Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren: Man kan inte vara vacker om man är ful

Första slaget träffade mig vid tinningen. Det andra, en välriktad spark mot höger höft. Jag hade ”käftat emot” och skulle läras en läxa. Den där sortens läxor tolvåringar lär nioåringar som inte förstått ålderns hierarki. Som tror att de ”är något”.

Och allt jag kunde tänka på var att inte ramla ner för stentrapporna.

Vi kan kalla honom Fredrik. En av alla de unga som växer upp i en dysfunktionell familj. Mamma var alkoholist och pappa befann sig överallt utom hemma. Fredrik hade tidigt fått klara sig själv och skaffade ett umgänge därefter; äldre killar med en familjesituation som på många sätt liknade hans egen. Kanske kände han sig som en lillebror i denna mycket brokiga skara – kanske kände han tillhörighet.

Eller kanske ville han bara slippa vara ensam.

På skolan visste alla vem Fredrik var. Det är nämligen oerhört svårt att undgå någon som – dag efter dag, vecka efter vecka – låter sprida olust i mögeltyngda korridorer. För många av oss handlade det om att efter bästa förmåga lyckas undgå Fredriks spott och spe; hans fula ord och kränkningar. Bara tanken på att han skulle sitta utanför klassrummet när det var tid för rast framkallade ångest.

Fredrik var ett svin, men han var vacker. Gud som han var vacker.

Jag tänker ofta på Fredrik. Betydligt oftare än han tänker på mig, för det gör han nog aldrig. Fredrik är nämligen en påminnelse om en viktig sanning vi inte sällan är glada att försöka glömma bort, ibland till och med villiga att trivialisera:

Sanningen att skönhet inte kommer inifrån.

Ett återkommande påstående från min sida, vilket mina vänner vet att jag sökt problematisera till leda, är att världen aldrig varit så vacker som 1934. Påståendet ska tas för vad det är, en svepande förenkling av en komplicerad och för många mycket känsloladdad tid. Den som kan sin historia förstår snabbt varthän texten styr. Mot Nazityskland, med allt sitt elände och sina oförlåtliga illgärningar mot mänskligheten.

Nazityskland, världens vackraste regim.

Ovanstående mening får varje tänkande människa att rygga tillbaka. Kanske inte så mycket av rationella skäl som av rent instinktiva. Det finns nämligen något som felar i denna sammansättning ord som får läsaren att känna olust. För egen del vill jag på intet sätt förminska läsarens upplevelser – de är säkert nog så otrevliga – men att faktiskt knåpa ned orden på ett papper, och sen ha mage att publicera skiten, känns nästan värre.

Inte för att det jag skriver inte osant, utan för att det känns … orätt.

Människor av i dag förefaller inte sällan ha svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi ser det nästan varje dag när skribenter – såväl avlönade som oavlönade – avfärdar något med hänvisning till något annat. Detta ’något’ kan vara vad som helst, medan det som hänvisas till (’annat’) är något skribenten är emot. Ett pedagogiskt exempel kan vara när en meningsmotståndare säger något vettigt, men vi väljer att inte uppmuntra meningsmotståndaren eftersom, tja, denne är en meningsmotståndare.

Barnsligt, inte sant?

Sångaren Lemmy Kilmister fick en gång frågan av en journalist om han inte ser vissa problem i att han samlar på tyska uniformer och militärföremål från andra världskriget. Vad journalisten sökte insinuera var att det kunde uppfattas som om att Lemmy – vilken, sanningen att säga, är uttalad libertarian – sympatiserade med nazismen i och med sitt val av intresse. Hade det inte egentligen varit bättre om han samlade på brittiska eller amerikanska uniformer istället?

Lemmy svarade, på det där raspiga vis som bara han kan, att om britterna hade haft lika god smak som nazisterna så hade hans samling naturligtvis sett annorlunda ut.

Redogörelsen ovan är viktig av flera skäl. Det säger nämligen ganska mycket om hur svårt vi har att förhålla oss till vår omvärld; hur vi generaliserar, kategoriserar och värderar människor, företeelser och skeenden så till den milda grad att vi ibland nästan finner det omöjligt att säga som det är. I vår iver att vara goda människor gör vi våld på både vårt förnuft och vår känsla för det estetiskt vackra; allt på intellektets bekostnad.

Och samtalen blir därefter.

Skönhet kommer inte inifrån, för hade det varit sant så hade Fredrik varit ful. Inte heller ligger skönhet i betraktarens öga. Människans känsla för det vackra är nämligen långt mycket mer komplicerad än så; samtidigt oerhört mycket enklare. Sann skönhet är både objektiv och absolut och dess gemensamma nämnare står alltid att finna i symmetrin.

Det harmoniskt enhetliga som ögat älskar, men som hjärnan kanske inte alltid förstår.

Niklas har ett förflutet i de flesta allianspartier och har utöver sin juristexamen även studerat internationella relationer i Seattle och business i New York.

  • snobben

    Skönheten och kärleken är blind, och teckenspråk för döva, något som för många är bekant. Synvillorna är oändliga. En himmel i nerförsförsbacke kan plötsligt bli ett hav.
    Vinklade streck med markering lurar oss direkt. Tror att skönhet i sig är en ursäkt för det befintlig. Som – Jag är snygg, det gör skillnad ! Men skrapar vi på ytan, visar sig
    det sanna. Vissa har en hård hud, maskerade upp till hårfästet, är mjuka inuti och
    tvärtom. En potatisskalare för hårda och mjuka skal kan gå ut. Dom som tar bort allt,
    kan forma om folk hur dom vill.

  • snobben

    En liknelse. Rosor är röda, men med taggar på, violer blå (ögda), men vi älskar dom ändå.

  • snobben

    Jag tänker att missnöjda är fula kryp, dom gör allt dom kan för att höja sitt värde.
    Deras ansikten är färglösa med döda ögon, hur snygga dom ytterst än är. Andra är i den visuella världen inte särskilt representerade, men sprider förnöjsamhet och glädje.
    Man ska akta sig för första typen. Folkhemmets 60-tal dög en folka med barnvagns-
    insats hängandes bak, ett tält, men fint folk bodde i stan. Näsor som pekade upp,
    barska moralsoldater. Arbetarbarn skrattade åt dom. Maktbehov som lyste lång väg.
    Dom visar sällan sitt rätta jag. Den där Fredrik visar förakt, mot dom som har makt,
    men som vuxen lär han ta ton.

  • snobben

    Det finns människor som har karisma, sägs det. När dom stiger in i ett rum lägger alla märke till dom. Dom utstrålar värme och energi. Skönhet har då inte betydelse. Dom
    fungerar som magneter, drar människor till sig. Gemenskap och trivsel skapar dom.
    Oftast har dom ett inre lugn, är i sig avslappnande som gör att andra tar kontakt. Som om dom ägde ögon som ser igenom folk, får dom lätt förtroenden och uppdrag.
    Hur detta fenomen är möjligt har jag ingen aning om. En neutral individ, utan fördomar.

%d bloggare gillar detta: