Senaste nytt

Att angöra en budget

Alla bra historier behöver vinnare och förlorare, hjältar och skurkar. Det ligger i det mänskliga narrativets natur och är något vi lärt oss genom tusentals år av förenklade förklaringsmodeller av världens beskaffenhet. Därför bör ingen bli förvånad över att även nyhetsnotiser ofta tenderar att implicera en dikotomi som folk förväntas köpa utan eftertanke och utifrån den välja sida. Ingen bör bli förvånad över att A ställs mot B där A är god och B är ond, att det A gör är bra och det B gör är dåligt. Kort sagt, ingen bör bli förvånad över att regeringens budget som debatteras så friskt i media och andra informationsflöden just nu målas upp som en vattendelare med vinnare på den ena sidan och förlorare på den andra.

Sifferexercisen skiljer sig något beroende på rapportering men strängt taget lyfter vänsterflanken fram att flertalet är vinnare, eller åtminstone inte jättemycket förlorare, medan högerhalvan framhäver att förorarsidan visst är i majoritet. Jag tänker inte gå in på siffersatser eftersom det är helt ointressant för sakfrågan.

I det narrativ som framträder ur de tillspetsade artiklar som kretsar kring budgeten gör sig båda sidorna (de enda som tycks göra sig påminda) skyldiga till att ens prata i termer av vilka som är vinnare och förlorare. Högern (och via proxy, många som kallar sig liberaler) gör misstaget att låta sig dras in på en främmande spelplan med för sakfrågan irrelevanta regler där de egentligen borde lira på ett högre, principiellt plan.

Man vill framhäva hur 80% av hushållen förlorar på den nya budgeten, vilket är ett stort misstag att göra. Vänstern är nämligen snar med att lägga fram hur det lite pengar det handlar om för medeinkomsttagaren i faktiska höjningar, det rör sig om hundralappar per månad. Man är även snar att lyfta fram den andel som anses vinna genom denna omfördelningspolitik i fråga om subsidier och förmodat ökade medel till offentliga tjänster.

Det sistnämnda innebär för övrigt en begreppsglidning då man söker fjärma sig från att tala om den disponibla inkomsten, dvs det var och en har kvar efter skatt att spendera efter eget huvud. Så fort man tvingats lämna ifrån sig sin andel i form av skatt har den lämnat civilsamhällets autonoma ekonomi och är helt utlämnad till politikernas och dess underhuggares goda intentioner och kloka omdömen och det är bara att hoppas på att pengarna hamnar just där man själv vill att de ska göra nytta. Att kalla detta för en del av (eller åtminstone göra till ekvivalent med) ens disponibla inkomst, såsom Mikael Färnbo försöker göra i Dagens Arena, är ohederligt men nödvändigt för att få diskursen att gå ihop.

Lika ohederligt är det att vidmakthålla gränsen mellan privata och offentliga medel, gärna med att hänvisa till patosfyllda begrepp som ”tjockare plånbok” vs ”det gemensamma bästa/våra pengar”, med andra ord egoism vs altruism – ont vs gott. Man får inte glömma att så fort ens pengar tillfaller staten är det (människorna som utgör) staten som avgör var de sedan ska spenderas. Den sanna ”gemensamma” plånboken finns ute i civilsamhället och tar sig form utefter de preferenser som var och en har givet vars och ens ekonomiska medel – den så kallade disponibla inkomsten på hobbyliberalsspråk

Men alla som ger sig in i debatten sväljer betet. Just denna retoriska taktik att dels förvirra genom att försöka diffusera eller förringa begrepp och dels låta göra gällande vilken halva av historien som är god och ond; vilka som vinner och vilka som förlorar. Högern reagerar med att försöka vända på dikotomin men använda samma begrepp; förlorarna är fler än vinnarna, vilket i sin tur implicerar att det trots allt kunde ha funnits vinnare. Hade vi istället fått en hundralapp mer istället för mindre kvar efter skatt hade vi varit vinnare helt plötsligt enligt samma logik som vänstern använder sig av (ehuru omvänd). Resultatet blir en snoppmätartävling medelst stapeldiagram som mest handlar om att välja de värden som representerar just den inkomstdefinition man själv valt och som inte kommer övertyga någon som redan valt en annan datasamling som stöd för sin övertygelse. Mina staplar var trots allt lite längre på den goda sidans halva av diagrammet.

Utgår man däremot från ett principiellt perspektiv där du antas ha rätt till frukten av ditt arbete blir varje system som går emot denna princip per definition moraliskt fel (och även pragmatiskt fel för alla som inser att välstånd byggs utifrån faktiska preferenser som tillåts allokera resurser snarare än politiska dekret). Talar vi om de skattesatser som vi levt med i Sverige åtminstone sedan 70-talet blir alla förlorare i den meningen, inte bara 80 % av inkomsttagarna som fått lite mer av sin inkomst konfiskerad än innan. Inte för att vänsterbudgeten dragit ifrån en ynka hundralapp extra i månaden för medelsvensson utan helt enkelt för att man alltjämt tvingats uppehålla sig inom ett system där en betydande del av ens inkomst i någon form antas förvaltas bättre av en handfull politruker och därmed inte något man längre har rätt till själv. Vänstern har helt rätt i att det för envar handlar om kaffepengar i skatteökning jämfört med tidigare, åtminstone om man köper resonemanget att en mördare med bara 59 liv på sitt samvete är en lite bättre människa än en som har 60.

Jag ser med andra ord ingen större förändring i kristallkulan gällande flertalets privatekonomi (högerns misstag) men har heller ingen anledning att tro att den större skattebasen kommer förändra den offentliga sektorn till det bättre för samma flertal (vänsterns misstag).

Det handlar inte om att få mer i plånboken; det handlar om att själv få avgöra vart det man har i plånboken ska gå.

Fredrik Andersson
Libertarian utbildad inom medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och statsvetenskap. Jobbar med IT, verkar och lever i Örebro och är musiker samt understundom skribent.

  • snobben

    Löjligt med – NU SKA VI FIXA EN BUGET ! När plånböckerna väger ton hos höginkomsttagare ! Självklart projekt i tider när folk går på skrotlön, och arbeten för
    nytt friskt kapital, lär utebli över tid. Tycker dom kan avgå. Budget har man som grund
    för kommande projekt, inget som vi bara kan slösa bort och kräva att grannarna ska
    få det sämre ! Det finns mycket oegentligheter i ekonomin idag. Betala er egen skuld
    i första hand. Vi vill gärna se kvitton och redovisning. Inte konstigt att ekonomisk
    brottslighet ökar, när andra snor åt sig. Glöm inte bort att riskkapital ska ingå i budget.

  • snobben

    Jag vet inte någon politiker som frågar – Vill ni ha FAS 3, sämre löner överlag ?
    30 välbetalda chefer på din arbetsplats, vill ni ha det ? Tycker ni det är bra med tusentals handläggare trots att inga jobb finns ? Gillar ni att bli sjukskrivna som
    aldrig förr ? Det gör väl inget om vi tar avgifter på alla uttag ? Ni vill väl inte ha
    ersättning för dårarnas finansaffärer ? Hur mycket är lagom tycker ni ?
    Det gör väl inget att en primitiv ring fortfarande avgör kvinnans värde ?
    Antar ni gillar att vi inte vill räkna genomsnittslön för ersättningar och bidrag, för jämställdhet, eller ? Ni har väl inga önskningar, eller har ni det ?

  • snobbar

    Jag undrar om finansministern Fredrik Lundholm, tror jag det blev, är insatt i långsiktig budget ? Det verkar som alla sorters handläggare är på fel plats. Lite orientering bland allmänheten skadar inte. Dom tror ju pengar kommer in av ingenting, alla vandrar inte BARA, och dom flesta har fortfarande klarat sig från demens ! Tuffa grabbar, kvinnor gäller i EU ! Inga soffpotatisar. Namn kvittar, innehåll gäller !

%d bloggare gillar detta: