Senaste nytt

Det Amerikanska valet 2016: Etablissemanget/Östkustrepublikanerna

Brock Miller/Newscom
Med över FEMHUNDRA dagar kvar till det amerikanska presidentvalet har valet redan skapat rubriker och tyckarstorm i USA, vilket inte är så förvånande, och i alla amerikaniserade länder.

Det republikanska partiet har varit borta från presidentmakten i över 8 år och är revanschsugna. Det demokratiska partiet är sugna på att välja den första kvinnliga presidenten.

Denna artikel kommer att behandla en av de äldsta falangerna inom partiet som har sina anor ifrån tiden då partiet grundades; det är denna falang som har och fortfarande är representant för storföretagens intressen och är för någon form av välfärdsstat.

Tidigare artiklar i artikelserien kan läsas här, här och här.

Sossarna inom det republikanska partiet?

NA_Rockefeller

Nelson Rockefeller ledare för Östkustliberalerna under 1960 – 1970-talet. © Library of Congress

Etablissemanget, Östkustrepublikanerna eller Rockefellerrepublikaner, kärt barn har många namn, har varit partiets ledande falang men har allteftersom tappat sin ställning. Den presidentkandidat som velat få den republikanska nomineringen har varit tvungen att göra sig god med denna falang. Även ikoner som Ronald Reagan som hade Bush Sr, tillhörande etablissemanget, som sin vicepresident var tvungen att stå god fot med denna falang.

Falangen och partiet ändrade sin ideologiska och politiska position efter FDR och Trumans vinster. Från att ha varit för en minimal stat och Laissez faire accepterade man allt eftersom tiden gick FDR:s New Deal program. Detta har sina förklaringar.  Från att Herbert Hoover förlorat till FDR i presidentvalet 1932 kom inte en republikansk president äntra Vita Huset förrns 1952. I samma val som Texas för första gången vanns av en republikansk presidentkandidat.

Dwight Eisenhower en mycket framgångsrik General som ledde de allierade som högste militära ledare under andra världskriget tillfrågades om han ville ställa upp som presidentkandidat för Republikanerna nu när Truman skulle avgå.  Sagt och gjort vann Ike, som han kallades, över demokraternas kandidat.

När Truman lämnade över till den republikanska presidenten hade demokraterna innehaft presidentämbetet i över 20 år i streck. Man hade gjort stora avtryck i alla möjliga avseenden; från politikens vardagliga ting till de politiska ting som kom att påverka landet flera decennier framåt. Ike och republikanerna hade inget annat val än att fortsätta på den väg som var utstakad innan de återtog makten.

Östkustrepublikanerna ville vinna fler kommande val, det gällde allts800px-ElectoralCollege1952.svgå sitta still i båten.

Det gamla gardet så som Old Right med representanter som Robert Taft fick ge vika, den minimal staten och Laissez faire ställdes på hyllan.

Ike-åren var den tid som USA var The Shining city on a hill, amerikanska hushåll oberoende av etnicitet och klass hade en hög levnadsstandard jämfört med andra länder i världen. I den amerikanska självbilden ingår att 1950-talet var den bästa tiden, allting var harmoniskt och perfekt.  Men 1960-talet kom och John F Kennedy, demokraternas presidentkandidat gick till val på att sänka skatterna och internationalism. Republikanerna ställde upp med Richard Nixon, Ike’s vicepresident, JFK’s kampanj lyckades att utmåla Nixon som mer av det gamla, man menade att USA behövde vitaliseras och se optimistiskt på framtiden. Sovjet hade fört upp den första människan i rymden 1957, under Ike-åren, USA var hotad och kunde inte leva upp till den bild som man sålt till världen.

JFK’s framtidsvision gick hem hos det amerikanska folket och republikanerna stretchade inte emot. Men det fanns inom den republikanska rörelsen en vilja att återgå till tiden innan FDR vad gällde statens utbredning, representanter som Barry Goldwater och Ronald Reagan stod i barrikaderna för denna rörelse. Mot sig hade man Östkustrepublikanerna så som Nelson Rockefeller och innan honom Thomas Dewey. Men Goldwater republikanerna lyckades se till att Goldwater vann republikanernas nominering 1964 mot Rockefeller. Som redan nämnt ledde valet till en av de största förluster som partiet någonsin varit med om.

Därav fortsatte etablissemanget att styra partiet men detta kom att förändras när Reagan vann presidentvalet 1980 och omvalet 1984.

©Reagan Library Archives.

©Reagan Library Archives.

Östkustrepublikanerna fick ge plats för den socialkonservativa falangen, denna falang kom till i partiet främst på grund av att de hade övergetts av demokraterna under 1960-talet. Demokraterna hade utvecklats till att bli det radikala partiet när det kom till sociala frågor medan Republikanerna utvecklats till att bli mer socialkonservativa. Ironiskt nog gick det inte ihop med Goldwaters personliga hållning. Men den gick ihop med Reagans. Kriget mot narkotika, tillkortakommanden i hanteringen av aidsepidemin och kriget mot avvikande kultur kännetecknade Reaganadministrations koppling till den socialkonservativa falangen.

Under en kort period under George Bush d.ä. enda mandatperiod som president fick Östkustrepublikanerna/etablissemanget makten igen men i och med att Bill Clinton vann presidentvalet 1992 blev partiet åter reaktionärt med ledning av Newt Gingrich, kongressens talman.
När Busch d.y. vann över Al Gore hade han gått till val på isolationism men han och hans administration utvecklades till en blandning av Östkustsrepublikanism och socialkonservatism.

Idag representeras Östkustliberalerna av personer som Jeb Bush en mycket populär politiker, men falangens särställning gentemot andra falanger är inte lika stor som den var mellan 1950-1980. Vilket visade sig när Patient Protection and Affordable Care Act (Obamacare) blev till lag, det fanns inga republikaner som röstade för lagen. Vilket är konstigt med tanke på att många centrala delar av lagförslaget var något som stöddes av flera personer inom partiet och den konservativa rörelsen. Istället har falangen haft en funktion när det kommit till val av presidentkandidat och i partiets utrikespolitiska hållning.

Mycket talar för att etablissemanget i det republikanska partiet är varken nöjda med Ted Cruz eller Rand Paul, utan de sätter sin tilltro till en tredje Bush. Jeb Bush var den första kandidaten att tillkännagiva sin presidentkandidatur. Till hans fördel är hans kända namn och erfarenhet som guvernör för delstaten Florida. Bush har även fördel vad gäller krigskassa och att han tros gå hem hos den mexikanska minoriteten då han varit ett av de få republikaner som varit för en friare och tolerantare syn på invandring ifrån México och andra spansktalande grannländer till USA.Governor_of_Florida_Jeb_Bush_at_Southern_Republican_Leadership_Conference_May_2015_by_Michael_Vadon_16(1)

Bush utmanas dock av den unge men också erfarne Marco Rubio som varit över hela det politiska spektret utan att vinna några stora politiska strider eller få igenom något av sina idéer under sin tid i senaten. En Tea Party senatskandidat som efter han att blev vald blev allt mer förknippad med etablissemanget som väckt kritik ifrån vissa delar av partiet. Det finns dock saker som talar för Rubio och det är bland annat hans kubanska bakgrund och hökaktiga utrikespolitik men även också att hans tid som talman för delstatskongressen i Florida -erfarenhet kan alltid komma väl till pass när man vill uppåt.

En av partiets mest inflytelserika ideologer William F Buckley myntade en huvudregel som diskuteras inom partiet när det kommit till att välja en presidentkandidat. Regeln lyder att man ska välja

the rightwardmost viable candidate

Är Jeb Bush eller Marco Rubio the rightwardmost viable candidates?

 

Telason Getachew
Steg för steg liberal med intresse för internationella frågor.

  • Manen

    ”stretchade emot”

    que?

    rätt många syftningsfel i texten som gör den knappt läsvärd tyvärr

%d bloggare gillar detta: