Senaste nytt

Alina Koltsova: Samtalsterapi kan vara bättre än medicinering för att komma i bukt med psykisk ohälsa

Psykvården är ett blödande sår. Det har jag hört många säga. Allt från bekanta med psykisk ohälsa till poliser och erfarna läkare. Vi kan säga att det till synes är en unison konsensus. Men vad gör vi åt det? Vad vill vi göra åt det? Och hur behandlar vi de som vågar trycka på dessa tabubelagda knappar? Låt mig härmed få ta er på en ytterst obekväm resa i ämnet om gärna undviks. 
 
Jag läste under helgen en artikel i Svenska Dagbladet om Maths Jesperson, den före detta psykpatienten som grundade nätverket Demokratisk Psykiatri och som föreläst om ämnet i femton år världen runt. Jespersons idéer har nått så långt ut att det brittiska parlamentet diskuterar hans projekt, och internationell litteratur har snappat upp idéerna om hur han vill att psykiatrisk vård ska bedrivas. Jesperson är väldigt rak och tydlig med att den medicinska modellen är helt ineffektiv, och kritiserar idén om att psykisk ohälsa är kopplad till sjukdomar och kroppen. Hans idé är att helt skrota den medicinska aspekten, och istället börja rikta fokus mot samtalsterapi och att hjälpa människor med sina svårigheter. D.v.s. omredigera och omstrukturera psykiatrisk vård. Där finns också kritiken mot diagnostiseringen av människor. Oavsett enighet eller oenighet rekommenderar jag er alla att läsa artikeln. 
 
Först och främst ska jag nämna att jag inte köper Jespersons idéer helt och hållet, då vissa människor behöver sina antidepressiva för att ens kunna fungera i vardagen och vissa diagnoser kan kartlägga den hjälp människor är i behov av. Men vi kan inte bortse från att Jesperson trycker på en öm knapp. Det är helt enkelt för mycket fokus på att låsa in människor och medicinera dem. De som själva har tillbringat nätter på psykakuten och kanske ytterligare nätter på rättspsykiatrin (som t.o.m. tagits upp på Uppdrag Granskning) vet vad Jesperson menar. Tilliten till medicinering är betydligt starkare än till t.ex. samtal. Med den mentalitet som är kring medicinering kontra samtal låser vi inte bara in de människor som mår dåligt. Vi låser samtidigt in oss själva från att verkligen närma oss dem och åtminstone försöka hjälpa dem. 
 
Ibland är det saker människor upplever som obehagliga som krävs för att syna vården. De flesta minns säkert skandalomsusade Anna Odells projekt Okänd Kvinna från 2009, när hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron (som hon tidigare haft på riktigt) och lurade S:t Görans Psykakut i Stockholm. Visst kan man absolut kritisera det sätt Anna Odell valde att syna vården på, men när irritationen och ilskan väl lagt sig är det dags att tänka på vad hon släppte fram i ljuset. Återigen var det en mycket öm knapp som trycktes, det var som om den psykiatriska vården helt plötsligt blev den nakna kejsaren. Den slutna världen kom att likt ett troll spricka i solljuset.
 
 
Vad har då Anna Odells projekt för samband med Maths Jespersons idéer om psykiatrin? För det första visar de att dagens vård har väldigt lite fokus på individen och är baserad på det kollektiva. Visst är det en utmaning att omstrukturera psykiatrin och lägga fokus på individen, men någonstans måste man ju börja. För det andra medicineras det väldigt lättvindigt. Fortfarande ska de som behöver medicin absolut få det, men den där personen vars anhöriga lider av cancer kanske inte behöver just medicin för att rida ut sin tunga sits. För det tredje bör varje läkare få någon form av utbildning i psykisk hälsa. Att kropp och knopp hör ihop är inte bara en kliché, det är verklighet. 

Att prata om psykisk ohälsa och den psykiatriska vården är fortfarande något som de flesta drar sig undan för att göra. Det är lättare att stå ut med ett brutet ben än med exempelvis självmordsbenägenhet. Det är definitivt mycket bättre nu än vad det var för 30 år sedan på den fronten, men fortfarande finns en slags rädsla för att ta itu med det. Detta tabu gör att det går för långsamt för psykiatrin att följa med sin tid, samtidigt som självmordsstatistiken är väldigt hög för vissa grupper (särskilt bland ungdomar och minoriteter såsom samer). Nuförtiden finns ideella organisationer såsom Suicide Zero, som hjälper självmordsbenägna i ur och skur, men de kan inte göra hela det arbete som psykvården egentligen borde göra. 
 
Ska vi tala om en kollektiv lösning så bör vi integrera psykvården med allmän sjukvård mer än vad vi redan gör. Ska vi tala om individens väl och ve måste vi ta det lugnt med att medicinera allt och alla som mår dåligt, och sluta vara så tysta om det obekväma. Ska vi tala om lösning överhuvudtaget bör psykvården moderniseras.

Alina Koltsova är sekreterare för Miljöpartiet i Arvika. Hon är en socialliberalt sinnad grön liberalfeminist som starkt ifrågasätter höger och vänsterskalan.

%d bloggare gillar detta: