Senaste nytt

Alina Koltsova: Det behöver inte finnas någon konflikt mellan Pippi och Annika

I jämställdhetsdebatten pågår det något av en dragkamp mellan Pippi och Annika. Eller ja, kanske inte mellan dem, men mellan deras fans och efterliknelser. Är det den duktiga klassresenären som banar väg för frihet och feminism, eller är det den högljudda revolutionären? Eller så kanske är det båda två som tillsammans i ett brobyggande för varandra gör upp med patriarkatet. I den här krönikan gör jag upp med smygpatriarkal kollektivism åt alla håll, i ett försvarstal för både Pippi och Annika.

Sociologen Lena Sohl från Uppsala skrev för inte så längesedan en mycket uppmärksammad doktorsavhandling vid namn ”Att veta sin klass”. Där undersöks föreställningar om vad aspekter som klass, kön, etnicitet, sexualitet betyder för klassmässiga förflyttningar, och ett antal kvinnor som genomgått klassresor intervjuas. Många funderingar som att man inte tidigare inte ens hade en vag tanke om klass innan man gick på universitetet, varför vissa svenskfödda måste ”bli svenska” för att kunna förflytta sig klassmässigt och vad för alternativ som finns när man väl är ”duktig”.

Under Almedalsveckan följde en debatt arrangerat av Dagens Samhälle in i detta tema, som stod mellan riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson (FP) och Rossana Dinamarca (V). Båda två kom med mycket kloka poänger, och jag kan förstå både Dinamarcas socialistiska synvinkel och Ohlssons liberala synvinkel på feminismen och flickan som ”duktig” eller ”icke-duktig”. Något som också är en gemensam nämnare mellan de två är att de har klassresorna i familjen. För Dinamarcas fall har hon, vars familj flydde till Sverige när hon var liten bebis, själv varit klassresenären som tagit sig hela vägen till Sveriges riksdag. För Ohlsson, som för närvarande skriver en bok som hyllar den duktiga flickan, kan det berättas att hennes mor gjort en stor klassresa från den västerbottniska landsbygden som den första i familjen som avlat universitetsexamen.

Den ”duktiga flickan” är med andra ord den tjej som är tyst, räcker upp handen och väntar på sin taltur, som gör sina läxor och som det helt enkelt är ordnig och reda på. Men råkar hon vara för ”duktig” blir hon mycket lätt stämplad som en ”prestationsprinsessa” av allmänheten (dock säger ingen ”prestationsprinsar” om duktiga pojkar) och blir bedd att tagga ner på duktigheten. Dock blir hon ”lat” så fort hon taggar ner för mycket på ”duktigheten”. Det närmaste som går att beskriva motsatsen till den ”duktiga flickan” är väl Pippi Långstrump. Det är ingen slump direkt att Astrid Lindgrens karaktär skapades just vid Andra Världskrigets slut. De totalitära ideologierna som härskade i Europa var god vän med de rådande patriarkala normerna, och disciplinen var ett verktyg för att fostra folket. För att bryta detta behövdes nog en busig högljudd tjej som var så stark att varken poliser eller prussiluskor kunde krossa henne. Inte så konstigt att 68-rörelsens feminister och 70-talets feminister i Sverige tog efter just Pippi-karaktären.

Jag har själv en egen feministisk klassresenärsberättelse att dela med mig till er läsare, från min mor som växte upp i en totalitär, patriarkal och rasistisk diktatur vid namn Sovjetunionen. Med en tatarisk, dels krimtatarisk, släkt som tvingats stå ut med krig, förtryck, förföljelse, fattigdom och hungersnöd lades inga förväntningar på just henne. Men hon hade ett vapen. Hon var både Pippi och Annika, och såg sin väg framåt i revolt och strävsamhet. Som tonåring kom hon in i Leningrads universitet, utbildade sig i bl.a. engelska och matematik, och blev så småningom filolog (språkvetare). Under tiden i Sverige behövde hon en svensk universitetsutbildning. Med hennes strävsamhet avlade hon en lärarexamen. Men fortfarande var vägen väldigt krokig, och kantad med rasistiska patriarkala föreställningar. Det gjorde inte saken lättare att vi bodde i en liten by där glåpord och förtal mot oss var lika vanligt som att dricka vatten. Min mor gav sig dock inte. Jag borde tackat dig oftare, mamma!

Pippi-karaktären har dock bemött motstånd i nutiden. Inte av Birgitta Ohlsson, som trots försvarandet av den duktiga flickan är ett stort Pippi-fan, men av Therese Bohman från Expressen. Hon menar att svenska feminister måste sluta uppmuntra tjejer att bli en tokig Pippi, och att duktigheten trots tendensen att bli en börda snarare kan vara en biljett till frihet. Och visst har Therese alldeles rätt i att det är dags att sluta skuldbelägga Annika-typerna.

Själv är jag alltid en stark motståndare till patriarkala föreställningar och skuldbelägganden. Jag skuldbelägger inte män för det, ty man föds inte med strukturer. Däremot krossar jag mer än gärna upprätthållandet av det, och vill ge kvinnor lika mycket rätt att liksom män inte ställas millimeterhöga krav på. För mig har både Pippi-typerna och Annika-typerna lika mycket rätt att få vara sig själva, och för mig är Annika en lika stor käftsmäll mot patriarkatet som Pippi är. Vi har alla olika sätt att bemöta samhällsnormerna på, helt enkelt. Vissa går ut och demonstrerar, andra skriver doktorsavhandlingar, och en del gör nog både och. Det är därför dags att sluta klanka ner på individen, och istället fokusera på att få oss ett mer jämställt Sverige.

Alina Koltsova är sekreterare för Miljöpartiet i Arvika. Hon är en socialliberalt sinnad grön liberalfeminist som starkt ifrågasätter höger och vänsterskalan.

  • snobben

    Precis som du beskriver kämpar den hårdast som kommer sist, och värd en större uppskattning i mål. En gammal föreställning om klass, att böcker gör större underverk än en bondmora som odlar, tar hand om grytbitar i ladugården, väver mattor, bakar, syltar, snickrar, värsta värdinnan i gummistövlar och finklädd vid behov. Men alla blir rika på sin tro och specifika inriktning till nytta för många.

  • snobben

    Jag hade en faster som nedan, kunde alla handarbeten, kok, och bak, sylt saft och slakt och odling. !2 ungar i soffan från alla, enorma släktkalas med övernattning. En annan mer präktig med fint språk., lite över men otroligt roligt hade alla..Hos denne spelade dottern piano under kaffet. Jättetrevligt. En farmor med otäcka kakor, som vi grävde ner i blomkrukor. Hon var glad ändå. Dom frågade alltid – smakade det bra. – jadå sa vi. Väluppfostrade ???

%d bloggare gillar detta: