Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren: Ingen är intellektuell

’Att man skulle behöva uppleva att en opinionsbildare hyllar metalband som sjunger om vikingatid och asatron 2015’.

Så skriver en kulturredaktör för en facklig tidning och jag slås av hur en redan låg debattnivå plötsligt blivit lägre.

Uttalandet – vilket i veckan publicerades på mikrobloggen twitter – kan te sig lika taktlöst som harmlöst. I grunden illustrerar det dock ett återkommande problem som riskerar att förfula hela det offentliga samtalet; det illvilliga misstänkliggörandet av medmänniskor.

I sak är det hela mycket enkelt. Är vi inte i stånd att bemöta meningsmotståndarens argument kan vi alltid kompromettera dennes person. En sådan övning kan med fördel utföras med ohederliga medel eftersom målet är att på ett så effektivt sätt som möjligt svärta ner ett namn.

Att insinuera klandervärdhet är nämligen en mycket enkel sak för den som är villig att tumma på egen redbarhet.

Det hävdas ofta att tonen är hård på nätet. Säkert är det sant. Men ofta är den även förvånansvärt dum. Dum så till vida att tänkande – och alldeles säkert mycket förnuftiga – människor plötsligt resonerar på en dåres vis. Inte sällan är det som att tala till ett litet barn där varje ord och stavelse måste artikuleras så till den milda grad att meningen snart tappat både takt och känsla.

Allt för att så långt möjligt minimera risken för att plötsligt stämplas som något man inte är.

I det offentliga samtalet måste man utgå från att människor inte förstår. Det är ett hemskt men nödvändigt förhållningssätt. Fascinerande nog spelar det ingen större roll om de du diskuterar med är journalister, akademiker, arbetare, politiker eller ens jurister. I vissa politiska frågor är de nämligen lika delar irrationella, lika delar rabiata i sin föreställning om sakers faktiska tillstånd.

Och egentligen kanske det bara är så att de inte är insatta i ämnet.

För egen del kan jag ytterst lite om någonting och alldeles oaktat om det är sant eller ej så ger det mig åtminstone möjlighet att lära mig mer. Av alla goda egenskaper är kanske vetgirighet den finaste och dess skönhet ligger i en innerlig önskan om att dra lärdom av en medmänniskas kunskaper.

För vem vore jag att avfärda min nästa?

Min nästas musiksmak kan jag visserligen ha åsikter om, liksom hennes syn på världen. Men vad den förra beträffar är jag åtminstone karl nog att erkänna att min egen musiksmak med stor sannolikhet skulle kunna uppröra vilken kulturredaktör som helst.

Det förstår väl vem som helst att någon som lyssnar på Kartellen, anser att Eddie Meduza delvis är missförstådd, menar att Kent är Sveriges bästa band och som alltid återkommer till Thåström är en i grunden mycket sjuk människa.

Eller som Sebbe Staxx kanske skulle uttryckt saken:

‘Fucking yes, jag är kontroversiell mannen’.

Niklas har ett förflutet i de flesta allianspartier och har utöver sin juristexamen även studerat internationella relationer i Seattle och business i New York.

%d bloggare gillar detta: