Senaste nytt

Christian Engström: Legalisering av narkotika är ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten

De latinamerikanska drogkartellerna har ett problem. Sedan den amerikanska delstaten Colorado legaliserade cannabis år 2014, har kartellerna gått miste om miljardbelopp i intäkter, bara i Colorado. Och i takt med att legaliseringsvågen sveper över USA, kommer intäktsbortfallet för den organiserade brottsligheten bara att öka.

Om drogkartellerna vore börsnoterade skulle börsanalytikerna utfärda vinstvarningar och säljrekommendationer. För första gången sedan ”kriget mot narkotikan” inleddes för ett knappt halvsekel sedan, är den illegala narkotikadistributionen på väg att bli en krisbransch med osäkra framtidsutsikter. Legalisering av narkotika är ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten. Den insikten sprider sig allt mer internationellt.

För många länder i Latinamerika är det här en fråga om samhällets överlevnad. Där tjänar drogkartellerna så mycket pengar att de blivit en stat i staten. Med miljarder i intäkter har de råd att köpa hur mycket vapen som helst, och avlöna busar att hantera dem. Och de är självklart beredda att göra det, för att försvara sitt grepp om den illegala narkotikamarknaden, så att pengarna fortsätter flöda in.

I Sverige är problemen med den organiserade brottsligheten naturligtvis bara en västanfläkt jämfört med Colombia eller Mexiko, men det är precis samma mekanismer som styr. Finns det miljarder att tjäna på att erbjuda något på marknaden, då kommer det alltid att finnas några som gör det. Det är så elementär marknadsekonomi som något kan bli.

Och eftersom aktörer på kriminella marknader inte kan använda sig av polis och rättsväsende för att upprätthålla spelregler, tvingas de bygga upp en egen våldskapacitet. Det kostar visserligen pengar att köpa vapen, men det är inget problem för kriminella gäng som drar in miljoner, när vapnen gör att de kan behålla intäktsflödet.

Det här är bakgrunden till de allt tätare rapporterna om uppgörelser mellan kriminella och skottlossning på gatorna i svenska städer. De kriminella skjuter inte på varandra för att de tycker det är roligt. De gör det för att de kämpar om kontrollen över en otroligt lönsam marknad. Vore det inte för pengarna som den illegala narkotikamarknaden inbringar, skulle de varken ha anledning att skjuta varandra, eller ens ha pengar att köpa vapen för.

Det hela bottnar i den repressiva narkotikapolitiken. Precis som alkoholförbudet i USA gjorde att maffian kunde etablera sig på bred front på 1920-talet, är det kriget mot narkotikan som som göder den organiserade brottsligheten idag. Man kan tycka vad man vill om det, men en viss andel av befolkningen kommer alltid vilja berusa sig på olika sätt, och är beredd att betala pengar för det. Efterfrågan finns där. Och finns det efterfrågan finns det en marknad, vare sig den är kriminell eller inte.

Det enda som händer när man kriminaliserar något som folk vill ha, är att de kriminella får monopol. Marknaden försvinner inte. Den bara hamnar i händerna på de allra mest samvetslösa.

Om det vore så att den repressiva narkotikapolitiken fungerade, och ledde till att färre far illa eller dör av narkotika, då kanske våldet från den organiserade brottsligheten vore ett pris som var värt att betala. Men den svenska narkotikapolitiken är en katastrof. Vi är ett av de EU-länder som har allra hårdast narkotikapolitik, samtidigt som vi har den näst högsta narkotikadödligheten i EU.

Nollvisionen fungerar inte för dem som har problem med narkotika, den dödar. Och förutom det, göder den den organiserade brottsligheten.

Det här är två olika argument, men bägge är värda att ha i åtanke när man diskuterar narkotikapolitiken. Kriminaliseringen av brukarna gör att fler dör istället för att få vård, och ökar skadorna från narkotikan istället för att minska dem. Det är det ena, och det viktigaste skälet till att se över den svenska narkotikapolitiken. Men förutom det, slussar dagens politik miljardbelopp till den organiserade brottsligheten.

Om vi vill, kan vi bestämma oss för att beröva de kriminella gängen deras viktigaste inkomstkälla. Så länge all narkotikahantering är kriminell, kommer de kriminella fortsätta ha monopol, med åtföljande monopolvinster. Men samhället kan återta kontrollen över narkotikan om vi väljer att reglera den, istället för att krampaktigt hålla fast vid den förbudslinje som vi nu vet att den inte fungerar.

En regleringspolitik för narkotika skulle inte betyda att det blev fritt fram för ICA att sälja heroin till vem som helst. Reglering, till skillnad från totalförbud, innebär ju just att samhället kan sätta upp regler, och olika regler för olika droger. Så är det med de droger som är lagliga idag. Kaffe säljs helt obegränsat till vem som helst på ICA, tobak säljs i vanliga affärer men bara till personer över 18 år, och sprit säljs bara i speciella affärer till människor som är över 20 och nyktra när de handlar.

På samma sätt skulle man alldeles säkert vilja ha olika regler för olika droger, om samhället väljer att återta kontrollen över narkotikan. Cannabis kanske kan säljas fritt till vuxna i speciella butiker, som det numera är i Colorado. Heroin bör antagligen bara göras tillgängligt av narkotikavården som en sista utväg för brukare som inte klarar sig med metadon eller annan substitutionsbehandling, enligt modeller som varit framgångsrika i flera europeiska länder. Droger däremellan i farlighet kan hanteras någonstans däremellan, på sätt som vi gemensamt bestämmer efter att diskuterat igenom frågan ordentligt.

Men grundinsikten måste vara efterfrågan på narkotika alltid kommer finnas där, och det därför alltid kommer finnas en marknad, laglig eller olaglig. Frågan är bara om vi vill fortsätta servera narkotikamarknaden på ett silverfat till de kriminella, eller om vi vill att samhället ska återta kontrollen, för att kunna bedriva en skademinimeringspolitik och rädda liv.

Att svenska politiker till vänster fortfarande tror på förbudslinjen är kanske inte så konstigt. Vänstern har rent allmänt en ganska dålig förståelse för marknadsmekanismerna, och en övertro på förbud och regleringar. De tenderar att tro att om man förbjuder något så försvinner det, och att om det inte räcker med att förbjuda det en gång, så hjälper det säkert att stifta en ny lag och förbjuda det en gång till.

Men det är mer märkligt att borgerliga politiker, som i andra sammanhang förstår hur marknader fungerar, har fått för sig att just narkotikamarknaden inte skulle lyda under marknadsmekanismerna. Trots att det är uppenbart efter decennier av nollvisionspolitik, att de enda vinnarna på den politiken är de kriminella entreprenörerna inom den organiserade brottsligheten.

Sverige behöver en ny narkotikapolitik, byggd på skademinimering och omtanke om de brukare som fått problem. Det är det viktigaste.

Men vi har också en möjlighet att dra bort mattan under fötterna på de kriminella gängen, om vi väljer att låta samhället återta kontrollen över narkotikan under reglerade former. Den möjligheten bör vi åtminstone diskutera. Tills vi gör det, får vi tyvärr nog räkna med att gängkrigen på svenska gator fortsätter eskalera.

Christian Engström, fd EU-parlamentariker för Piratpartiet

%d bloggare gillar detta: