Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren recenserar boken ”Det som inte dödar oss”

I David Lagercrantz skildring av det universum Stieg Larsson skapat är staden Stockholm ruskigare än någonsin. Millennium – vänstertidskrift och Mikael Blomkvists kärleksbarn – står på ruinens brant och ägs sedan en tid av ett gäng illasinnade kapitalister. Huvudkaraktären själv – mästerjournalisten Mikael Blomkvist ingen mindre – tyngs av lika delar tvivel, lika delar skrivkramp.

”Vart tog drömmarna vägen?”

Träffande nog är det just i drömmen David Lagercrantz berättelse börjar. Ingen märkvärdig dröm heller för den delen. Bara en dröm, vilken som helst. En dröm om en hand som rytmiskt och ihållande slår mot en madrass i en tråkig förortslägenhet.

En dröm som senare ska visa sig vara lika mycket en påminnelse om gamla oförätter.

Liksom i tidigare böcker står orättvisorna och övergreppen i centrum. David Lagercrantz porträtt av Lisbeth Salander utförs med varsam hand; hennes närmast nonchalanta kallsinnighet är lika påtaglig som i tidigare böcker. Till skillnad från Stieg Larsson är Lagercrantz emellertid djärv nog att pröva hela Salanders själsliga register på ett sätt Larsson själv aldrig riktigt tordes.

I ”Det som inte dödar oss” får vi för första gången möta människan Lisbeth Salander – om än bara så hastigt.

Utöver människan Salander får vi även stifta bekantskap med en handfull mer eller mindre tidigare okända karaktärer. Med några få undantag är varje nykomlig ett lika välkommet som uppfriskande tillskott och kanske är det just i sin förmåga att ge karaktärer liv som Lagercrantz är som allra bäst. De inledande avsnitten om professor Frans Balder är skrivna med värme och jag kan inte hjälpa att tänka att vi i Frans ser spår av författaren själv.

Professor Balder har tills nu försummat sina nära till fördel för sin egen forskning om artificiell intelligens. Försummat, så till den milda grad att han helt förlorat vårdnaden av sin autistiske son, åttaåringen August. När professorn sedan – med en yrkesmans finess – mördas i sitt eget hem finns inget annat vittne än den son han så länge eftersatt.

Och plötsligt kastas Mikael Blomkvist in i en ljusskygg värld av spioner, hackers och kriminella nätverk där att vara paranoid är att överleva.

Det råder ingen tvivel om att David Lagercrantz ägnat mycket tid till att studera den värld han så omsorgsfullt skildrar. Läsaren får grundligt förklarat för sig allt från kvantdatorer till neurala nätverk till primtalstvillingar. Information som visserligen är viktig för trovärdigheten, men som gör sig sämre i litterära dialoger; för nog är det få som pratar som vore de en trave facklitteratur i försök att förklara något komplicerat för en oinitierad.

Det är även här Lagercrantz ibland irrar bort sig – i det talade ordets takt och känsla. Tydligast blir det när han slänger in en tjugotvåårig fotbollsspelare som på frågan ”såg du vart de gick?” svarar ”inte mer än att det var åt vänster – åt slussen till”. Så talar ingen tjugotvååring, allra minst tjugotvååriga fotbollsspelare från Syrianska.

Det är emellertid lätt att ha överseende med sådana småsaker när Lagercrantz förser oss med ett dignande bord av intressanta figurer. I den gudstvivlande men likväl alltid så religiöse kriminalkommissarien Jan Bublanski finner vi en varm och tänkande person att länge älska.

Det är även genom samme kriminalkommissarie författaren på riktigt får tillfälle att briljera i både tanke och språk. För egen del önskar jag mest att han beretts mer utrymme.

Detsamma kan sägas om den för läsaren gamla – om än anonyma – bekantskapen Camilla Salander, Lisbeths sedan länge försvunna syster. I Lagercrantz gestaltning är Camilla en ondskefull femme fatale utan nåd; en nemesis vars ljusa yttre står i bjärt kontrast till Lisbeths mörka person. Porträttet blir – liksom i fallet Lisbeth – serietidningslikt och det är svårt att inte låta tanken vandra till Ian Fleming eller Frank Miller.

Till framlidne Larssons stora gillande, får man förmoda.

I Camilla har Lagercrantz sått ett frö att låta växa; hennes sinnrika och ondskefulla natur förtjänar långt fler sidor än de i dag redan skrivna. Och fler sidor lär det bli – fler porträtt och ingenjörsmässiga dialoger. Tidsskriften Millenium lever än, liksom karaktärernas hjärtan slår alltjämt.

Hälsan fortsatt god, under David Lagercrantz penna.

  • snobben

    Helt rätt ! Som vuxenålder som bestäms av oansvariga vuxna. I fattiga tider ansågs man vuxen som tolvåring. Man gick i föräldrars fotspår, klarade av traktor med släp.
    Man kunde helt ta ansvar själv utan vuxnas inblandning och mobiler. Fattiga ungar i storstäder lär sig försörja sig själva, men vet inget om faror. Sedan har vi så kallade maskrosbarn ur tuffa familjer, där några blir starkare än sin föräldrar med betydligt större ansvar än övriga. Dom brukar bli experter på att läsa av omgivning.
    En del som varit i gränslandet mellan liv och död brukar få ett större djup och förståelse för vad som är viktigt, samt ett nytt förhållande till livet som sådant.
    Att vi blir dubbelt så starka när något hotar, och då klarar av mycket mer än vi tror.

  • snobben

    Jag kan tänka att alla personligheter kan finnas i en och samma person, beroende på ursprung och alla olika människor vi växer upp med samt möter i våra liv. Vi påverkas av precis allt omkring oss. Jag skulle kunna ha vilken kultur, religion, uppfattning som helst. Samt en personlighet anpassad efter den miljön. Därför berör böcker alla olika beroende på vem vi anser oss vara själva.

  • snobben

    Dom som inte dödar brukar vara eliten överallt, för dom får fly undan först till utpekad riktning. Dom starka kämpar sig fram. Trots att svetten lackar. Eliten tar sig för pannan , och fördömer hotfullt att någon bara vågar. Inser att pengar i böcker inte utvecklar sig själva.

  • snobben

    Det är troligen människans tillgång att kunna byta skepnad när helst det passar. Blir man tillräckligt intresserad spinner vi och fjäskar som en katt. Har vi bra kompisar kan vi tillåta oss vara tuffa som attan. Blir vi hotade är paranoian ett bra skydd i att vara uppmärksam. Blir vi skraja kan vi brösta upp oss och försvara oss på direkten, hur blyga vi än är annars. Vi är sällan enbart det som vi ser ut att vara. Listiga, manipulerande eller se helt obemärkta ut. Troligtvis är det därför följetonger lockar.

  • marlies

    Böcker är fantastiska de skildrar den inre upplevelsen och känslan av händelser mer än fakta, som vi inte annars bekantar oss med. Något man kan leka med. Kvinnan -jaha, nu kommer jag sent igen. Mannen – inte konstigt, du läser halva nätterna. Kvinnan – tror du man kan äta löskokta ägg ? – Mannen – Det finns viktigare saker i livet, ska du verkligen äta pannkakor och grädde till frukost. Kvinnan – Vilken dag hade du tänkt börja cykla till jobbet. Mannen – Idag åker jag tidigare, jag har ett viktigt möte. Kvinnan – Står min cykel i garaget ? Jag har fått ett nytt jobb ska du veta.. – Mannen – Det var på tiden. Kvinnan – Har du fixat lägenhet än ? Mannen – Nej, hur så ? Kvinnan – Du måste troligtvis ha hjälp med sådant. osv.

%d bloggare gillar detta: