Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren: Frihet är att säga vad fan man vill

I en tid av idel samförstånd, där medelmåttorna lever rövare med uttjatade sanningar; i ett land där gråhet är upphöjd till lag och där vidöppna dörrar slås upp till omvärldens varma applåder, står en värld och törstar efter lika delar sol, lika delar mörker. I det offentliga rummet stå slätstrukenheten i ensamt majestät, där förståelse för oliktänkande inte sträcker sig längre än till utkanten av de egna leden. Resultatet blir en andefattig och på alla sätt platt icke-debatt, vars slutsatser alltid blir desamma: vi tycker rätt, ni tycker fel.

Rätt och fel. Svart och vitt. Plus femtiotusen nyanser av obetydliga frågor.

Det talas inte sällan om en påstådd åsiktskorridor i vilken oliktänkande inte har att göra. Åsiktskorridoren, vars väggar inte är av juridisk art utan snarare består av gipsskivor vi – eller någon annan – enats om att resa. En korridor, i vilken bara ’politiskt korrekta’ åsikter för luftas och dryftas, till nackdel för samhällets mindre korrekta debattörer. 

Kritiken mot åsiktskorridoren kommer inte sällan från högerhåll. Såväl konservativa som liberala tyckare menar att åsiktskorridoren inte bara orimligt smal, utan även håller på tok för många dörrar stängda. Även mer nationalistiska – i vissa fall rent främlingsfientliga – röster har låtit stämma in i denna delvis skräniga sång; i sak och mening vill de dock bara öppna en specifik dörr på vars skylt det står att läsa: INVANDRARFRÅGAN. 

Vänsterdebattörerna menar emellertid att det inte finns någon åsiktskorridor varför tjatet om vad man får och inte får säga i det offentliga rummet inte är annat än, för att citera vår käre statsminister, käbbel.

Och i slutänden kanske båda sidor har rätt.

Problemet med högerns logik, om tillåts generalisera, är att i samma andetag som man säger att det finns en åsiktskorridor så har man även rest korridorens väggar. Säger man dessutom att korridoren är smal kan man på alla sätt känna väggarnas illavarslande tryck om skuldrorna. Liksom ett hjärnspöke viskar de mest nedbrytande av lögner i örat på personen i vilken den tagit bo, livnär sig åsiktskorridoren på människors uppfattning om dess existens. 

För att parafrasera René Descartes: ’Du tänker, alltså finns jag’.

Vad vi människor har att förstå är att vi är våra egna tankars bojor och att vår föreställning om sakers faktiska tillstånd på alla sätt är personlig. Därmed står det oss alla fritt att tycka, tänka och säga precis vad vi vill, så länge vi är villiga att betala det pris till vilket åsikten är satt. Och priset, ja det bestämmer vi själva.

Det är som med kränktheten. Vi väljer den.

Författaren, journalisten och satirikern Hunter S. Thompson sa en gång att friheten dör om den inte används. Ni som kan er Hunter vet att han för egen del inte bara sjöng frihetens lov, utan även levde det kanske friaste – delvis synnerligen laglösa – liv en människa kan leva.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om Hunter, men en grå medelmåtta var han aldrig. Än mindre kände han rädsla inför att råka i luven med vilka som helst ‘sanningssägare’. Han använde friheten, eftersom att alternativet vore en sorgeakt inte bara för honom själv utan för oss alla.

Samhällsdebatten behöver fler fria själar; män och kvinnor som dels säger det som många av oss kanske redan tänker, dels låter lufta vadhelst som faller dem in. Det offentliga rummet är nämligen långt mycket rymligare än vad de flesta av oss anar.  

För i en tid av idel samförstånd, där medelmåttorna lever rövare med uttjatade sanningar, står en värld och törstar efter lika delar sol, lika delar mörker. Oliktänkande gynnar oss alla och kom ihåg: friheten dör om den inte används. 

Och är inte frihet, till syvende och sist, att få säga precis vad fan man vill?

Niklas har ett förflutet i de flesta allianspartier och har utöver sin juristexamen även studerat internationella relationer i Seattle och business i New York.

 

 

 

%d bloggare gillar detta: