Senaste nytt

Alina Koltsova: När hopplöshet blir till hopp

Tredje gången gillt, tänker någon. Tjat, tjat, tjat, tänker någon annan. Men jag tänker inte sluta behandla detta heta ämne vid namn migration. Den här gången är jag lite mer optimistisk än förra veckan. För samtidigt som rasisterna pladdrar som papegojor om stängda gränser har rösterna för öppna gränser och solidaritet med flyktingar höjts. De verkar också ha mångdubblats. Söndagens manifestation i Stockholm är ett solklart exempel.

Ingen har missat tragedin om 3årige Alan Kurdi som dog på flykt i Medelhavet. Tragedin fick människor att vakna. Dock är det egentligen inget nytt att människor flyr undan Assads och Daeshs terror i Syrien, eller för den delen andra länder där det krigas och kränks på mänskliga rättigheter. Kriget i Syrien har pågått i några år nu, och verkar ha förvärrats brutalt. Men under den här veckan har något fantastiskt hänt. När det verkade som allra mest hopplöst tändes en gnista av hopp vars lågor flammar idag.

Människor runtom i Europa har börjat hjälpa flyktingarna. I Island har människor samlats på upprop på facebook för att landet ska ta emot fler flyktingar. I Ungern trotsar frivilliga medhjälpare regeringens strama migrationspolitik. I Tyskland skickas mat och vatten till flyktingarna. Hemma i Sverige uppmanar mina partikamrater, riksdagsledamöterna Emma Hult och Magda Rasmusson, att deras kollegor gör precis som dem. Dvs skänker pengar till flyktingarna. Och här i Värmland har jag besökt den lilla orten Glava utanför Arvika, för att dra mitt strå till stacken. I denna lilla ort ligger vår flyktingförläggning, där jag fått nya vänner som jag håller kontakt med.

Fortfarande finns tyvärr nonchalansen hos rasistiska partier. I Ungern har premiärministern Viktor Orbán och hans regering sagt att flyktingarna är ”Tysklands problem, inte Ungerns”, trots att det har slagits tältläger i Budapest. Nu senast har Orbán uttalat sig att han inte vill att hans land ska ta emot muslimska flyktingar. Precis samma tongångar som i Slovakien, alltså. I Finland har den sannfinländske utrikesministern Timo Soini tackat nej till flyktingar, även om han nu får mycket mothugg från kristna församlingar i landet. Här i Sverige har företrädare för ett visst parti visat sitt sanna jag. Topp-företrädare har twittrat om att invandring från afrikanska samt arabiska länder är ”negativt”, att flyktingarna är ”lyxflyktingar” och i kommunfullmäktige i Malmö har det skrattats från detta partis sida åt flyktingkrisen.

Men så har detta bemötts med protester, lyckligtvis. I Malmös kommunfullmäktige röt folkpartisten Olle Schmidt ifrån, i Europa har folk samlats för att manifestera med parollen Refugees Welcome. När det gäller Sveriges version är jag så stolt jag kan bli över mitt ungdomsförbund Grön Ungdom. Deras språkrör i Stockholmsregionen, Semanur Taşkın och Eskil Engtröm, anordnade en manifestation så stor att t.o.m. statsminister Stefan Löfven var på plats för att hålla tal. Även den folkpartistiska giganten Birgitta Ohlsson var på plats. Jag sörjer lite grann över att mitt kära Arvika ligger flera timmar från Stockholm, men nu vill jag passa på att hylla Semanur och Eskil för detta enorma arbetet. Glöm aldrig att ni två är hjältar!

För det här handlar inte om höger vs vänster. Det handlar om solidaritet vs nonchalans. Solidaritet med de människor som helt enkelt inte vill leva sitt liv med bomber och vapen i vardagen, som vill ånjuta samma liv i fred och frihet som du eller jag. Jag själv är sjukt privilegierad, som fått växa upp i Sverige och kan åka till universitetet utan att tåget kapas av galna extremister som säljer mig som sexslav för att sedan tortera mig.

Jag är sjukt privilegierad som fått växa upp i ett land som nästintill är bortskämt demokratiskt, att det inte kostade mig friheten eller livet att vara oppositionell förra året. Det känns inte rätt i magen att andra människor inte ska få ha det som jag. Därför är jag i Glava. Därför skriver jag om det här. Därför har jag skänkt pengar. Det är aldrig någonsin dåligt att fly från ett helvete. Om jag får citera mitt språkrör, utbildningsministern Gustav Fridolin: ”Jag är tacksam över att leva i ett land som människor kommer till, snarare än ett land som människor flyr från”.

Alina Koltsova är sekreterare för Miljöpartiet i Arvika. Hon är en socialliberalt sinnad grön liberalfeminist som starkt ifrågasätter höger och vänsterskalan.

%d bloggare gillar detta: