Senaste nytt

Recension av ‘De 10 Sämsta Ekonomiska Teorierna – Från Keynes till Piketty’

Wahlroos producerar en imponerande attack på politikens främsta ekonomiska myter. Den är kraftfull, omfattande och ställer självklarheter i den politisk-ekonomiska debatten på kant. Det är svårt att se hur vänsterekonomi ska stå emot och gör det än svårare att motsätta sig frihetens lovsång.

När Björn Wahlroos nyligen släppte sin bok De 10 Sämsta Ekonomiska Teorierna – Från Keynes till Piketty fick han mycket uppmärksamhet i nordisk media, bland annat när han kallade den hyllande ekonomen Piketty:s bok om ojämlikhet för ”700 sidor okvalificerat strunt” i Svt:s nyhetsmorgon, och dessförinnan att 80% av människor är idioter. Boken i sig har fått mycket positiv kritik och är en frisk vind i ett annars stelbent ekonomisk-politisk klimat som fastnat i diskussioner om amorteringskrav, ränteavdrag och nollränta.

Trots att han uttryckligen försökt att skriva en bok utan alltför mycket ekonomiskt fikonspråk som kräver en utbildad civilekonom bara för att tyda, faller några av hans kapitel dit. De bästa, och mest kontroversiella, är däremot i stora drag fria från märkliga diagram, förvirrande ekvationer eller nyuppfunna ord som annars kantar den matematiska nationalekonomin.

Bland de tio myter som Wahlroos attackerar finns miljörörelsens avsky mot kapitalismen (”Kapitalism alstrar exploatering av naturresurser”), vänsterekonomernas högljudda kritik mot nedskärningar (”Åtstramning stryper den ekonomiska tillväxten” & ”Högre skatter botar underskottet”) och idén om att marknader inte är effektiva.

Det bästa av Wahlroos svidande och systematiska kritik av traditionell vänsterekonomi kommer lägligt nog i hans brutala nedmonteringen av de senaste årens förespråkare av mer jämlik inkomstfördelning: Piketty, Stiglitz, Krugman och Wilkinson & Pickett. För den som lyssnade till Wahlroos sommarprat 2014 kommer det inte som en förvåning att han gärna attackerar Piketty för dennes akademiska misslyckanden.

Han spenderar självklart mycket tid på att förklara felaktigheterna i den berömde ekonomen Keynes påståenden som under 1930-talet så revolutionerade nationalekonomin och den förda ekonomiska politiken sedan dess. Han visar tydligt hur det kanske mest grundläggande keynesianska verktyget, multiplikatoreffekten (där Statens lånefinansierad konsumtion skapar mer ekonomisk aktivitet än sin egen insats, genom att dessa pengar blir intäkter för någon annan, som sedan spenderar dem vidare och ger ytterligare intäkt för fler människor osv) är ett inkorrekt ”bondfångarknep” som ytligt låter rimligt, men är

det riktiga keynesianska trolleriet, som att utspisa femtusen hungriga troende med fem små kornbröd och två sardiner (pp. 25-26)

Som även Keynes efterföljare erkänt hänger den på det föga övertygande antagandet att löner och priser inte reagerar på förändringar i den totala efterfrågan i ekonomin. Vidare visar Wahlroos att multiplikatorn empiriskt överstiger 1 ”endast på mycket kort sikt och kan på längre sikt rentav sjunka under ett” (p. 40). Det vill säga, en statlig injektion på 100 miljarder, producerar kring 100 miljarder i ekonomisk aktivitet – inte 150, 200 eller 250 miljarder som keynesiansk ekonomi skulle få dig att tro. Detta är ganska självklart, påpekar Wahlroos, eftersom även om det finns arbetslöshet och lediga resurser i ekonomin, betyder inte en ökad efterfrågan att dessa kommer att användas. Det kan mycket väl vara så att resurser lockas bort från andra värdefulla aktiviteter (särskilt utanför ekonomin, som frihet, träning eller kreativa aktiviteter) samt att arbetslösa inte nödvändigtvis kan flytta på sig; höga bidrag och värdet av fritid kan också betyda att andra saker än att uppfylla Keynes magi står på prioriteringslistan för potentiella anställda.

Som alla arbetstagare vet behöver arbetslöshet inte innebära att det finns en reserv av yrkeskunnig arbetskraft som genast kan bemanna nya projekt. Arbetslösheten kan vara regional och spegla att arbetstagarna inte har lust att bryta upp från bostäder och vänner och följa kapitalet till de mest attraktiva lägena, var de än finns. Den kan också spegla en bristande överrensstämmelse mellan den tillgängliga arbetskraftens kunskaper och utbildning och de krav som ställs i det tilltänka nya projektet.  (pp. 37-38)

Den moderna marknadsekonomin är helt enkelt inte den stelbenta maskin, oförmögen till rationell anpassning till efterfrågechocker som Keynes ville se den som. Marknader fungerar och priser skiftar när efterfrågan förändras.(pp. 45-46)

När det gäller ojämlikhet i inkomst är Wahlroos knappast mindre brutal. Systematiskt går han igenom datafelaktigheterna i Wilkinson & Picketts storsäljare Jämlikhetsanden som gör att deras samband inte längre håller, kritiserar Stiglitz för hans bristande förståelse av investeringars betydelse för framtida tillväxt då rikas kapital ger samhällen möjlighet att se fantastiska uppfinningar och teknologiska framsteg (pp. 118-123) och sammanfattar kort:

Vi behöver så förtvivlat väl de förmögnas och framgångsrikas besparingar och placeringar (p. 122)

Av förklarliga skäl får Piketty större utrymme. Wahlroos nämner kort Chris Giles förödande kritik mot Piketty:s empiriska arbete, innan han påpekar hur Piketty missat att den största förändringen i relativa inkomster är global; när vi på 35 år sett gått från en värld där den genomsnittlige amerikanen var 20 gånger rikare än den genomsnittlige kinesen, till idag där hen bara är 5 gånger rikare, är det svårt att acceptera Piketty:s slutsatser om växande inkomstfördelning:

Piketty verkar vara likgiltig för absoluta förmögenhets- och inkomstnivåer. Det enda som intresserar honom är hur mycket mer välbeställda de riktigt förmögna är … Men människor lever på absoluta inkomster, inte relativa. … Till och med John Rawls differensprincip säger att inkomstskillnader är acceptabla i den mån de förbättrar de sämst ställdas lott. (p. 138)

Wahlroos största kunskap ligger dock inom finansbranschen, och även där går Piketty förlorande ur kampen. Pikettys nu berömda tes om att kapitalet förräntar sig (r) snabbare än BNP:s tillväxttakt (g), vilket gör att kapitalägarna successivt tar åt sig en större del av den ekonomiska kakan är snabbt förkastad när man tar hänsyn till risk och osäkerhet:

Piketty får det att låta som om r deponerades på kapitalistens konto en viss dag varje år, när i själva verket den genomsnittliga avkastningen på en tillgång varierar med den mängd risk som investeringen är förknippad med. Utan att exponera sitt kapital för risk … kan placeraren tjäna kanske 1 procent. Resten av en förväntad reell avkastningen på 5 procent är kompensation för att leva med risken att den kan visa sig bli vad som helst mellan plus 30 och minus 20.

Men den genomsnittlige kapitalisten tjänar ändå 4 procent mer än löntagarna, säger Piketty, och han har rätt. Men poängen är att inte alla kapitalister gör det. Några – de som kan sin sak eller har tur – kommer att tjäna mycket mer, medan andra gör konkurs … För att tjäna mer än 1 procent måste de som är kvar i loppet gå med i tävlingen nästa år och ta samma risker, och återigen kommer somliga att vinna och andra förlora.

Efter att ha jämfört riskfri avkastning på flera olika marknader, från Euroområdet till USA och Asiatiska marknader, finner han att ”den riskfria avkastningen översteg alltså inte den ekonomiska tillväxten utan var lägre” (p. 140).

Slutligen påpekar Wahlroos också Pikettys besvärande likgiltighet inför humankapital, dvs människors kunskaper. I likhet med andra ekonomer som McCloskey, Mankiw och Magness, menar Wahlroos att de senaste decenniernas förändringar i inkomstfördelning representerar högre avkastning på humankapital i kombination med global distribution när Steve Jobs, J.K. Rowling och Spielbergs skapelser ses och upplevs av miljarder människor istället för miljoner.

___

Det här var bara ett mindre axplock av den rikedom som är Wahlroos nya bok. En absolut must-read för dem som bättre vill förstå vad som är fel med dagens ekonomisk-politiska diskussioner och motbevisa vänsterns försök till ekonomisk teori. Perfekt sommarläsning, som garanterat kommer ge mycket glädje och förståelse.

Trevlig Läsning, önskar Frihetssmedjan!

  • snobben

    Jag ser global ekonomi som en fotbollsmatch. Ett bestämt antal spelare, med lag som varierar efter styrka. Spelreglerna är givna. Alla har sin position, det finns avbytare. Bara dom bästa vinner. Kontringar och straffspark. Några sitter i båset. Alla jagar samma boll. Jorden. Publiken VI jublar eller buar. Ofattbara arenor där allt säljs, för att vi ska tycka det är roligt och spännande. Den som har mest pengar satsar för att matchen ska fortgå, ända till OS. Sedan börjar det om. Värdet varierar.

    • snobben

      Livet är en karneval med individer i olika skepnad. Något drar i allas trådar och vi dansar och slåss efter en given signal. Rollerna byts ut och alla har flera.
      Vi repareras och lagas så långt det går. Ett fåtal lämnar spår. Vinst och förlust ingår.

  • snobben

    Idag finns inget mer att erövra, så vi behöver inga pengar längre. Vi ska nog inrikta oss på återanvändning, kretslopp hållbart. Lite jobbigt när själva grunden till försörjning inte finns kvar. ELLER HUR ? Förr hade dom pengar stora och tunga att bära, kanske vore nåt för börsen!! Vi är otroligt bra på att utveckla nytt från befintligt, men ska fokusera på vad som kommer upp och ut. Alla viktiga värden har aldrig hetat pengar. GULT KORT ! Vem som satsar först vinner en FRISPARK. Eftersom många lag måste delta, är det långt till MÅL. Terrorister på plan lär det bli !

%d bloggare gillar detta: