Senaste nytt

Sophia Barthelson: Svenskar och kanadensare behöver ju inte ge sig iväg

Så gott som allt viktigt som hänt i mitt liv är förknippat med resor. Jag är född i Kanada, dit mina föräldrar flyttat för att de var nyfikna på världen och ville se något mer. Efter att vi flyttat hem fylldes min barndom av resor i Europa. Ena gången till Danmark, nästa till Österrike, Belgien eller Finland. Huvudsaken var att vi fick uppleva något nytt, höra andra språk, lära oss en annan historia. För mig grundlade det en insikt om att Sverige inte är alltings måttstock och att man har så mycket roligare om man håller ett öppet sinne mot omvärlden.

Min stora ungdomskärlek träffade jag på en språkresa i England. Tvärtemot vad jag trodde som sextonåring levde vi inte lyckliga i alla våra dagar, utan det tog slut redan efter ett par år. Men jag har honom att tacka för mitt stora intresse för det engelska språket, det som ledde till mitt val att bli språklärare. 

Nästa viktiga resa gick till Tyskland, där jag jobbade nästan ett år. Jag lärde mig tyska och därmed var min lärarkarriär spikad. Nu hade jag ju två språk jag älskade och ville kunna delge andra! 

Resor behöver inte korsa nationsgränser för att vara viktiga. Min man träffade jag under en helg i Lycksele. Han från Blekinge och jag från (just då) Östergötland. Hade vi inte båda gjort den där resan för 22 år sedan hade nog livet sett rätt annorlunda ut idag. 

Slutligen den viktigaste resan av dem alla. Den som gick till Ukraina för elva år sedan och som resulterade i att vi blev föräldrar. Vi gav oss iväg som barnlöst par och kom hem med en dotter. Hon delar inte våra gener och inte heller vår etnicitet, men vi blev en familj där och då och hör ihop på ett betydligt djupare plan. Precis på samma sätt som med hennes lillebror, som är vårt biologiska barn.

Varför skriver jag nu om det här? Vem är intresserad av mina reseminnen? Förmodligen inte många utanför den närmaste kretsen av familj och vänner. Det här handlar om något viktigare än mig. Det handlar om rätten att flytta på sig. Den som är född i Sverige – eller Kanada – tar gärna den rätten för given. För oss är det självklart att kunna ta en charterresa till något varmare land, att kunna studera utomlands ett år eller att flytta till en helt annan del av världen. Vi är välkomna så gott som överallt.

För många andra är det en ouppnåelig dröm. Den som råkar födas i Eritrea, Afghanistan eller Haiti måste i princip ha diplomatstatus för att få besöka ett land i västvärlden. För att få bosätta sig där är kraven ännu större. 

Jo, men självklart, säger många (de flesta?). Svenskar och kanadensare behöver ju inte ge sig iväg. Klart de är välkomna då! Och visst, så är det ju. Mina föräldrar hade väl inte prompt behövt flytta till Kanada. De hade kunnat stanna i Stockholm och fått ett bra liv i alla fall. Min barndoms semesterresor var berikande, men kanske inte direkt nödvändiga. Utan den språkliga input jag fick av pojkvän i England och jobb i Tyskland hade min yrkesbana förmodligen blivit en annan. Men man kan leva ett lyckligt och fullödigt liv utan att vara språklärare. Har jag hört. Förmodligen hade jag överlevt och kanske till och med hittat ett sätt att vara nöjd med livet utan de där resorna som gav mig min man och min dotter.

Jag hade klarat mig även om jag varit tvungen att stanna på ett ställe. Och det är det som är min biljett ut i världen. Myndigheterna i de länder jag besöker vet att jag inte riskerar att svälta, bli dödad i krig eller kastas i fängelse för mina åsikter den dag jag återvänder till mitt hemland. Därmed är risken att jag försöker stanna i det land jag besöker inte särskilt stor. Och alltså är jag välkommen. 

Vi berömmer oss gärna av att ha en generös asylrätt i Sverige. Och det har vi. Det finns många länder som gör en betydligt strängare tolkning av rätten till asyl. Vi beviljar också fler uppehållstillstånd av humanitära skäl än många andra länder. Allt det är bra och gör mig stolt över att vara svensk. Men så har vi det där med att hindra människor från att alls komma hit och ansöka – eller inte ansöka (alla vill inte bo i Sverige) – om asyl/uppehållstillstånd.

Vi hör om det nu och då. Inte bara de tragiska historierna om människor som dör på Medelhavet i desperata försök att ta sig till Europa. Det är inte länge sedan en författare mördades av islamister i Bangladesh vid en tidpunkt då han skulle ha medverkat på ett seminarium om pressfrihet i Sverige – om han bara fått visum. Ibland är det mindre dramatiskt. En vetenskapsman, en journalist, en konstnär som hindras från att komma hit och delta i en konferens eller ställa ut sina verk. En vanlig privatperson som inte får besöka sina släktingar här.

Men vi kan väl inte låta alla komma och bo i Sverige? Hur skulle vi ha råd? Nej, det går förstås inte. Vi kan inte garantera bostad och försörjning i Sverige ens för den lilla del av världens befolkning som vill och kan ta sig hit. Så länge vi utgår ifrån att var och en som bosätter sig i Sverige genast ska ha tillgång till hela välfärdsstaten så har vi ett dilemma. Dels måste vi begränsa antalet som kommer. Dels blir det fler som vill komma. Möjligen påverkar det också vilken sorts människor som kommer. Det är svårt att föra statistik över mentaliteten hos dem som väljer att invandra till det ena eller andra landet. Men en inte alltför vild gissning är väl att ett land med hög arbetslöshet bland invandrare och många bidrag lockar en lite annan typ av person än ett land med lägre arbetslöshet och svårare att få försörjning via statliga bidrag?

Ibland hör man klagomål på att vårt flyktingmottagande är ojämställt. Det kommer betydligt fler män än kvinnor. Och det ligger förstås något i det. Så länge vi inte tillåter människor att öppet resa in i Sverige så kommer unga starka män att vara i majoritet bland dem som kommer hit. Jag känner till fall där unga flickor som flytt könsstympning eller påtvingade äktenskap lyckats ta sig till Sverige, men de är försvinnande få. En man i 25-årsåldern har helt enkelt betydligt större chanser att klara de strapatser det innebär att låta sig smugglas till Sverige än en flicka på 14. 

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss en värld där alla har samma möjligheter som jag att resa. En värld där gamla mormor från Tjetjenien kan besöka sina svenska barnbarn och där flickan i Togo ”bara” behöver bekymra sig om att få tag på en flygbiljett för att fly undan könsstympningen. Vilka konsekvenser skulle det få? Säkerligen större invandring till länder som Sverige och därmed behov av förändrad arbetsmarknad och bidragssystem. Men sannolikt skulle det också hända saker i de länder som människor idag lämnar.

Tänk en värld där alla förtryckta kvinnor och halvt förslavade minoriteter bara kunde resa sig upp och gå! Eller en värld där inte bara jag, utan även kubaner, vitryssar och pakistanier hade rätt att resa utan visum. Där de också kunde ta del av tankar och skaffa sig egna erfarenheter av andra länder. Och där de kunde flytta någon annanstans när de tröttnade på tvång och inskränkningar. Nog skulle det vara svårare att upprätthålla diktaturer då?

Sophia Barthelson, Liberal språklärare på mellan- och högstadiet och jobbar på en kommunal grundskola på Lidingö.

  • snobben

    Bra belysande artikel. Det man inte ser och inte vet lider man sällan av. Samtidigt är fattigt folk lyckligare än vi. En liten sak har en stor betydelse, som vi viftar bort som självklart. Dom har fattigdom som gemenskap, hjälps åt, samarbetar, ordnar festligheter ur enkelhet. Sedan åker skolflickor från Sverige till hemländer för att gifta sig. Det tycker många är roligt, en självklar trygg tradition. Att våra liv i väst enbart är
    naturligt för oss är det få som begriper. Men när kunskap sprids får fler vetskap, men få förunnat att uppfylla sina drömmar. Det är exakt likadant i Sverige. Många får nöja sig med att klara sig. Andra accepterar och trivs bättre med enklare liv med lite ansvar
    som vi snabbt kan lämna. Ju mindre man har, desto större frihet. Vi värderar olika saker, och tur är det. Idrotten fick vissa att lämna hemländer, samt journalister med
    enligt stater felaktig bild av verklighet. m.fl.

  • snobben

    Alla är inte välkomna till släktingar här heller, utan har relationsproblem. Vi pratar om flyktingbarn, men vi har också flyktingbarn som flyttar runt i olika familjer. av sociala skäl. Smörgåsbord har aldrig varit uppdukat för alla.

  • snobben

    En del har gått igenom förbud och hinder genom att flickor klippt sig som pojkar, och klätt sig som pojkar. Idag suddas skillnader ut. Småpojkar är också eftertraktade. oftast av män från väst. I en del länder utbildas barn från början i sexuell samlevnad
    inför äktenskap av föräldrar. I Japan har flickor en bild handbok i ämnet under huvudkudden, med hårspännen och annat nära tillgängligt i äktenskapet. Så vår syn är inte den enda gällande. Tabu och till rå porr. För dom gäller lyckan ett helt liv.
    Det skulle ta 6 år att hinna med alla olika förslag i boken. Över 500 st. ställningar i konsten. Inget slarvande där inte. Sedan finns tvång och inskränkning i alla länder, men här ur demokratiska värderingar. Alla gillar inte ALLT .

  • snobben

    Jag tror absolut inte att svenskar blir olika typer på grund av arbetsmarknad, men förstår vad som menas. Ett medvetet urval, som i allt, bästa kvalitet för högst pris,
    effektivitet för lågt pris. Ställ dej i bandet eller bli snut.

  • snobben

    Alla människor har inte längtan att resa, uppleva nytt. Dom känner sig trygga där dom är. Andra är nyfikna, och söker perspektiv,och är öppna. Tror inte resandet är lika nödvändigt idag, eftersom vi har allt på internet och i böcker, även ljudböcker i språk
    och annat. Alla behöver inte gå i det dom söker. Men förflyttningen lockar i känsla, klimat, dofter, mat, kulturutövning m.m.

  • snobben

    Det har alltid blivit en kedjereaktion, som nu med sådär nio pågående krig .
    Konstigt annars, utan skadade fysiskt och psykiskt i flyktingvågor, större social belastning, och felprioriteringar i stressen samt hysterin runt hur vi ska lösa den ekonomiska bördan. Mer billig mat, billiga boenden, snabbkurs i svenska, fler platser för utbildningar, jobb. Och anhöriga, får dom också plats ? Inneboende ? Sommarstugor ? Baracker ? Fler förskolor, allmänna specialinriktade skolor, fler tolkar, medborgarkontor för samhällsinformation flera ? Blir det plus i BNP av nyttjandet av tillväxten ? Måste det satsas på kulturevenemang och dylikt för att
    inbringa behövande kapital ? Bidrar EU ? När tar krigen slut ? Vad kostar sanering av det ? Måste vi bygg upp länderna då ? Vad kostar det ? Vilka ska göra det ?
    Tänk om dom inte vill åka hem ? Vilka ska bo där då ?

  • snobben

    Urvalet är knepigast. Eftersom identitet inte går att kontrollera överallt helt.
    Vi vill rädda folk från diktaturer, men vilka är dom ? Människor i långa krig som deltagit länge, är inte lämpade direkt in i civilt samhälle. Har vi behandling för dom ?
    Interpol har inte allas uppgifter. Vi säger att vi vill ha öppna gränser, men är vi förberedda för vad det innebär ? Ska vi bygga kyrkor för alla religioner ?
    Ghana är en demokratisk republik med mångfald, ganska modern struktur.
    Men att sådant fungerar innebär lång tid och planering. Samt en välstrukturerad regering.

%d bloggare gillar detta: