Senaste nytt

Sophia Barthelson: Skatter, invandring och förslösade kronor

Det här med pengar. Jag har i min enfald trott att pengar är något objektivt. Någon man kan jämföra och räkna på. En krona är en krona, liksom. Men det senaste året har jag börjat förstå att så nog inte är fallet.

Man läser allt mer om slöseriet med skattepengar. Det är något jag väntat länge på och först var jag alltså bara glad över att fler tycktes se det orimliga i att staten lägger beslag på så mycket av våra inkomster. Att man börjat ifrågasätta statliga utgifter. Att fler och fler sa att de började få nog. Det här ville de inte behöva finansiera. Men relativt snart blev det tydligt att det i allt väsentligt är en sorts utgifter man klagar över. Varje krona som läggs på flyktingmottagande är en förslösad krona.

Många gånger har de som klagar förstås rätt i sak. Det görs mycket som kostar pengar i onödan när det gäller svenskt flyktingmottagande. Det gäller fullkomligt horribla avtal för flyktingförläggningar, där någon skär guld med täljkniv för att staten betalar hotellpriser för sämsta möjliga vandrarhemsstandard. Samma sak med alldeles för låga krav både på att försörja sig själv och eventuella familjemedlemmar som kommer efter. Och definitivt även de långa handläggningstiderna för uppehållstillstånd, som leder till att människor blir sittandes i limbo och tappar all initiativförmåga.

Men är det verkligen så att just flyktingmottagande/integration är det enda område där det slösas med skattepengar?

Nyligen har några tidningar uppmärksammat att Nya Karolinska, det blivande flaggskeppet bland svenska sjukhus, kommer att kosta minst 8 miljarder mer än det var sagt från början. Visst har den kostnaden ifrågasatts, men inte tillnärmelsevis så mycket som t ex kostnaden för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn (4,7 miljarder för 2015, enligt Migrationsverkets prognoser). I sjukhusbyggets fall är alltså felräkningen betydligt större än hela summan för ett års mottagande av ensamkommande flyktingbarn. Ändå tycks det gå dussintals, förmodligen hundratals, blogginlägg, twitterkommentarer och facebookuppdateringar om kostnaden för de ensamkommande för varje enstaka kommentar om Nya Karolinska.

Går vi lite längre tillbaka i tiden så har vi den famösa tunneln genom Hallandsåsen. När borrandet fick avbrytas efter att tätningsmedlet rhoca gil läckt ut och förgiftat bäckar i området pratades det mycket – och med rätta – om miljöskandalen. När tunneln så småningom, efter en försening på 19 år, kunde öppnas stod det klart att den kostat 12 miljarder. 11 gånger mer än beräknat. Visst skojades det en del om hur mycket kostnaden blev per minut när man kortade restiden med fem minuter, men det stora ramaskriet uteblev. De röster som alltid hörs när det handlar om invandringen var tysta.

Eller titta på Arbetsförmedlingen. Enligt en rapport från 2010 var kostnaden per förmedlat jobb då 60 000 kr. Och det har inte blivit bättre. Var är de stora rubrikerna kring det i SD-kuriren och på dagstidningarnas debattsidor? Där skrivs förstås en del om hur mycket invandrarna kostar när det gäller arbetslöshet och arbetsförmedling, men att vi har en hel myndighet som blöder pengar, oavsett var på jorden de arbetslösa är födda, bryr man sig tydligen inte om.

Vi skulle kunna göra listan längre. I stort sett hur lång som helst. Det är inte Stockholms läns landsting, Trafikverket och Arbetsförmedlingen som utmärker sig, utan Sverige är fullt av myndigheter, kommuner och statliga verk som slösar med skattepengar. Bara som ett litet, litet exempel så satsade Pensionsmyndigheten i år 435 000 kr på att finnas på plats under politikerveckan i Almedalen. Jag var där (på egen bekostnad) och såg deras tält. Det var ingen direkt rusning av människor som ville komma och räkna ut sin framtida pension, om man säger så.

Ändå är det hela tiden så gott som enbart flyktingmottagandet som anses kosta för mycket. Övrig miljardrullning liksom bara accepteras. Ibland undrar jag om jag missuppfattat något. Kan det handla om olika valutor? Kanske just kostnaderna för immigration av någon anledning räknas i brittiska pund och därmed är mångdubbelt större än jag trott? Eller har staten någon sorts särskilda outsinliga fonder att ta till vid alla andra former av slöseri, men inte just för invandring?

Eller är det så att vi har en ganska stor grupp tyckare i Sverige som helt enkelt använder ekonomi som ett svepskäl för att få sprida invandringsfientliga åsikter? Jag vill inte gärna tro det. I viss mån handlar det ändå om människor som verkar hyggligt begåvade och som kan ha rimliga åsikter på andra områden. Men snart börjar det bli svårt att värja sig från misstanken.

Sophia Barthelson är lärare till yrket, tvåbarnsmor och engagerad liberal, för att inte säga libertarian.

%d bloggare gillar detta: