Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren: Folket har alltid fel

Ingen vill vara populist. Begreppet har av flera olika skäl kommit att uteslutande användas i syfte att beskriva de invandringskritiska– och nationalistiska partier som – i land efter land – skördat oerhörda framgångar under gångna decennier. Danska Fremskridtspartiet, holländska Frihetspartiet, italienska Lega Nord och brittiska UKIP.

För att inte nämna vårt alldeles egna – enligt tyckare – populistiska parti, Sverigedemokraterna.

Alltsedan Karlsson och Wachtmeister lät sjunga om draget inunder galoscherna har svenskarna haft en tämligen cementerad bild av vad ett populistiskt parti är och står för. Som från ingenstans kom ett parti vars uppenbarelse och tilltal på intet sätt liknade de övriga. Med sånger och staplade ölbackar lät Ny Demokrati förklara sin politik till en betydande andel av väljarkårens stora jubel.

Äntligen fanns det i Sverige ett parti som “vanligt folk” begrep och som för ovanlighetens skull även begrep dem.

Ny Demokrati, vars eftermäle – rätt eller orätt – i huvudsak kommit att kretsa kring deras arbete för en begränsad invandring, blev inte särskilt långlivade på den politiska arenan. Under sin tid i riksdagen lyckades partiet – med sina 25 mandat – inte göra någon betydande skillnad. Kanske var det även denna insikt, insikten om den politiska apparaturens långsamma kuggverk, som tillslut fick partiets tidigare närmast segerrusiga företrädare att tappa geisten. 

Elefanterna ska dansa efter vår melodi

sjöng Bert 1991. Tre år senare fick han själv dansa ned från den politiska scenen.

Det råder ingen tvekan om att Ny Demokrati var ett populistiskt parti; i sak och mening räcker det att bara lyssna till partisången

Häng med, häng med

för att få den saken klar för sig. Partiet lät bygga hela sin grund på de fyra pelare på vilka alla populistiska partier vilar:

  1. Tron på människans förnuft
  2. Tron på enkla lösningar
  3. Tron på att makthavarna inte lyssnar på människor
  4. Tron på att partiet för talan för de som som själv saknar förmåga att ställa krav

Begreppet populism kommer från latinets populus och betyder “folk”, är en rörelse eller ideologi som vädjar till folket som grupp helt oberoende av social klass. I denna del är populisten att likna vid en folkets företrädare vars åtagande är att driva politik mot den sociala och ekonomiska elit som – enligt folkets uppfattning – äger större delen av all makt i samhället. Något förenklat kan populisten kanske sägas vara

den lilla människans

ingång till en offentlighet där hon själv inte känner sig vare sig sedd eller lyssnad på.

Men populisten ser, lyssnar och för vidare. Lyfter de frågor som lyftas måste. Är obekväm, rak och – i mångt och mycket – tämligen orädd i sitt sätt att vara. I en tid av en närmast cementerad blockpolitik som lider en uppenbar brist på politiska kontraster skapar populisten oreda på en annars ganska mjäkig arena; följden blir återkommande vistelser i offentlighetens strålkastarljus och en stadigt ökande andel av väljarkårens sympatier.  

För där är hon ju äntligen; hon som driver mina frågor.

Att populism kommit att förväxlas med främlingsfientlighet är olyckligt. Främlingsfientligheten, som visserligen präglar flertalet populistiska partier, är i sak och mening bara ett talande exempel på populismens oupphörliga föränderlighet. Frågorna drivs därför att en växande opinion finner det vara

rätt väg att gå

partierna är därmed bara en återspegling av den samtid i vilken de verkar.

Lika lite som nationalsocialism är högerpolitik bär populism på ett främlingsfientligt tankegods. Populismen tillför snarare en ny dimension i politiken baserad på individualism, decentralisering och en bantad statsapparat. Populistens uppgift är därmed tämligen hedervärt: att göra politiken begriplig och lättillgänglig för envar. Förenkling är populistens paroll, om så gäller regler för småföretagare, försvar av personlig äganderätt eller skattesatser.  

Ökat självbestämmande och mindre byråkrati är således populismens melodi. Det Bert Karlssoninspirerade nödrimmet ursäktat.

Att populistiska partier vinner allt större inflytande i de europeiska parlamenten kan man naturligtvis tycka precis vad man vill om. Men väljer man att gå med på premissen att demokrati är det minst dåliga av styrelseskick måste man även acceptera att delar av folket inte alls tycker som en själv. Och även dessa vilsna själar – vilka de än må vara – har rätt att välja sina företrädare, alldeles oavsett vad den upplysta skaran tycker om saken. 

Jag tror att det är viktigt att rädslan för att beskyllas vara populist aldrig får överskugga företrädarnas viktigaste uppgift; att bedriva politik inom av folket givet mandat. En annan ordning går stick i stäv med demokratitanken och bereder väg för ett elitistiskt styrelseskick som är långt farligare än de populistiska partiernas existens. I en demokrati har folket ibland inte bara utan fel, utan även rätt till det enligt konstitutionell lagstiftning.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Och folket har, dessvärre, nästan alltid fel.

Niklas har ett förflutet i de flesta allianspartier och har utöver sin juristexamen även studerat internationella relationer i Seattle och business i New York.

%d bloggare gillar detta: