det ser verkligen ut som att det egentligen är samma gamla innehåll där bakom – ett innehåll som Folkpartiet fick mycket kritik för från liberalt håll.

En stor anledning till att FP lade om kursen 180° från att 2010 ha dissat ”liberalerna” till att först skriva enbart detta på backdrops från 2011 och framåt till dagens beslut om namnbyte, var att partiet utmanades genom exempelvis den nya partibildningen Liberaldemokraterna samt ett tapp av liberaler till både Centerpartiet och Miljöpartiet. Anledningarna var väldigt ofta att folkpartismen inte uppfattades som kompatibel med liberalismen.

Folkpartismen, något som aldrig kommer att landa väl som ”liberalism” i någon liberals mun, handlar om att klydda. Det är en lång tradition som inget namnbyte kommer att förändra. Folkpartismen har alltid handlat om att veta bäst och att sen göra allt som går för att de offentliga institutionerna ska få folk att leva som deras folkparti lär. Så landar även detta landsmöte i att olika ideal ska förmedlas genom offentliga institutioner.

Det ska sägas att en del av dessa ideal är bra. De nya Liberalerna vill exempelvis att studievägledare ska ”uppmuntra och stötta flickor och pojkar att göra icke könsstereotypa utbildnings- och yrkesval”, vilket givetvis är en bra ambition, men det visar också på den klassiska idén om att det är staten som ska uppfostra sina medborgare att göra rätt saker.

Det är här många liberaler får härdsmälta när de ska sammanföra Folkpartiet, förlåt Liberalerna, med liberalism. För många av oss liberaler är det inte liberalt att försöka påtvinga andra våra liberala ideal – speciellt inte genom statlig inblandning, då staten ska hållas kort enligt alla former av liberal idétradition. Det gäller alltid, inte bara när staten uttrycker ”fel” åsikter.

Lång väg kvar att vandra

Folkpartiet menar kanske allvar med sitt namnbyte till Liberalerna. De kanske bara inte har kommit så långt i sitt förnyelsearbete. Hittills har vi dock inte sett något som på allvar visar att de tänker förändra sitt tankesätt till att faktiskt ge dem skäl för sitt namn. På samma sätt var det redan 2010, när det diskuterades intensivt hur liberaler skulle övertygas att återvända från Miljöpartiet, som de röstat på 2006. Alla saker var möjliga, utom att lägga om politiken.

Det betydde att den som till äventyrs berättade vilka politiska ställningstaganden som fått liberaler att rösta grönt istället för blått-orange, fick veta att den politiken låg fast för det var liberalt att tycka så. Och att de som inte höll med men som var liberaler, skulle få veta att även om MP företrädde de åsikter dessa väljare definierade som liberalism, så var MP inte liberala. Det var ju FP som var liberala. Det visste ju alla.

Häri har de nydöpta Liberalerna sin stora utmaning. För att faktiskt accepteras som liberaler krävs det en självinsikt om varför partiet inte uppfattas som liberala idag och att sen förändra sitt beteende. Det är nämligen det som det till stora delar handlar om, för folkpartismen är i grunden ett beteende för att nå ut med sina åsikter, inte åsikterna i sig.

Visst, folkpartism har en stor grund i nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, två rörelser som brukar vara stora fiender för många mer renläriga och principfasta liberaler och som skiner igenom i en hel del av de mer moralistiska åsikterna som Folkpartiet företräder under den så kallade socialliberalismens flagg. Men än mer handlar folkpartism om att tro på en stor, stark stat, så länge den företräder socialliberala åsikter.

Kanske kommer namnbytet i sig faktiskt förändra tankesättet hos medlemmarna. Kanske lockar det fler renläriga liberaler att bli medlemmar och påverka partiet i rätt riktning. Det är båda saker som är fullt möjliga och inte helt otroliga. Det är dock klart att det kommer att ta tid. Och under tiden kommer partiet att skapa ännu större fientlighet hos andra liberaler, som upplever att de kidnappar ordet till åsikter som upplevs som allt annat än liberala.

Det, om något, är den stora effekten av namnbytet: liberalerna i Sverige kommer att bli ännu mer splittrade och ännu mer arga på Folkpartiet, förlåt Liberalerna.

Initiativtagare till Frihetssmedjan och tidigare chefredaktör 2011-2016.
Lila och grön nyliberal som brinner för mänskliga rättigheter.

per@frihetssmedjan.se

%d bloggare gillar detta: