Senaste nytt

Nova-Jeanette Nilsson: Till Lena

Vi hade det roligt, du och jag. Det muntra, det ärvde jag efter pappa, men humorn, i den mån jag besitter den, är efter dig.

Du var en gång mitt allt, du var hon. Men det blev allt svårare att vara med dig, och det är inte ditt fel. Någonting hände med dig. Kanske var det alltid där, men det är inte ditt fel. Du blev allt mer distanserad genom åren och ju mer distanserad du blev, desto mer klängde jag mig fast vid dig. Jag sökte din blick och din hand. Kanske söker jag dessa fortfarande.

Vi skiljdes åt i tystad vrede. Jag hade slutat försöka att klänga mig fast.

Det har jag förresten också ärvt efter dig, om man nu alls ärver egenskaper. Jag blir tyst när jag blir arg.

Du var så kvick, lätt absurd i din humor och vacker. Men vi visste att familjen, modersrollen var ett hinder för dig, det sa du själv. Kanske lite för ofta mellan dig och mig. Frihet och självständighet var de viktigaste av värden.

Att  inte vara älskad av den man älskar är fasansfullt. Det är det.

Och det gör någonting med en människa. Jag bär på en grundsorg som aldrig går ur. Den kan dyka upp närhelst och jag önskar att den försvann. Den kan ironiskt nog göra mig till just det du ogillade, men kanske själv var. Skör.

I bland tror jag att jag ser dig ute på stan och jag fryser fast i marken. För en bråkdels sekund vet jag inte om jag ska springa fram till dig eller springa bort från dig. Sedan ser jag att det inte alls är du och då vet jag inte om jag är lättad eller besviken. Kanske är jag bägge.

Vi hade det roligt, du och jag. Och vi hade det lite ledsamt. Ofta mest tyst. Jag tycker inte så mycket om tystnad, tystnad ekar. Men det vet du ju så klart.

Jag saknar att prata med dig. Jag saknar nästan till och med att vara arg på dig. Jag saknar att du är någonting, vad som helst, mot mig.

Jag vill gå runt på Axtorp i kvällningen med dig. Titta på ringblommorna med dig.

Jag vill berätta om han som jag älskar, om vår lilla hund.

Jag är övertygad om att du hade älskat bägge.

Jag vill berätta om mig. Att ibland så går det bra, ibland så går det inte alls. Men jag försöker.

Jag vill säga allt till dig. Men det kommer jag aldrig att göra för vi vet, du och jag vet, att vi aldrig mer kommer att ses.

Ringblommorna är sedan länge borta, Axtorp likaså. Och vi, vi är också borta.

Vi hade det roligt, du och jag. När vi for runt i vår lilla bil och du var glad så brukade du sträcka bak din smala hand till mig där jag satt i baksätet. Alla var glada när du var glad. Pappa satte på lite bilmusik ”Bad Moon Rising” med Creedence.

I see a bad moon rising

I see trouble on the way

Jag fattade din hand med ett tvåhandsgrepp. Som barnhänder som inte vill släppa taget gör. Jag håller din hand. Där och då – nu och här – så håller vi handen, visst gör vi? Snälla säg att vi gör det. Jag saknar dig mamma –  varje dag, varje timme, varje stund av mitt liv.

Nova-Jeanette Nilsson anser sig vara frihetlig på riktigt

  • snobben

    En fin men mörk relation, varför den blev så kan jag undra. En modersroll är inte trivsam för alla, bara för man är kvinna. Ibland bäst som småbarnsmamma, inte sen, eller bäst som tonårsmamma. Något självklart manus finns inte. Vissa barn är lätta att få kontakt med, andra inte. En illusion ibland i hur en mamma ska vara. Själv kanske man upplever sig perfekt, men bilden skiljer sig mellan syskon. Just bundenheten till rollen ger en frihetstörst. Ibland syns inte den äkta bilden, för alla visar inte den för barn. Att alltid vara glad existerar inte, med många tankar och ansvar att hålla reda på hemma och på jobbet samt socialt. I vissa fall finns sjukdom i bakgrund, som kan förändra hela personligheten smygande. Det finns mammor som gör allt, men när barnen blir vuxna bryr dom sig inte alls om mamma. Varför vet ingen.
    En del barn säger aldrig mamma, som lite större utan namnet som en person, som
    andra. Det finns självständiga mammor med familj, jobb, egna intressen. Samt
    andra som är mammor hela sitt liv. Dom nästan flyttar efter sina vuxna barn och
    fortsätter där med barn – barn, barn´- barnsbarn. Själv tror jag att meningen är ändå i slutändan att fokusera på eget meningsfullt liv, med barn inneslutna i det.
    Barn blir också mer anpassade till samhället, om dom inte är allt för bundna med
    mamma. Men motsatsen med andras mammor ständigt närvarande gör att självständiga mammor inte riktigt duger för alla. Ingen vet hur långt livet är.

  • snobben

    Det är inte alls sunt att drunkna i andra människors beroende. Utgår man inte från sig själv och tar vara på alla möjligheter, trivs man inte på insidan. Sådant drabbar andra.
    Instängd personlighet som inte får komma till uttryck. En sorts robot för andras belåtenhet. Eget missnöje som sprider sig. Samt dåligt självförtroende i allt utanför sig själv. Man kan älska andra av en mängd olika skäl, för något man vill ha, eller något man saknar. Att förvänta sig att allt finns i en enda person är en utopi. Som mamma, pappa.

  • snobben

    Själv är jag mamma, mormor, farmor. Har haft en biologisk mor och haft en fostermor där jag adopterades. Den biologiska alltid självständig, klarar av allt med barn och jobb och socialt med humor. Vi har en tät öppen nära kontakt, samt visar allt på direkten. Spikrak. Den andra var inåtvänd, förstod sig inte på humor, samarbete., men hade mycket socialt. Vem hon egentligen var vet jag inte. Hon skulle troligen haft en annan betydande roll som inte gick att genomföra. Själv är jag som min biologiska mor. Har varit mittpunkt i familj. Inget som mina barn kan kräva idag. Dom ser inte sin egen roll att ge tillbaka när det krävs. Det kommer dom att göra när dom blir äldre och deras barn växer upp. Ett avståndstagande är resultat från deras sida. Men barnbarn har ett öppet sinne så där spelar jag en viktig roll. En fas dom får gå igenom.
    Själv är jag ungdomlig för min ålder genetiskt. Ingen mormors, farmorsbild till utseende och energi.. Bedöms som 15 år yngre utanför familj. Så lite knepigt blir det.
    Känner inte igen mej alls med dom i min ålder. Men trivs väldigt bra, och är nöjd med allt jag gjort. Min mamma är sig lik trots över 80 år, glad och rolig. Lite svårt med balans, men helt frisk.

  • snobben

    Alla barn har ett eget ansvar att se till att slippa saknad, redan i förskolan, därutöver vara trevliga sociala vuxna. Själva anstränga sig i kontakter och visa sig intresserade utanför sig själva. .Man kan inte få något alls som man själv inte har förtjänat.
    Vadå ? Morsor ska bara ställa upp, och försvinna på direkten ! ?
    Stor skillnad på Fia med knuff, och rävspelet !

  • snobben

    Sedan är saknad i sig en gåva. Jag gillar att sakna och längta, samt bli sorgsen när den man gillar ger sig av. Vad skulle kunna bevisa att man är älskad annars.
    Jag vill aldrig bli blind för allt jag har. En del tar allt för givet. Man vet att individer som inte sköter kontakter får dåligt samvete när allt är för sent. Det krävs så otroligt lite för att visa andra deras betydelse. Förr var pappor ofta väldigt frånvarande. Men när dom dök upp blev det glädjetjut. Saknad och glädje hör ihop. Min pappa var sällan hemma,
    långt borta i åratal, men vi hade en otroligt nära kontakt när vi sågs.

  • snobben

    Jag tycker trots all teknik att brev och kort är viktiga. Att se någons handstil, känna doften, hålla i det som den som skrivit har gjort, postat till just mej. Jag har sparat brev från mina syskon, min mamma , mormor, pappa, vänner. En livshistoria i en kartong som jag kan ta fram när helst jag vill. Om jag plötsligt skulle behöva lite uppmärksamhet..

  • snobben

    Jag har även sparat gamla kärleksbrev i en låda. En del utan namn på, som dom glömt. Jag älskar dej, varför försvann du från festen, och andra liknande varför.
    En del, kom till Göteborg, Skövde osv. I tuffa tider ska man ta för sig av allt som bjuds.
    Samt se sig om på allt som finns tillgängligt. Inte sucka sig fram till ingen nytta.
    Så skriv ett brev till din mamma !

  • snobben

    Jag har alltid haft svårt att hitta väninnor i min ålder. Jag hoppar fortfarande studsmatta, paddlar kajak, hoppar rep, spelar fotboll med ungar, gillar att vandra i natur, resa och se utanför hotel. Jag har alltid haft intressen utanför familj, och mina ungar fick tidigt ansvar och frihet själva. Vi hade många barn och ungdomar i vårat hem och jag var engagerad i Hem och Skola i många år, målade och sydde och lite av varje,för att fylla på energi till nödvändigt. Gick på studentgympa, ingen som märkte.
    Det gör jag fortvarande. Vi ska ju må bra. Bra om man kan det själv. Nu går jag skrivarkurs också, för skrivit har jag alltid gjort i olika teman.

  • snobben

    Jag antar att du som dotter har en närmare relation till din pappa. Så brukar det vara.
    Pappa ger saker och uppmuntran. Mamma omvårdnad och fostrar. Inget döttrar behöver som vuxna. Men söner behöver mer omtanke och hjälp i fostran med egna barn i dagens så kallade jämlikhet. Naturligtvis finns motsatta förhållanden. En primitiv ring avgör fortfarande kvinnans värde, så maktkampen består i dagens hem. Jag har aldrig låtit mej förminskas av ringar. Funkar det inte får det vara. Ett 25 årigt förhållande är bevis. Idag gör jag precis som jag vill.

  • snobben

    Något som kvinnor är duktiga på, är att lägga sig i andras relationer. Jag tar aldrig parti för det är inte mina relationer. Vi ser alla olika perspektiv. Jag aktar mej för att lägga över personliga åsikter på andra som diskuteras. Är det trassligt är folk allmänt otroligt påverkbara.

%d bloggare gillar detta: