Senaste nytt

Nova-J Nilsson: Ett värdefullt liv

För ett antal år sedan dog en kollega till mig. Vi kände inte varandra, och hennes namn har sedan länge, om jag ens någonsin kände till det, flytt mitt minne. Detta ska handla lite om henne, men det ska framför allt handla om döden och om en smörgås. En skiva lingongrova med vanligt pålägg för att vara exakt. Så låt oss börja.

Jag vill mena att de flesta av oss inte är rädda för att dö. Vi vill bara inte sluta leva. Vi vill ju vara med, tänka ytterligare en tanke – säga ytterligare en tanke. Vi har ju aldrig riktigt sett oss mätta på livet. Jag undrar om det ens är önskvärt.

Döden har ett välförtjänt dåligt rykte. Inte ens på pappret, eller snarare allra minst där, är döden någonting bra. Den sätter stopp för oss. Den är dock inte medveten, den har ingen agenda. Döden vill oss inte illa.

Vi dör inte av döden, vi dör av att livet tar slut.

Slutet är en konsekvens av början. Och däremellan ska vi helst leva som om varje dag vore den sista.

Helt utan att någonsin vilja erkänna för oss själva att så faktiskt kan vara fallet. En svår, närmast omöjlig uppgift. Vi ska maximera våra liv, resa överallt, träffa spännande människor. Och förhoppningsvis också själv bli en spännande människa genom det. Vara på toppen av livet. Vara glad, positiv, driftig och härlig. Och alltid ha likaledes glada, positiva, driftiga och härliga människor kring ett charmigt bullrigt middagsbord. Vara en del av ett sammanhang.

Av dyrbara viner, fläckade servetter, knyter vi gemenskapens band.

Vi ska vara en bättre version av oss själva. Då, och egentligen bara då, har vi tagit vara på våra liv. Man har gett den ofrånkomliga döden en känga. Du kan komma du när du vill, men du ska veta att jag struntat i dig hela mitt liv.

Men om man då inte gör så, eller hellre – om man inte vill göra så. Om drömmen inte är att leva maximalt utan att leva normalt. Om det man saknar när man är borta är sin soffa. Om en bra lördagsförmiddag är att ensam sitta och titta på repriser. Om en bra måndag är att få träffa sina vanliga kollegor på sitt vanliga jobb och ha det, ja rätt trevligt. Att cykla hem från jobbet, samma väg som alltid – man kan varje krök. Att känna den höga höstluften mot ansiktet. Att tycka att man ändå är rätt fin i sin nya tröja. Att se sina egna händer och tycka att även de är rätt fina.

Att den man tycker så mycket om ringer. Att sova gott.

Har man då inte använt sitt liv?

Så, för ett antal år sedan fick alltså en kollega till mig en ovanligt bestämd cancer. Hon skulle också komma att dö av detta ungefär två månader senare. Jag minns som sagt inte hennes namn, men jag minns att hon var ljushårig och att jag av outgrundliga skäl alltid trodde att hon var finsk.

Vid ett tillfälle strax innan hon blev för sjuk att arbeta såg jag henne stå utanför vår arbetsplats på gårdsplanen under lunchen. Hon åt en smörgås. Jag minns att jag i min naiva vresighet kände en stark irritation över att hon kunde stå där och äta lingongrova. Varför kastade hon sig inte på ett plan, åkte till något fantastiskt land, med några fantastiska människor och spenderade sina sista dagar i sus och dus med drinkar och sol. Varför stod hon där ensam?

Förstod hon ingenting?

Först under senare år har jag förstått varför min kollega åt sin skiva lingongrova med vanligt pålägg. Varför hon stod på gårdsplanen i onsdagsregn i Malmö. Hon ville inte dö, hon ville leva. Men hon ville i den stunden leva sitt, ingen annans liv. Och framför allt inte en annan människas idé om vad ett värdefullt liv är.

Döden har ingen agenda, och det behöver inte heller vi ha. Att leva sitt liv, sitt enda liv, är det enda vi kan och bör göra.

Döden kommer tids nog. Den helt vanliga dagen är här nu.

Min kollega förstod detta.

Nova-Jeanette Nilsson anser sig vara frihetlig på riktigt

%d bloggare gillar detta: