Senaste nytt

Torbjörn Jerlerup låter Torgny Segerstedt tala

Idag lämnar jag över min plats som krönikör till en annan skribent. Torgny Segerstedt, GHT:s legendariska krönikör. Detta är en sak han skrev vid tiden för Nazitysklands expansion söderut. Då Österrike blev den del av Nazityskland.
För alla som känner desperation inför sådant som rasism, rysk expansionism, krig i Mellanöstern och annat är Segerstedts ord några som bringar hopp.

Vi som lever idag kan inte ana vilken betydelse Torgny Segerstedt hade 1938.
***
Torgny Segerstedt: Idag, 28/3 1938, GHT
Liberalism och humanism i våldets tid

Man har väl strängt taget icke rätt att tala om mening och ändamål såsom krafter, vilka innebo i och dirigerande vår mänskliga tillvaro. Som en tankens hjälpkonstruktion må det oaktat begreppen kunna användas; hela ställningen kan ju tagas ner igen, när valvet är slaget.

Vad kan man då finna för mening i det som nu sker? Ett återfall i råhet pågår. Det har sitt centrum i ett folk, som tidigare gav ovärderliga bidrag till kulturutvecklingen. Det finner genklang hos alla, vilkas sympatier höra framgången till, alldeles likgiltigt i vilken riktning den går eller med vilka medel den vinnes. När omslaget kommer äro dessa de första att gno för brinnande livet över till andra sidan och kasta sig med näsan i gruset för dem. Råheten vinner också genklang hos alla dem, vilka aldrig bragt det till en personlig utveckling, utan stannat vid det stadiet. där man endast tjänstgör som resonnansbotten för de ljudvågor, som tillfälligtvis skalla i tiden.

Våldets makter kunna hejda framåtakridandet, de kunna rasera vad som byggts upp, de kunna tvinga skarorna att tåga tillbaka till forna tiders råa livsformer. Vad som sker giver vid handen, att detta är möjligt. visar också, att det kan byggas ideologi på förtryck, och allsköns gemenhet. Vi ha lärt oss att en lögn bara behöver upprepas ihärdigt för att de svaga hjärnorna skola upphöra att göra motstånd mot den. Vi ha fått lära oss att ett plumpt slagord kan bedöva tanke förmågan hos dem, som icke idas taga reda på en sak. Deras föreställningar följa alltid det minsta motståndets lag. Den allmänna moraliska avtrubbning och den allmänneliga fördummelse som inträtt breda sin skymning över västerlandet.

Men ett kan våldet och dess tvillingbroder, bakåtsträveriet, icke åstadkomma: nyskapelse. Det ligger i deras väsen att trampa ner. Intet spirar, där de satt sina hälar. Där friheten strypts, tiger tanken. I en dunstkrets tung av räddhåga, angiveri och förtvivlan, tändes icke tankens gnista. Gör den det, framkallas en explosion.

Våld och förtryck kunna intet skapa. De äro sterila. De förmå icke heller dräpa den avlandets kraft som finns i människors hjärtan och hjärnor. Den driver ständigt på nytt viljans och vettets broddar att skjuta upp ur mullen. Den må trampa ned så ofta som helst, den upphör icke att komma. Dess groddar och knoppar bli härdigare och härdigare. Till sist nödgas ofruktbarhetens makter att giva upp striden.

Känslan av maktlöshet ligger bakom deras frenetiska kamp mot den humanitet, vars fiende de äro av begynnelsen. Förtryckarna drivas av räddhåga att fara fram som de göra. De veta, att deras tid blir kort. De likna denna Dianas offerpräst i Nemi helgedom, vilken natt efter natt gick runt det heliga trädet med draget svärd. Vilken stund som helst kunde en annan förrymd slav komma i akt och mening att döda präaten. Nådde han sitt syfte, blev han den dödes efterträdare i ämbetet och fick i sin tur gå på vakt mot sin mördare. Så driver skräcken förtryckarna. De ha icke ett lugnt ögonblick. Bakom allt deras skrävel lurar rädslan.

Vad är då meningen med detta skräckregemente, med råhetens och dumhetens övermodiga framfart? Det är att härda framåtskridandets krafter. De voro på väg att mista sin egenart Framgången lät allsköns slagg avsätta sig på dem. Viljan slappades. Nu smältes slagget i ugnens hetta. Det härdas till stål. och bakåtsträveriet, råheten, dumheten, riva i sin ilska ned, och bereda plats för det nya och bättre samhälle som de uppbyggande krafterna skola resa på den undanröjda tomten.

Den kraft, som skapar segrar alltid. Dödens sändemän kunna slå ihjäl individuella bärare av den kraft som är livets, aldrig livet självt, aldrig dess obetvingliga skeparmakt. Livet, det är godhetena och rättens, skönhetens och tankens källsprång. Dårar äro de som tro sig kunna täppa till dess flöden. Ångestens eviga fördömelse väntar dessa, som under skrävel och stora later söka skyla den skräck som slagit sina klor i dem. De veta, dessa som agera herrar i rampljuset, att ridån snart skall falla för den ohyggliga komedi, som de uppföra.

Torbjörn Jerlerup (krönikör på Frihetssmedjan ), Socialdemokratisk liberal samt medgrundare av den antirasistiska sajten Motargument

  • snobben

    Helt rätt att människan snabbt ställer in sig på varje utväg som finns, går samman och kämpar sig fram och ut så fort tillfälle kommer. Vi kan planera ofattbart noga i det tysta, upp till högsta nivå. Tillsammans är befolkning av en betydligare starkare kraft, både i mängd, vilja och uppfinningsrikedom än makten. Det finns många exempel på då folket tagit makten och styrande fått fly, eller blivit av med huvudet.

  • snobben

    Vi hade Hannibal som ville sätta romarriket på plats. Han var en ofattbar strateg, tog sig över alperna med sina tåliga elefanter. Han miste sitt hemland, blev fångad och tog sin egen giftbägare. Vi kämpar in i det sista.

  • snobben

    Jag tänker att våldet har en betydelse. Jag påstår absolut inte att det är önskvärt och trevligt. Men vi blir påminda om hur bräckligt våra liv är, att det kan sluta tvärt.
    Dom mest nöjda och lyckliga, är dom som vet vad fattigdom och krig innebär. Dom har också en djupare vördnad för sitt och andras liv. Andra har ingen egen bild av detta och är helt oförstående för andras förnöjsamhet och glädje över det lilla. Som att ha ett äpple i fickan och en bok att läsa.

  • snobben

    Människan har en egen urkraft, som bara visar sig i kris och nödsituation. Jag kallar den ” reptilhjärnan ” som tar över i sista sekund, hur trött och uppgiven man än är.
    Efteråt vet vi inte hur det gick till eller var möjligt. Jag har upplevt detta ett flertal gånger. Det är bevisat att en klen individ kan lyfta en bil, om dennes barn ligger under,
    vid olycka. Hjärnan stänger av allt utom det precis nödvändiga. Människor ger sig inte i första taget. Så fort vi ser en chans tar vi över, vid kaos och kriser. Många lever i yrken mellan liv och död. Men ” gör sig ” odödliga, som när de har flyguppvisningar och snuddar intill varandra. Dom är fokuserade till max.

  • snobben

    Jag tänker att i FN och i övriga trupper, är det unga grabbar som är delaktiga. Dom är oftast mellan 20 – 30 år. Dom vet lite om livet och samhället, än mindre om Världen.
    Det gör att dom är lättmanövrerade, och ser det som ett jobb som vilket som helst.
    Förr tjänade FN soldater bra med pengar, vilket drog, men inte idag.
    En gemensam nämnare finns, att när folk inte kan bygga upp sina liv i hemländer,
    så lockar det mera. Dom tror sig ha en viktig uppgift, men spelet är inte deras utan politiska beslut. Många FN soldater upplever sin uppgift utomlands otroligt
    långtråkig, med att stå och glo vid någon gräns i månader. Andra strider är mer grymma och blodiga idag än förr. Skulle dom förstå vad dom möter och hur dom blir efteråt skulle dom inte åka iväg. Bättre med Arenor där styrande får utmana varandra,
    så vi kan vara publik. Men nu sitter dessa och applåderar, och tar en snaps !!!

%d bloggare gillar detta: