Senaste nytt

Jesper Ahlin: ”Libertarianism – vilket självägandeskap?”

Libertarianism är en politisk-filosofisk idé som tar alltmer utrymme i den politiska debatten. I USA förknippas libertarianismen ofta med Tea Party-rörelsen medan den i Sverige ibland (kanske felaktigt) går under namnet ”nyliberalism”.

Libertarianismen är en idé om hur samhället bör arrangeras. Den kommer i många olika former, men gemensamt för dem alla är tron på ingen eller en väldigt liten stat. Staten – om den accepteras över huvud taget – bör enligt en libertarian endast ansvara för polis, rättsväsende och militär. Lagen i det libertarianska samhället ska vara maximalt tillåtande och endast reglera våldsbruk. Som alla andra idéer om hur samhället bör arrangeras bygger libertarianismen på vissa moraliska grundtankar. Den här texten handlar om en sådan grundtanke, nämligen den att människan föds med vissa naturliga rättigheter.

En sådan naturlig rättighet kallas ofta för självägandeskapet. Enligt tesen om självägandeskap äger varje (vuxen och beslutskompetent) person sig själv och är därför fri att göra vad hon vill med sin kropp med den enda restriktionen att hon inte inskränker på någon annans motsvarande rättighet.

Jag äger mig själv

säger libertarianen,

och därför får ingen tvinga eller förbjuda mig att göra någonting så länge jag inte tvingar eller förbjuder någon annan att göra någonting.

Det libertarianska självägandeskapet medför att ingen har rätt att tvångsansluta andra till organisationer eller överenskommelser. Avtal måste träffas frivilligt för att vara legitima. Staten, som av libertarianer betraktas som en ofrivillig gemenskap, är därmed en illegitim organisation. Enligt vissa libertarianer måste därför någon form av anarkism vara det enda legitima samhällsskicket medan andra godtar en minimal stat med (ensam-)rätt att vidmakthålla medborgarnas självägandeskap genom ett våldsmonopol. Allt annat gällande mänsklig samlevnad måste enligt libertarianer organiseras frivilligt.

Självägandeskapet är en enkel och åtminstone vid en första anblick tilltalande idé. Men många menar att implikationerna av en sådan rättighet är kontraintuitiva och att självägandeskapet därför inte bör tas på så stort allvar. Vid någon punkt tycks det nämligen vara rimligt att individens självägandeskap inte längre trumfar andra moraliska önskvärdheter. Ytterligare ett stort problem är att libertarianer har svårt att förklara var detta självägandeskap kommer från, eller varför just denna rättighet är så viktig. Jag kallar dessa två för gränsproblemet och ursprungsproblemet. Det är dem den här texten problematiserar.

Lisa, som är rullstolsburen, passerar varje dag en sjö på väg till jobbet. En morgon ser hon ett barn som förtvivlat sprattlar ute i vattnet och förstår att barnet är på väg att drunkna. Lisa har ingen telefon att ringa efter hjälp med och hon kan själv inte simma ut och rädda barnet. Då ser hon att Anna står och tittar ut över sjön. ”Hjälp barnet, Anna!” skriker hon, men Anna står kvar. Hon vägrar. Anna kan utan att riskera sitt liv eller sin hälsa rädda barnet mot endast en mild ansträngning och hon saknar starka skäl att inte göra så – hon vill bara inte. ”Hjälp barnet, Anna, annars skjuter jag dig!” skriker Lisa och tar fram en pistol.

Enligt tesen om självägandeskap gör Lisa fel som hotar Anna. Det är en rättighetskränkning att med våld eller hot om våld tvinga eller förbjuda folk att göra saker. Varken Lisa eller det drunknande barnet har några legitima anspråk på Anna kropp. Denne har en fullständig rätt att välja att inte göra någon insats för andra även om att göra en insats inte skulle innebära någon nämnvärd risk eller skada.

Fallet med det drunknande barnet är menat att illustrera att självägandeskapet har kontraintuitiva implikationer. Intressant nog finns det inte en civilkuragelag i Sverige som skulle verka tvingande på Anna, en offentlig utredning visade att en sådan inte skulle uppfylla de önskvärda ändamålen. Kanske delar också många intuitionen att Anna gör fel som inte räddar barnet men att Lisa trots det saknar rätten att dra sin pistol och hota henne. Säg då att det inte är ett barn som drunknar utan tio. Eller hundra. Eller tio tusen. Vid någon punkt tycks det rimligt att Annas moraliska självägandeskap inte längre gäller utan att andra med rätta får tvinga henne att göra en insats. Men vid vilken punkt? En miljard barn? Det är självägandeskapets gränsproblem.

Pliktetiker brukar vanligtvis inte tänka i ”antal liv” eller andra kvantitativa mått, men de flesta libertarianer som stödjer tesen om självägandeskap accepterar ändå att ett fullständigt okränkbart sådant är moraliskt oförsvarbart. På något sätt måste individens rätt till sin egen kropp begränsas.

Robert Nozick tycks i sin politisk-filosofiskt banbrytande bok Anarki, stat och utopi föreslå en kränk-men-kompensera-lösning genom ett så kallat paretokriterium för att lösa gränsproblemet (Nozick är inte helt tydlig men den här tolkningen är inte orimlig). En individs självägandeskap får kränkas om denne därefter kompenseras för kränkningen (kanske får Lisa tvinga Anna att rädda barnet om Anna blir bjuden på glass efteråt). För att bestämma vilka kränkningar och kompensationer som bör gälla använder man ett paretokriterium. Med ”pareto” menas här ungefär att någon eller några blir mer tillfredsställda (barnet) medan ingen blir mindre tillfredsställd (Anna). Problemet för libertarianismen är då att paretokriteriet som avgör när och hur kränkningar och kompensationer ska utfärdas blir en bestämmande moralisk princip. Människors självägandeskap berövas sin status som rättighet av första rang och underställs paretokriteriet – varför inte bara arrangera samhället så att det når moralisk paretooptimalitet och helt enkelt strunta i självägandeskapet? Rättigheten fyller ju inte längre någon egentlig funktion. Libertarianer tenderar därför att ogilla Nozicks lösningsförslag.

En annan strategi för att lösa gränsproblemet är att tillåta undantag från självägandeskapet. Peter Vallentyne, Hillel Steiner och Michael Otsuka har föreslagit att annars förbjudna handlingar är tillåtna om och endast om vi tror att vi kan undvika en social katastrof, givet att de eventuella skador vi åsamkar andra är triviala, osannolika och rimligen oförutsägbara. Författarna illustrerar dessa undantag som följer. Säg att Lisa är ute i skogen och ser att någon inte har släckt sin lägereld ordentligt. Om hon inte släcker elden kommer den spridas och utvecklas till en skogsbrand. När Lisa häller vatten över elden släcker hon den, men några små askflagor fångas upp av vinden och bärs flera kilometer bort innan de landar på Annas hud. En absolutistisk syn på självägandeskap skulle fördöma Lisas handling. Hon har spritt aska som har kränkt Annas rätt till sin egen kropp. Men med undantagen ovan blir handlingen tillåten. Det är en kränkning av Annas självägandeskap, men kränkningen är legitim.

Undantagsstrategin för att lösa gränsproblemet med tesen om självägandeskap är vid en första anblick tilltalande. Visst har den sina egna svårigheter, som till exempel att bestämma exakt vad en social katastrof är för någonting, men vid en närmare granskning tycks strategin inte lösa några centrala problem. Det kan demonstreras med hjälp av ett hypotetiskt scenario – ”den ondskefulla cirkelns argument” – som är avsett att visa hur tesen om självägandeskap inte alltid ökar individens handlingsfrihet utan också kan minska den.

Föreställ dig att Lisa är fruktansvärt arg på Anna och vill skada henne utan att kränka Annas självägandeskap. Lisa övertalar ett hundratal vänner att hjälpa henne genomföra sin lömska plan. En dag när Anna inte är vaksam smyger Lisa och hennes vänner fram och omringar Anna. De står på några meters avstånd helt utan att röra henne, men också utan att lämna den minsta lilla lucka så att Anna kan smita förbi. Eftersom Lisas vänner är många kan de turas om i skift att hålla Anna fången under en väldigt lång tid. Tesen om självägandeskap tillåter inga så kallade positiva rättigheter, så Anna kan inte hävda att Lisa och hennes vänner orätteligen hindrar Anna att tillskansa sig exempelvis mat eller skydd mot väder och vind. Om Anna försöker att göra sig fri måste hon använda våld eller hot om våld mot dem som omringar henne och därigenom kränka deras självägandeskap – vilket ger dem rätt att försvara sig med våld. De inblandades självägandeskap tillåter Lisa och hennes vänner att svälta ihjäl Anna med ickevåldsamma metoder. I rak motsats till självägandeskapets idé begränsar rättigheten Annas handlingsfrihet.

Vallentynes, Steiners och Otsukas undantagsstrategi för att lösa självägandeskapets gränsproblem kan inte hantera den ondskefulla cirkelns argument. Ingen social katastrof förhindras om Anna försöker ta sig ur cirkeln (givet att vi inte räknar en enda individs död som en social katastrof, vilket vi nog med säkerhet kan anta att få libertarianer gör – det skulle strida med den libertarianska attityden till vad som ursäktar tvingande beteende). Inte heller är de eventuella skador Anna kan tänkas åsamka sina väktare oförutsägbara, osannolika eller triviala. Undantagsstrategin tar inte den frihetsbegränsande aspekten av självägandeskapet i beaktande och har därför ryggen blottad. En kritiker tar sig förbi Vallentynes, Steiners och Otsukas försvar genom bakdörren.

Ytterligare ett försök att åtminstone påbörja en lösning av gränsproblemet har föreslagits av David Sobel. Han menar att gemensamt för tidigare lösningsförslag är att de söker ”objektivistiska” kriterier som avgör när det är tillåtet att kränka självägandeskapet – evigt gällande för varje individ vid varje tillfälle – medan de egentliga kriterierna borde vara ”subjektivistiska” och utgå från den kränkta individens uppfattning av kränkningen. Den vars självägandeskap kränks, menar Sobel, har själv rätt att avgöra hur stor kränkningen är. Från detta perspektiv ska vi kunna bygga en värdeteori som kan lösa självägandeskapets gränsproblem (Sobel utvecklar inte en faktisk teori utan pekar endast på en möjlig startpunkt för en sådan).

En ”subjektivistisk” ansats till gränsproblemet är möjligtvis nydanande, men dock inte vattentät. Den drivande komponenten i Sobels argumentation är att så kallade ”objektivistiska” kriterier som Nozicks eller Vallentynes utgår från någonting annat än individen och därför strider med självägandeskapets idé, som är just att skydda individen. Anna självägandeskap ska skydda henne från att bli hotad med pistol av Lisa och därför ska just Anna självägandeskap och ingenting annat avgöra vilket våld eller hot om våld som är tillåtet. Men att ”objektivistiska” kriterier strider med självägandeskapets idé ger oss inte ensamt skäl att tro på Sobels förslag. Tvärtom verkar vi kunna applicera samma slags argument på den ”subjektivistiska” ansatsen: just det skydd som självägandeskapet (i många fall) ger individen gör tesens implikationer kontraintuitiva och därför bör självägandeskapet begränsas på annat vis än med hänvisning till individen. Sobels huvudsakliga bidrag, alltså distinktionen mellan ”objektivistiska” och ”subjektivistiska” lösningar på gränsproblemet, är möjligtvis inte särskilt fruktbart. Men vi kan anamma distinktionen och visa varför ”subjektivistiska” teorier ändå kanske inte leder oss närmre en lösning.

Om vi låter individen själv avgöra hur stor en kränkning är och drar självägandeskapets gräns därefter måste ett samhälle, som ju består av fler än en individ, begränsa självägandeskapet i enlighet med vad den individ i samhället med störst invändningar mot kränkningar önskar. En individ i samhället kanske tycker att små askflagor på huden utgör oändligt stora kränkningar av självägandeskapet och då måste samhället dra självägandeskapets gräns därefter. Det blir otillåtet att förhindra vilda skogsbränder genom att stampa i en lägereld om att göra så riskerar att kränka någon annans rättigheter. Självägandeskapets gräns måste gälla för alla och därför hindrar inte en ”subjektivistisk” teori att självägandeskapet medför djupt kontraintuitiva implikationer.

Självägandeskapets gränsproblem verkar vara olöst. Och om teorin har så stora problem, varför ska vi acceptera den? Fast även om vi inte vet hur långt individens moraliska självägandeskap sträcker sig kanske vi fortfarande har skäl att tro att individen har ett sådant självägandeskap. Det för oss till ursprungsproblemet – i vad självägandeskapet har sina rötter.

Robert Nozick räknas ofta till en av libertarianismens främsta teoretiker, men hans kända bok Anarki, stat och utopi innehåller faktiskt inget starkt och tydligt försvar för självägandeskapet. I bokens första mening skriver Nozick att individen

har rättigheter, och det finns saker som ingen person eller grupp får göra mot dem (utan att kränka dessa rättigheter).

Men varför ska vi tro på denna idé? Det finns två standardtolkningar av Nozick. Enligt den första tolkningen hänvisar Nozick till Immanuel Kant i sitt försvar av självägandeskapet. Nozick skriver att individer inte får offras för andra

(i likhet med Kants imperativ ”behandla inte andra som medel utan som mål i sig”)

och att denna grundläggande idé förbjuder människor att initiera aggression gentemot andra. Han beskriver människor som självägare (”self-owners”), men det finns inget i boken som visar om Nozick menar att han har gjort en omformulering av Kants imperativ, om han menar att självägandeskapet följer av Kants imperativ, eller om han menar att självägandeskapet är en idé helt fristående från Kants. Om vi bortser från Nozicks otydlighet och går tillbaka till Kant finner vi i vilket fall att självägandeskapet inte är identiskt med Kants imperativ. Till exempel tillåter imperativet till skillnad från självägandeskapet inte att människor begår självmord. En rimlig tolkning är nog att Nozick i sin bok bara pekade på Kant som ett exempel på en liknande men inte nödvändigtvis identisk moralisk idé som den Nozick själv förespråkade.

Den andra standardtolkningen av Nozick betonar kopplingen till John Locke. I de inledande sidorna av Anarki, stat och utopi tycks Nozick höja den lockeanska naturtraditionen till skyarna. I ett lockeanskt naturtillstånd råder förnuftets lag som säger oss att alla människor är av samma värde och att det är fel att beröva andra individer deras liv, hälsa, egendom eller frihet. Nozick citerar Locke på flera viktiga punkter och skriver också att naturtillståndet är ett utmärkt analysredskap för samhällsfilosofi som tvingar oss att tänka ”varför ska vi ha en stat?” i stället för bara ”hur ska staten vara?” Men även om implikationerna av Nozicks och Lockes filosofier är väldigt lika varandra behöver inte deras utgångspunkter vara det. Vi hittar helt enkelt inte ett klart och tydligt fäste för Nozicks idé om självägandeskapet – det tycks vara en idé som tagit form nästan av sig självt genom vissa ordval och sedan, av andra filosofer som behandlat den mer seriöst än vad Nozick själv gör, kritiserats för att sakna tydliga rötter.

Andra tänkare har med ännu mindre framgångar försökt att formulera en robust filosofisk grund för självägandeskapet. Murray Rothbard, nationalekonomen, menar att om inte individen äger sig själv äger alla andra henne, vilket vore väldigt opraktiskt eftersom individen då måste be alla andra om tillstånd innan hon använder sin kropp. Men Rothbard skriver ingenting om varför ägande är så viktigt att etiken måste utgå från det. Det är ju möjligt att ingen äger våra kroppar. Rothbards reductio ad absurdum kan vara en falsk dikotomi.

Hans-Hermann Hoppe, sociologen, menar att varje etisk sanning måste befästas genom argumentation, att argumentation är en praktisk och icke-våldsam verksamhet som förutsätter deltagarnas kontroll över sina egna kroppar och att den som accepterar etisk argumentation därför måste acceptera självägandeskapet. När Rothbard läste Hoppes ”argumentationsetik” sägs han ha utbrustit

Hoppe har gjort det! Han har deducerat ett obevekligt bevis för libertarianismen!

Andra är mer tveksamma. Hoppe förklarar nämligen aldrig på ett tillfredsställande vis varför en moralisk rätt till den egna kroppen följer av kontrollen över densamma.

Stephan Kinsella, en jurist inspirerad av Hoppe, menar att om Lisa slår Anna och sedan protesterar när Anna slår tillbaka erkänner Lisa att det moraliska självägandeskapet råder – alltså är tesen om självägandeskap sann. Argumentet är väldigt svagt, då Lisa kan hänvisa till många andra saker än rätten till sin egen kropp i sin protest mot Anna vedergällning.

Det tycks inte finnas någon verkligt stark förklaring till varför tesen om självägandeskapet bör gälla eller varför den är så viktig. Kanske är det endast för att vi tilltalas av tanken att vi ”äger” oss själva som många finner den rimlig.

Om man som libertarian är beredd att släppa tanken på naturliga rättigheter kan tesen om självägandeskap räddas ganska enkelt. Vi kan exempelvis försvara självägandeskapet som en del av ett moraliskt kontrakt människor emellan, vilket är bland andra Jan Narvesons strategi. Därtill kan vi göra saken till en empirisk fråga och säga att självägandeskapet uppstår när människor tillåts vara fria och att dess gränser bestäms genom sociala överenskommelser och prövningar. Många väljer att försvara tesen på detta sätt genom att säga saker i stil med

på en fri marknad skulle färre barn drunkna

eller

om Lisa och hennes vänner omringar Anna kommer de själva att drabbas av samhällets vrede efteråt.

Kanske har de som säger så rätt, men det är inga naturrättsliga försvar av tesen utan konsekventialistiska sådana.

Att tesen om självägandeskap har problem betyder dock inte att libertarianismen har det. Dessutom behöver inte den som är starkt övertygad om att vi har naturliga rättigheter förkasta tesen, utan kanske bara måste jobba lite mer på den för att övertyga andra om dess riktighet. Men som det ser ut i dag utgör inte självägandeskapet libertarianismens moralfilosofiskt mest solida grund.

Jesper Ahlin är doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska högskolan där han arbetar med tillämpad etik och undervisar i vetenskapsfilosofi. Forskningen är just nu inriktad på samtycke och vad det innebär att samtycka till något. Tillsammans med kollegan Payam Moula driver han det idépolitiska forumet Initiativ:idé.

  • snobben

    Jag tycker artikeln belyser skillnaden mellan att vilja och att kunna. Vi är psykologiskt olika rustade att avgöra situation för både oss själva och andra. Vi kan inte ha full enskild frihet i att bedöma vad som är etiskt, moraliskt riktigt. Men grunden att utveckla oss och göra vad vi vill så långt som möjligt står fast. Vi är olika vad gäller erfarenhet och kunskap. Därför behöver vi andras perspektiv.

  • snobben

    Självägande om kroppen skulle kunna innebära att kirurgen inte fick utföra en nödvändig operation om objektet inte ville. Därför finns tvångsvård.
    Samma sak med sanering och antal djur hemma hos folk. Trafikregler m.m

  • Pingback: En essä om libertarianismens moraliska fundament | Jesper Ahlin()

  • marlies

    Liberaler som andra har ett filosofiskt tänkande i botten, sedan förändras ideologier efter nyare generationer, det stryks och läggs till efter nutids orientering. Ledarskap bestämmer innehåll.

  • marlies

    Jag bryr mej inte om namn politiskt, de ändras, men innehåll. En diktatur genomförs med våld och begränsningar i folkets vilja. En demokrati efter ekonomins fördelning i samhället, som även den kan utvecklas diktatoriskt. Men vi har en stor folkrätt i yttrande och delaktighet som hinder där alla oavsett ålder, åskådning kommer till tals.
    Ett nutida exempel är Egypten som anses demokratiskt, men där nu många helt försvunnit, ett fåtal hittats fängslade. På grund av sina åsikter och politiskt engagemang. Detta sedan i höstas. En chock för befolkningen. En känd ung man torterats till döds.

%d bloggare gillar detta: