Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren: Konsten att förfula konsten

Vad är konst? Frågan har gäckat filosofer i sekler. Ingen har lyckats definiera begreppet. Lite tyder på att någon någonsin kommer att göra det. Betraktaren skapar verket och inte ens den mest lärde av lärda är mer lämpad än du och jag att avgöra vad konst är.

För konsten står över världsliga lagar.

Konsten kan vara en provokatör, en älskare och ett jobbigt ämne. Den kan vara vacker, ful, tillgänglig, svår och omvälvande men är aldrig betydelselös. Ingen människa står likgiltig inför det konstnärliga uttrycket eftersom en sådan hållning går stick i stäv med människans värderande natur; även känslan av att ett konstverk inte ’gör något’ med oss lockar till tanke och vi dras med ens in i verkets sfär.

För konsten kan inte undvikas.

Än mindre kan konsten avfärdas, skuffas undan eller glömmas bort. Den finns, är och överlever människor, styren och civilisationer. Konstens varande är beständigt och dess stadga har gjort den till ett återkommande ämne för debatt sedan det första penseldraget. Inte sällan kretsar diskussionen kring moraliska ställningstaganden där tyckare av olika politiska slag finner det lämpligt att värdera konsten och konstens skapare. Det talas i termer som intentioner, avsikter och politiska syften.

Lars Vilks är ett exempel. Elisabeth Ohlson Wallin ett annat.

Kritiker menar att viss konst inte bör accepteras än mindre beredas plats i det offentliga rummet. Huvudargumentet är att konsten inte står fri från moraliskt ansvar, varför konst som kan upplevas moraliskt stötande bör förbjudas. Problemet är bara att moralen är lika flyktig som den är irrationell; vad vi bedömer som moraliskt riktigt i dag var moraliskt förkastligt i går och är det kanske åter i morgon.

Därvid stöter vi på ytterligare ett problem; att moralens definition är lika svårgreppbar som konstens.

Politik är inte konst men konst kan vara politik; inte så mycket verket som sådant utan snarare den efterföljande debatt verket skapar. Det är därför viktigt att man särskiljer betraktarens reaktioner från verket och därmed undviker att dras med i en diskussion vars utgångspunkter är direkt felaktig. Inte heller är det lämpligt att som vissa debattörer mena att för det fall man friskriver konsten moraliskt ansvar så innebär det att konstnärer kan begå vilka som helst vidrigheter i den estetiska verksamhetens namn. Det är ett direkt ohederligt påstående som knappast lämpar sig en intellektuell människa.

Men vad om konstnären är politisk? Hur ska vi som betraktare förhålla oss till ett verk vars skapare tagit politisk ställning?

Frågan är åter på agendan med anledning av att Centre Pompidou i Paris nyligen har haft en utställning om Le Corbusiers verk och gärning. Le Corbusier anses av många vara 1900-talets mest inflytelserika arkitekt. Ett vitsord han förtjänat, med den äran.

Le Corbusier verkade i en tid då hela den europeiska kontinenten skälvde. Hans samröre med franska fascister är känt sedan länge, liksom att hans föreläsningar om arkitektur i Rom på Mussolinis inbjudan. Nya rön ger även vid handen att Le Corbusiers band till fascismen var starkare än vad man tidigare trott, varför vissa nu anser att vi måste se hela hans konstnärsgärning i nytt ljus.

Men varför inte istället bara släcka den politiska lampan? Le Corbusiers verk blir knappast vackrare eller fulare på grund av hans ideologiska övertygelser.

Estetiken fungerar liksom inte så.

Politiker ska hålla sig ifrån konsten; dels därför att det är något de sällan begriper, dels därför att konst inte måste begripas för att få finnas. Varje konstverk – oavsett skapare – måste dömas var och en för sig och på sina egna meriter. En annan ordning är farlig, inte bara för demokratin utan även för världssamfundet som sådant.

För när demokratin börjar begränsas är konsten alltid den första som får stryka på foten.

Därefter, ett sluttande plan rakt ned i avgrunden.

Niklas har ett förflutet i de flesta allianspartier och har utöver sin juristexamen även studerat internationella relationer i Seattle och business i New York.

  • snobben

    För mej är konst en spegling av omgivning, upplevelser, tankar kring det, och egen tolkning i framförandet. Vad som avgör tolkning beror på betraktarens, känsla, erfarenhet, tankar runt konstverket och i utförandet. Eftersom det är individuellt finns ingen entydlig sanning. Det är just det som är unikt och lockande. I fredlig, romantisk tid är reaktioner mer humana, men inte i orostider. Dom som inte jobbar med konst själva har ingen förståelse för dynamiken i konst. Dom ser det enbart som ett yttre ting. Så färdiga självklara uppfattningar som politik har inte med konst att göra.
    I orostider däremot kan en konstform väcka anstöt och uppvigling för dumt folk.

  • snobben

    Allt som vi själva har är skapat ur individers fantasi, med befintligt som grund.
    Vi har ju specialdesigners som jobbar med framtida prospekt i bilar, samt otroligt mycket annat. Ordet konst är ett spektrum i många olika saker och kulörer.

  • snobben

    Individer som har konst som intresse och arbete är kreativa, objektiva och fokuserade.
    Dom kan ses som hot i samhället därför. Vissa får fly ur länder som har författarskap som ådra. Dom flesta talar om vad dom ser, samt vad dom upplever. Dom har perspektiv i tankar. Men inte riktigt alla. Dom kan ha ett eget intresse som bevakas.

  • snobben

    Dom flesta konstnärer blir kända efter sin död, det gäller i allt, om dom inte är kändisar innan. Jag ser det som en avundssjukasyndrom på kreativa personer. Förr var talangen inget erkänt yrke, och absolut inte för kvinnor. Däremot kungar tyckte det var excelent med deras kunskaper i arkitektur och utsmyckning, skådespel, narrar, musik.
    Det var så märkvärdigt så jag har svårt att stava så fint. Idag anses det fortfarande som en psykisk sjukdom, bipopulär, hur många nu som blivit stuckna ! Gemensamt är att dom är hårt fokuserade i framställning, jobbar intensivt medan tankar skapar. Därefter behöver dom återhämtning i längre period. Det kallar dom mano- depressiv.
    Vissa arbetar så intensivt så dom passerar psykologisk gräns. Dessa kan utveckla sjukdom. Andra har psykologiska hjärnskador, naturbarn Mozart, samt schizofreni,
    där skaparen kan gå mellan två personligheter. Idag ser forskningen detta som en extra egenskap att ta vara på bättre. Samhället är inte gjort för intensivt arbete och längre viloperioder. I skapandet märker många inte av gräns, glömmer att äta osv.
    Jag själv ser det som en normal begåvning så länge personen inte själv drabbas negativt.

  • snobben

    Många konstnärer har ett mycket större perspektiv, än vanligt, dom har ofta extravisioner som också inte är så vanligt. Därav kan dom ta fram saker och ställa oss inför frågor i samtid, förflutet och framtid. Som i ovan artikel vill vissa ha reaktion från omgivning i hur vi tänker och tycker. Om det är personligt kan vi inte säkert veta.
    Vi hade ju tavlan om Jesu nattvard med lärjungar i olika könstillhörighet.
    Upprörande för vissa men positivt för andra. Om konstnären var homosexuell kan jag inte veta .Jag träffade inte personen !

  • snobben

    Konsten i demokrati har stannat i storlek 36, med enbart ett enda utseende ! Man tror knappast det är sant när vi tittar i skyltfönster och kataloger. Även i centimeter ovan mark tycks endast en enda individ finnas. Att kunna skapa sig själv inifrån och utifrån måste vara den största konstarten, som sällan visas offentligt. Är det inte dags att se sig om !

  • snobben

    Idag kommer många att hindras av svårighet att framträda språkligt korrekt, eftersom vi i nutid måste marknadsföra oss själva. Detta trots att språkhantering inte har något alls med personlig erfarenhet och lämplighet att göra. Vi vet också att en god talare kan lura vem som helst.

  • snobben

    Idag är det en konst att skilja på det realistiska och orealistiska. Så mycket desinformation som ständigt flödar över oss. Barn som dör av protein och lightvaror,
    Allt som är nödvändigt nyttigt och motsats allt som är farligt. En konst att skilja lagd på oss som eget ansvar. En dyster förfuling av penningsugna konstnärer i sköna förpackningar.

%d bloggare gillar detta: