Senaste nytt

Alina Koltsova: Samtalsterapi kan vara bättre än medicinering för att komma i bukt med psykisk ohälsa

Psykvården är ett blödande sår. Det har jag hört många säga. Allt från bekanta med psykisk ohälsa till poliser och erfarna läkare. Vi kan säga att det till synes är en unison konsensus. Men vad gör vi åt det? Vad vill vi göra åt det? Och hur behandlar vi de som vågar trycka på dessa tabubelagda knappar? Låt mig härmed få ta er på en ytterst obekväm resa i ämnet om gärna undviks. 
 
Jag läste under helgen en artikel i Svenska Dagbladet om Maths Jesperson, den före detta psykpatienten som grundade nätverket Demokratisk Psykiatri och som föreläst om ämnet i femton år världen runt. Jespersons idéer har nått så långt ut att det brittiska parlamentet diskuterar hans projekt, och internationell litteratur har snappat upp idéerna om hur han vill att psykiatrisk vård ska bedrivas. Jesperson är väldigt rak och tydlig med att den medicinska modellen är helt ineffektiv, och kritiserar idén om att psykisk ohälsa är kopplad till sjukdomar och kroppen. Hans idé är att helt skrota den medicinska aspekten, och istället börja rikta fokus mot samtalsterapi och att hjälpa människor med sina svårigheter. D.v.s. omredigera och omstrukturera psykiatrisk vård. Där finns också kritiken mot diagnostiseringen av människor. Oavsett enighet eller oenighet rekommenderar jag er alla att läsa artikeln. 
 
Först och främst ska jag nämna att jag inte köper Jespersons idéer helt och hållet, då vissa människor behöver sina antidepressiva för att ens kunna fungera i vardagen och vissa diagnoser kan kartlägga den hjälp människor är i behov av. Men vi kan inte bortse från att Jesperson trycker på en öm knapp. Det är helt enkelt för mycket fokus på att låsa in människor och medicinera dem. De som själva har tillbringat nätter på psykakuten och kanske ytterligare nätter på rättspsykiatrin (som t.o.m. tagits upp på Uppdrag Granskning) vet vad Jesperson menar. Tilliten till medicinering är betydligt starkare än till t.ex. samtal. Med den mentalitet som är kring medicinering kontra samtal låser vi inte bara in de människor som mår dåligt. Vi låser samtidigt in oss själva från att verkligen närma oss dem och åtminstone försöka hjälpa dem. 
 
Ibland är det saker människor upplever som obehagliga som krävs för att syna vården. De flesta minns säkert skandalomsusade Anna Odells projekt Okänd Kvinna från 2009, när hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron (som hon tidigare haft på riktigt) och lurade S:t Görans Psykakut i Stockholm. Visst kan man absolut kritisera det sätt Anna Odell valde att syna vården på, men när irritationen och ilskan väl lagt sig är det dags att tänka på vad hon släppte fram i ljuset. Återigen var det en mycket öm knapp som trycktes, det var som om den psykiatriska vården helt plötsligt blev den nakna kejsaren. Den slutna världen kom att likt ett troll spricka i solljuset.
 
 
Vad har då Anna Odells projekt för samband med Maths Jespersons idéer om psykiatrin? För det första visar de att dagens vård har väldigt lite fokus på individen och är baserad på det kollektiva. Visst är det en utmaning att omstrukturera psykiatrin och lägga fokus på individen, men någonstans måste man ju börja. För det andra medicineras det väldigt lättvindigt. Fortfarande ska de som behöver medicin absolut få det, men den där personen vars anhöriga lider av cancer kanske inte behöver just medicin för att rida ut sin tunga sits. För det tredje bör varje läkare få någon form av utbildning i psykisk hälsa. Att kropp och knopp hör ihop är inte bara en kliché, det är verklighet. 

Att prata om psykisk ohälsa och den psykiatriska vården är fortfarande något som de flesta drar sig undan för att göra. Det är lättare att stå ut med ett brutet ben än med exempelvis självmordsbenägenhet. Det är definitivt mycket bättre nu än vad det var för 30 år sedan på den fronten, men fortfarande finns en slags rädsla för att ta itu med det. Detta tabu gör att det går för långsamt för psykiatrin att följa med sin tid, samtidigt som självmordsstatistiken är väldigt hög för vissa grupper (särskilt bland ungdomar och minoriteter såsom samer). Nuförtiden finns ideella organisationer såsom Suicide Zero, som hjälper självmordsbenägna i ur och skur, men de kan inte göra hela det arbete som psykvården egentligen borde göra. 
 
Ska vi tala om en kollektiv lösning så bör vi integrera psykvården med allmän sjukvård mer än vad vi redan gör. Ska vi tala om individens väl och ve måste vi ta det lugnt med att medicinera allt och alla som mår dåligt, och sluta vara så tysta om det obekväma. Ska vi tala om lösning överhuvudtaget bör psykvården moderniseras.

Alina Koltsova är sekreterare för Miljöpartiet i Arvika. Hon är en socialliberalt sinnad grön liberalfeminist som starkt ifrågasätter höger och vänsterskalan.

  • snobben

    Bra Alina ! Antar att effektivisering ligger bakom. Det kostar tid och löner med samtalsterapi. En burk i handen och ut är smidigt. Dom som erbjuder gratis samtal är stadsmissionen. Det är otroligt dyrt med avgifter för övrigt för utsatta individer. En rejäl samhällsbromskloss. Fortfarande finns en skam att besöka avskilda psykmottagningar. Naturligtvis ska alla få medicin som behöver, men många behöver det bara i början om samtal erbjuds. Istället går dom avtrubbade i åratal. Sedan ska psykologer fokusera på lösningar ur individers förmåga och önskemål. Aldrig problem, som befäster oförmåga. Många har en snedvriden självbild ur uppväxt, som är orsak ibland till att dom inte kommer vidare. Man ska lära sig att försonas med livet som det faktiskt är. Att rättvisa kommer och går, lika för alla. Att man har ett eget ansvar i hur man vill ha sitt liv. Sedan har vi ett nervsystem som vi inte kan anta fungerar alltid fullt ut, dom behöver medicin, med konstiga tankar och ideér. Exakt som sjukdom i övriga kroppen. Men mycket läker efter tid med stöd. Reproduktion sker ständigt, men allt går inte att laga.

    • snobben

      Att bara äta mediciner och stanna hemma har aldrig fungerat. Man borde ingå i någon aktivitet, där tankar och känslor får utlopp. Att skriva dokumentera är ett sätt att vända blad och gå vidare. Andra har musikintresse eller någon konstform, samt aktiviteter där ilska får utlopp, som boxning. Dessutom behöver folk nya kontakter med sådana som mår bra. Att älta samma problem med dom med samma problem kan inte vara särskilt lyckat.
      Förr sa man att dom som blev psykologer blev det, för att lösa sina egna problem. Som sagt man kan gå vilse väldigt fort. En sak är säker. Människans problem, i sortering och hantering i tankar och känslor har varit sig lik i alla tider.

  • snobben

    Jag har även hört att vissa psykologer saknar egen livserfarenhet. Dom läser upp och ner ur sina böcker, och bedömer rakt av, att dom därför har fått en diagnosmanual i handen. Men naturligtvis har dom gått igenom och bedömt fallbeskrivningar i utbildning. Sedan avgör personkemi i sådana ämnen. Det kan bli skrämmande fel emellanåt, med löpande band metodik. Ett tips är att själv försöka förstå eget problem. Det finns hur mycket som helst på internet och bibliotek. Man kanske inte är så sjuk som man tror, utan har helt normala reaktioner i ett tufft samhälle. Då gäller lång vila i lugn och ro.

  • snobben

    En annan sak är att i psykologi finns ingen vetenskaplig grund. Man bedömer efter beteende, ser bakåt i generationer. En dag kanske psykologer kan prata med känslor och tankar. Idag mäter man kemiska substanser, men man vet inte riktigt balans eftersom det är individuellt. Men man blir inte psykolog om man inte har något intresse för att försöka ge stöd i dom former som finns tillgängliga. Men dagens psykvård är bedrövlig. På slutet 70 tal och början 80 tal fanns åtminstone tonårsbyrån.

  • snobben

    En annan sida i effektivisering är att samla alla i psykboenden. Hur kul kan det vara ? Lyssna på alla andras problematik därutöver sina egna. Ett evigt problemmalande ?
    Alla behöver föredömen som lyckas klara ut situation. Oftast blir dom konstiga och oroliga i främmande miljöer, men den hänsynen leder ingenstans. Dom ska lära sig lita på sig själva och egen förmåga så långt det går, långsamt. Förr fanns alla som ett `normalt `inslag i samhället. Sedan förvaring på slutna sjukhus med värsta laborationer på individer som inte kunde försvara sig själva, Idag har vi inte någon plan för dagens vidare psykiatriutveckling. Även om det är av bättre kvalitet än då. Men bra kan bli mycket bättre. Forskning av hjärnans uppbyggnad och funktion är
    fortfarande av stort intresse. Vad som är normalt för alla är en utopi.

  • snobben

    Alla kanske borde lära sig samtalsterapi och kommunikation i skolan. Oftast är bemötande i våra liv avgörande. Man borde lära sig att bemöta andra efter hur dom är inte efter hur vi önskar att dom ska vara. Antar att där får vi vår färdiga egna personlighet och identitet. Annat är genetiska skador.

  • snobben

    I Sverige är inte känslor normalt. Sällan ser vi någon gråta, bli riktigt arg, sjunga för sig själv,, Skratta fritt., diskutera ivrigt,. Då är man deprimerad, manisk, hysterisk, inte klok. Att vara både lycklig emellanåt och bära sorg är absolut inte tillåtet.
    Inte förändra saker heller. Då är man konfliktbenägen. Man ska bara finnas, ihop tryckt i ett lagom fodral.. Säga Ja Tack och Amen ! Men allt lagras i skallen, varpå folk mår psykiskt dåligt. Andra försöker hela sitt liv förändra sin partner, för att sedan tröttna direkt på sin egen spegelbild. Hög tid att strunta i andras förväntningar, och enbart göra vad man själv mår bra av. Då brukar resten hamna på plats automatiskt.

  • snobben

    Vet man individers bakgrund, tar man inget personligt. Men det är vårat eget ansvar att ta kontakt, för livet är sig likt bland många. Att stänga in sig själv är självskadligt.
    Man kan inbilla sig precis vad som helst.

  • snobben

    En human samhällsstruktur med humant innehåll vore att föredra framför samtal med främmande personer. Vem vill sitta och glo på en pinnstol mittemot en helt kaotisk människa ? Helt otroligt att det förekommer år 2015 ! Enbart verklighetsfrämmande personer fixar båda rollerna !

  • snobben

    I ett tuffare samhälle som inte har tillgång till stöd för behövande, accelererar utåtagerande aggressivitet, isolering, drogberoende och självmord. Många tror att i trafikolyckor ingår självmord. Ofta hittas en bakomliggande depression. Hur detta bevisas vet inte jag. Antagligen anhöriga. Oftast måste en katastrof till innan stöd sätts in.

  • snobben

    Angående nedan skrivet, tror jag Sverige är enda land där droger mäts i blodet, infördes 1997 tror jag

  • snobben

    En framsida har alltid en baksida, så också med anmälningsplikt. Vissa vid psykisk problematik bär på mycket skuld för saker dom har gjort, ibland påverkade.
    Men en utväg finns i kyrkan, där präster har tystnadsplikt. Stadsmissionen har en hel rad av olika stödinsatser. Därför finns ett mottagande för alla i samhället, samt hjälp.
    Särskilt svårt att hitta utvägar har anhöriga och dom allra närmaste. Ingen vill utsätta sig för egen risk, som hämnd och annat.

%d bloggare gillar detta: