Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren: Du är inte god – du ska heller aldrig bli

Allt jag gör, det gör jag av ren godhet. Din politiskt korrekta godhet.

Två rader som ekar genom rummet. Ekar, på det där sällsamt melankoliska sätt som Kent-låtar så ofta gör. Svensk skam och svärta. Fjäderlätt men tung. Godhet, ett ord som i en tid av hjältegalor och ett stegrande socialt brus gått från att vara en fråga om moral till att bli en floskel.

Hur blev det så här?

Dagligen möts vi av länkar till artiklar vars innehåll är så fruktansvärt att vi önskar de inte var sanna; rakbladsvassa nedstick i en annan verklighet. En verklighet för olik vår egen. Våra referensramar räcker liksom inte till – de är på tok för snäva. Tack och lov.

Det är en ynnest att bo i ett land i fred. När teveapparaten visar bilder av all världens grymhet kan vi själva alltid luta oss tillbaka, dricka vårt te och låta tanken vandra från brända lik till vad vi ska lägga på grillen. Det är nämligen så människan fungerar; hon tvingas prioritera och sortera sina tankar. Bilderna på skärmen försvinner lika snabbt som de kom.

Ögat ser. Hjärnan sållar bort.

Samtidens twitter- och facebookflöden ger oss emellertid en annan bild av den verklighet jag söker beskriva. Likt en myriad av godhjärtenhet delas och kommenteras all världens elände till tonerna av ett instämmande hummande där den ena plattityden levereras efter den andra. Västerlandet gråter. Gråter, så som västerlandet numera gör i en tid av ständig uppkoppling. Tangenterna går varma och mellanslaget slår i samma takt som hjärtat pulserar.

Alla känner allt för alla, hela tiden. Och om precis allt.

Alla förstår, kan sätta sig in. Uppleva, veta och förnimma. Varje människoöde är hjärteskärande och vi – i vår egenskap av de goda människor vi bevisligen är – visar vi upp vår inbillade empati för världen. Genom att dela och kommentera det som på alla sätt är orätt svär vi oss fria från skuld:

jag skrev att jag grät; på mig ingen skugga.

Att dela en artikel, eller leverera en banal analys av något som de flesta av oss tar som självklart, är inte godhet. Därför får inte heller sådana enkla övningar tjäna avlatsbrev i en modern tid. Godhet är inte en länk på facebook till något som behandlar någon av ISIS alla grymheter med kommentaren 

Gråter

Godhet är inte en kort tweet där man förkunnar den oerhörda sorg man nu känner med anledning av en jordbävning i Nepal. Inte heller är det godhet att skriva “RIP” när en kändis – vilken som helst – gått ur tiden.

Jag vägrar att gå med på den premissen.

För kanske har det tyvärr blivit så att vi numera saknar förståelse för vad godhet är; begreppet har nämligen närmast blivit en trivialitet vars syfte är att ge “den gode” möjlighet att sola sig i egen glans: Se mig, så god jag är, nu när jag gråter till en tidningsartikel.

Gråter

I Sverige av i dag råder det en förvirring mellan de två begreppen empati och sympati. Empati är förmågan att uppfatta och förstå andras tankar och känslor; att kunna leva sig in i, och faktiskt bry sig om, andra människor. En empatisk person lägger således fokus på den andres känslor, aldrig på de egna. Motsatsen gäller emellertid i fallet sympati. En person som känner sympati sätter sina egna känslor – d.v.s. de känslor den andres öde får honom eller henne att uppleva – i första rummet. Det vill säga delvis helt i likhet med exemplen ovan.

Förvirringen är lätt att förstå. Godhet är per sin definition ett av de mest generella värderande begreppen. Godhet kan vara allt från en tanke till en handling, en egenskap eller en person. En gemensam nämnare står att finna i det moraliskt riktiga; det som är moraliskt rätt ur ett objektivt perspektiv. Nihilisten ser naturligtvis uppenbara problem i föregående argumentation, men även moralisten bör vara villig att medge att begreppet godhet – så som det i används i dag – bara är spillror av vad det en gång var.

Allt såg så mörkt ut, du var ljuset; men det började likna självgodhet.

Och kanske är det, precis som Jocke Berg sjunger, inte bättre än att godhet alltmer börjat klä sig i självgodhetens smaklösa kostym. Självgodheten, denna godhetens förskräckligt fula syster vars rondör – av allt att döma – stadigt ökar. I en tid av självbekräftelse, självförverkligande och selfiepinnar är jakten på den stora massans gillande en del av spelets regler.

Men spelet är trasigt, reglerna befängda och samtliga deltagare sitter utan kläder.

Den svenska godhetens kejsare är ängslig och naken. Ingen säger ett ord.

Niklas har ett förflutet i de flesta allianspartier och har utöver sin juristexamen även studerat internationella relationer i Seattle och business i New York.

%d bloggare gillar detta: