Senaste nytt

Den stora lögnen

Liberalen och yttrandefrihetskämpen John Stuart Mill argumenterade under andra halvan av 1800-talet emot valhemlighet. Han förordade att alla som röstade i politiska val skulle göra detta offentligt, man skulle ta sin valsedel och öppet för allmänhetens beskådan vissa vem man röstade för. Mill menade att i ett öppet samhälle, där konsekvenserna för hur man röstade var ytterst få behövdes inte valhemligheten. Mill tyckte att det var viktigare att den röstberättigade stod upp för sina åsikter än att den av egoism och lathet gömde sig bakom valhemligheten. Hela samhället tjänade på detta.* Mill var utilitarist, vilket nästan alla hans liberala samtida var, även Adam Smith, vars lära lite enkelt förklarat går ut på lycka till det största möjliga antal.

I dagens samhälle där valhemligheten ses som någonting som så heligt att inte ens anständiga auktoritära stater, med en eller tvåpartisystem, skulle få för sig att kräva att väljarna öppet deklarerar vem de röstar på kan Mills resonemang tänkas vara helt barockt.

För liberalen som sjunger lovord om integritet kan Mills resonemang låta absurda rent av illiberalt.

I vår tid har integritetsfrågor blivit alltmer viktigare. Många är det som oroar sig över att man i Sverige inte får tycka och tänka som man vill trots att våra lagar kring yttrande och tryckfrihet är en de mest liberala och äldsta i världen. Hotet mot att tycka fritt kommer enligt de som oroar sig inte nödvändigtvis ifrån statsmakten, utan den kommer ifrån journalister och journalistkåren som anklagas för att ha upprättat en åsiktskorridor. I detta resonemang verkar man helt utgå ifrån att normer och förhållningar enbart skapas och fostras av journalister och inga andra instanser. Individer tros vara får som inga åsikter har eller kapabla till att bilda egna åsikter.

I Lördagen som var publicerades vid kvällskvisten ett blogginlägg på bloggen Snapphanen, som tagit sitt namn ifrån personer som idag skulle kallas för landsförrädare, där en viss Julia Caesar gick till angrepp mot journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud. Bägge journalister är erkända grävjournalister som fått beröm ifrån både höger och vänster. Bland annat har Orrenius hyllats för sitt reportage om Sverigedemokraternas pressekreterare Richard Jomshof som blev sparkad pga sina politiska ståndpunkter.

Men också för sin bok om Sverigedemokraterna blev han hyllad för sin …

sakliga distans till studieobjektet.

Julia Caesar som är en pseudonym skriver att DN som Orrenius är anställd av förföljer henne då Orrenius med ett års mellanrum kontaktat henne två gånger för en intervju samt skickat ett mail.

Det är allt.

Hamrud är en frilansjournalist och har helt oberoende av Orrenius även hon försökt komma i  kontakt med Julia Caesar två gånger på ett år.

Bägge journalister anklagas av Julia Caesar, för detta journalist på DN där hon jobbade i över 20 år, för att förfölja henne. Hon vill inte på något sätt tillerkänna de bägge, yrkeskollegor,  att deras handlande är helt förenligt med deras arbete som undersökande journalister.

Själv beskriver hon sig själv som journalist och sin gärning som journalistisk:

Jag bedriver samhällskritisk journalistik.

Men hon vill inte stå till svars för sitt arbete.

När jag våren 2010 börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv – den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.

Våld mot oliktänkande är vanligt förekommande i Sverige men vanligare i utomlands. Våld mot journalister är inte lika vanlig som utomlands där våldet ofta utövas av den statliga makten. Det förekommer enligt journalistförbundet extremt mycket hot mot svenska journalister här i Sverige dock verkar inte våldet mot journalister vara något vanligt förekommande fenomen.

Julia Caesars oro för att hon kommer bli dödad och utsättas för våld delas av bland annat den mångårige journalisten och expressen krönikören Ulf Nilsson som skriver följande om Julia Caesar:

Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.

Det är detta som jag menar är den stora lögnen som brer ut sig allt mer i Svensk debatt. Vid sjutton tiden dagen efter att Julia Caesar publicerat nämnda blogginlägg på Snaphanen skriver Marika Formgren(självbeskriven som höger) följande på sin blogg:

Vi har alltså en 70-årig kvinna med hjärtproblem, som efter ett långt yrkesliv som journalist väljer att skriva under pseudonym för att skydda sina barn och barnbarn och sig själv från hotbilder som är allt annat än inbillade. (Jag som markerat fetstilt)

Genom att utan kritik hävda och förmedla att den som skriver likt Julia Caesar kommer att attackeras eller dödas ger man personer som Caesar och andra oberoende av politisk/ideologisk hemvist rätten att alltid vid alla lägen få skriva vad som helst helt utan att behöva stå upp för det man skriver.

Detta är en farlig väg att gå då demokratin tar skada. Caesar och andra kan hänga ut alla som försöker granska de, vilket Caesar gjorde mot Orrenius genom att lämna ut hans mobil nr i blogginlägget, Hon gjorde det även mot Hamrud genom att lämna ut hennes privatliv. Utan att det påverkar de.

Genom att samhället ställer sig likgiltigt till detta undergräver samhället också den tredje maktens uppgift, vilket är att granska de som har makt och inflytande. Igår var dessa politiker, fackligaledare, företagsledare och civilsamhällets representanter. Idag bör i listan tilläggas opinionsmakare med stor räckvidd oberoende om de skriver under eget namn eller en pseudonym.

Samhället måste vara på sin vakt för sitt eget bästa!

Vad menar jag då rent konkret, tycker jag att staten med sin klåfingrighet ska lägga sig i? Ska vi låta politiker som byts ut vart fjärde år avgöra när och hur samhället bäst kan vara på sin vakt? Nej det bör inte vara en fråga som staten lägger sig i. Så länge brott, som redan finns i lagboken, ej har begåtts så ska staten och dess långa arm hålla sig undan.

I förhållandet mellan staten och individen ska integriteten alltid respekteras oberoende hur gott syftet är. Däremot bör vi som är en del av samhället, varje individ, ha ett intresse av att vi har och lever i ett samhälle som inte accepterar metoder och tillvägagångssätt som undergräver det öppna samhället. Bland annat Julia Caesars metoder som okritiskt saluförs av personer som Expressens Ulf Nilsson och Marika Formgren.

Märk väl här att det är en skillnad på att argumentera för att varje enskild människa ska stå upp för det hen skriver och säger inför allmänhetens beskådan och argumentera för att en person som har ett så pass stort inflytande som Julia Caesar ska kunna ställas till svars för det hon skriver.

*http://oll.libertyfund.org/titles/233

Thoughts on Parliamentary Reform (J.S. MIll)

Telason Getachew
Steg för steg liberal med intresse för internationella frågor.

  • snobben

    Jag tänker att så länge man är anställd under en regering, myndighet eller annan betydande arbetsplats framgår en mer objektiv bild, eftersom man representerar något över sig själv. När dom lämnat sin uppgift kommer en mer personlig information, som färgas av individens känslor och uppfattning. Många kan inte ta en risk av personliga eller andras skäl, förrän enbart dom själva skulle kunna drabbas. Men vi behöver en ständigt granskande joúrnalistik ur flera perspektiv, för en objektiv allmän uppfattning.

  • snobben

    Politiker har skrivit avtal via näringsliv med utländska företag, som viss omvårdnad, hemtjänst och annat. Dom som får ta skammen är engagerade svenska chefer och deras personal, som sliter ibland efter industrischema i tid. Att ägarna varken betalar hyra eller våra löner, och ingen vidare utbyggnad efter behov, inte behövlig kompetens heller. är tydligen helt i sin ordning. Att äldre klagar spelar inte heller någon roll, inte svart trycksvärta heller. Antar att det är straffbart att strunta i omvårdnad, som dom får betala som tjänstutförande i timmar. Enbart vinster är av intresse, men inget till övers för alla oss som jobbar och inte för dom i behov.
    Att det finns en profil i värdegrund och kvalitet är enbart en ursäkt från ägarna.

  • snobben

    Samma sak med våra livsmedel. Inte ens livsmedelsverket följer lagar och bestämmelser. Dom kollar om kylen har rätt temperatur, och frysen. Samt hygien på disk, beredningsbänkar. Livsmedlen struntar dom i att kontrollera. Inte ens matolja är ren matolja, kravmärkt fuskas det med febrilt och annan ekomat. Idag är det socker i all mat nästan som extra smakbrytning. Undrar var dom olagliga direktiven kom ifrån.
    Att lightprodukter enbart är till för sjuka går dom inte ut med heller. Inte att hälsokost är lögn heller. Enbart Naturläkemedel står under FASS, men idag är inte innehållet där man tar det lika hälsosamt, som för tusen år sedan. Journalistiken är otroligt begränsad. Hade allt innehållsdeklaration behövdes inge kravmat alls. Affärer !
    Idag måste vi odla ursprungsbakterier för överlevnad, i idiot tidevarv.

  • snobben

    Desto sämre mat, desto mer träningslokaler, träningskläder och allehanda nödvändigt tillbehör, kosttillskott, XXXXXXXL, nya specialoperationer, ny teknik, snacka om kedjereaktioner i affärstaktik. Alla mat kockprogram, dietister, Jag undrar hur har vi överlevt alla generationer förut. Man kan tro att alla hade samma storlek och kroppsuppbyggnad i ett tidigare liv. Idag måste man plocka ut alla silikonbröst när man har dött.

%d bloggare gillar detta: