Senaste nytt

Nova-Jeanette Nilsson: Till Lena

Vi hade det roligt, du och jag. Det muntra, det ärvde jag efter pappa, men humorn, i den mån jag besitter den, är efter dig.

Du var en gång mitt allt, du var hon. Men det blev allt svårare att vara med dig, och det är inte ditt fel. Någonting hände med dig. Kanske var det alltid där, men det är inte ditt fel. Du blev allt mer distanserad genom åren och ju mer distanserad du blev, desto mer klängde jag mig fast vid dig. Jag sökte din blick och din hand. Kanske söker jag dessa fortfarande.

Vi skiljdes åt i tystad vrede. Jag hade slutat försöka att klänga mig fast.

Det har jag förresten också ärvt efter dig, om man nu alls ärver egenskaper. Jag blir tyst när jag blir arg.

Du var så kvick, lätt absurd i din humor och vacker. Men vi visste att familjen, modersrollen var ett hinder för dig, det sa du själv. Kanske lite för ofta mellan dig och mig. Frihet och självständighet var de viktigaste av värden.

Att  inte vara älskad av den man älskar är fasansfullt. Det är det.

Och det gör någonting med en människa. Jag bär på en grundsorg som aldrig går ur. Den kan dyka upp närhelst och jag önskar att den försvann. Den kan ironiskt nog göra mig till just det du ogillade, men kanske själv var. Skör.

I bland tror jag att jag ser dig ute på stan och jag fryser fast i marken. För en bråkdels sekund vet jag inte om jag ska springa fram till dig eller springa bort från dig. Sedan ser jag att det inte alls är du och då vet jag inte om jag är lättad eller besviken. Kanske är jag bägge.

Vi hade det roligt, du och jag. Och vi hade det lite ledsamt. Ofta mest tyst. Jag tycker inte så mycket om tystnad, tystnad ekar. Men det vet du ju så klart.

Jag saknar att prata med dig. Jag saknar nästan till och med att vara arg på dig. Jag saknar att du är någonting, vad som helst, mot mig.

Jag vill gå runt på Axtorp i kvällningen med dig. Titta på ringblommorna med dig.

Jag vill berätta om han som jag älskar, om vår lilla hund.

Jag är övertygad om att du hade älskat bägge.

Jag vill berätta om mig. Att ibland så går det bra, ibland så går det inte alls. Men jag försöker.

Jag vill säga allt till dig. Men det kommer jag aldrig att göra för vi vet, du och jag vet, att vi aldrig mer kommer att ses.

Ringblommorna är sedan länge borta, Axtorp likaså. Och vi, vi är också borta.

Vi hade det roligt, du och jag. När vi for runt i vår lilla bil och du var glad så brukade du sträcka bak din smala hand till mig där jag satt i baksätet. Alla var glada när du var glad. Pappa satte på lite bilmusik ”Bad Moon Rising” med Creedence.

I see a bad moon rising

I see trouble on the way

Jag fattade din hand med ett tvåhandsgrepp. Som barnhänder som inte vill släppa taget gör. Jag håller din hand. Där och då – nu och här – så håller vi handen, visst gör vi? Snälla säg att vi gör det. Jag saknar dig mamma –  varje dag, varje timme, varje stund av mitt liv.

Nova-Jeanette Nilsson anser sig vara frihetlig på riktigt

%d bloggare gillar detta: