Senaste nytt

Den offentliga debatten hotas av skambeläggande

Det öppna samhället

Den senaste tiden har det pågått en debatt om öppenheten i den svenska offentliga debatten och jag har också diskuterat den med flera på sociala medier. Det är svårt att säga var en debatt börjar men för mig var det i detta fall Knausgårds text om svenskarna som cykloper [1] som var ett svar på en attack på honom och Stig Larsson [2] av Ebba Witt-Brattström [3]. Den kulturdebatten breddades sedan av Anna Dahlberg som skrev om att I Sverige är vi rädda för sanningssägare [4] vilket Aftonbladets Karin Pettersson kritiserade med Tokhögern är inga oberoende experter [5]. Det här är en viktig debatt och  trots att jag på många sätt varken håller med Knausgård, Larsson eller Dahlberg så påpekar de något viktigt.

Debatten handlar om att att vissa saker inte får sägas i den offentliga debatten det som kallats för smala åsiktskorridorer vilket är ett problem för det öppna samhället [6]. Det handlar inte, som vissa gör gällande, om att man inte kan framföra vissa åsikter utan att vissa åsikter bemöts på ett speciellt sätt. Det handlar alltså inte så mycket om enskilda personer  som om en viss social struktur som jag tidigare beskrivit som PK-institutionen, som tagit över efter kyrkan som moralisk väktare [7], och en social censur och kontroll av språket [8]. Hur detta ser ut är komplicerat och det ser olika ut för olika ämnen och i olika sociala grupper. Vi har så att säga ”inte en enda korridor utan en struktur med flera korridorer som inte möts” som Erik Helmerson uttrycker det [9].  Därutöver finns ett problem med att det inom vissa sociala grupper,  t.ex. inom kultursfären, inte är särskilt accepterat att vara höger. [10]

Här är jag dock intresserad av den offentliga debatten och vad som gäller där. Det jag vill peka på är att det finns vissa frågor som helt enkelt är svåra att diskutera. Problemet är inte så enkelt som att man argumenterar utifrån olika paradigm och därför inte kan föra fram sin mening. Det jag vill peka på finns t.ex. inte inom hälsoområdet där nya paradigm gjort sig gällande de senaste åren. Nej, det handlar istället om att när man tar upp vissa frågeställningar eller vissa ämnen så vet man med sig att debatten inte kommer att handla om sakfrågan utan att man måste hantera en ful metadebatt som inte sällan är mycket osaklig och skambeläggande.

De två tydligaste exemplen handlar båda om identitetspolitik, nämligen invandring och jämställdhet. Den som problematiserar invandringen beskylls för rasism och den som problematiserar feminismen beskylls för sexism. Sedan får man en debatt om huruvida man är rasist eller sexist istället för om sakfrågan. Med internet och sociala media får vi också effekten att dessa skamdebatter blir extra känsliga. Självfallet är det så att båda dessa områden är omfattande och komplexa och det finns en mängd olika aspekter att diskutera men de omfattas nu av en PK-hegemoni som är svår att värja sig mot. Att själva sakfrågorna inte diskuteras innebär också att olikheterna i kritiken försvinner. Liberal kritik av båda dessa fenomen är väsensskild från den vulgärkonservativa sd-kritiken. Men just genom att inte diskutera sakfrågorna kan man baka ihop all kritik och kategorisera den som samma sak. Här är nog kategorin ”vita kränkta män” det tydligaste exemplet som är ett fascinerande effektivt sätt att tysta motståndare och slippa undan en rationell debatt om sakfrågorna.

En del av problemet är hur dessa är så pass starkt knutna till identitetspolitik och stand point-teori [11]. För att alls tas på allvar i detta debattklimat måste den som vill kritisera invandring vara invandrare och den som vill kritisera feminism vara kvinna. Men ofta räcker inte heller det till. Identitetspolitiken reducerar argumenten till vem som säger dem istället för det klassiska logik och empiri. Den som inte har ett stigma inom det aktuella området har då helt enkelt inga legitima argument [12]. En sådan utveckling är så klart ohållbar för det öppna samhället.

Den här utvecklingen har flera negativa konsekvenser för det öppna samhället. Samhällsdebatten blir allt mer irrationell och flera grupper och åsikter stängs ute vilket i sig är ett brott mot principen om det öppna samhället. De grupper som känner att de inte får komma till tals börjar skapa egna media [13] vilket fragmenterar medielandskapet och splittrar samhällsdebatten. Jag har själv märkt hur folk börjar viska om saker som de vet att de inte får säga högt och det handlar om just dessa frågor. Det är sällan rasister/främlingsfientliga eller sexister (om man nu inte kategoriseras som detta automatiskt) utan helt enkelt att personer som vill problematisera diskursen på olika sätt. Det är ett tydligt tecken på ett djupgående samhällsproblem när folk inte vill diskutera saker öppet utan tar det i enrum. Det är därför det är så befriande när folk som Knausgård ryter ifrån om detta även om de kanske inte har rätt i allt de säger. Det är sund reaktion mot ett sjukligt samhällsfenomen som visar att det öppna samhället lever.

1. Karl Ove Knausgårds rasande attack på Sverige
2. ”Jag måste försvara min heder”
3. Kulturmännens trettonåriga alibi
4. I Sverige är vi rädda för sanningssägare
5. Tokhögern är inga oberoende experter
6. The Open Society
7. PK-institutionen och indignationsprivilegiet
8. Censur och kontroll av språket
9. Erik Helmerson: Vi ses i baren på åsiktshotellet
10. Lars Anders Johansson: Åsiktskorridoren och dess försvarare
11. Stand Point Theory
12. Intersectionality and identity politics
13. Trollen går ut i solen

Björn Axén

Medarbetare på Frihetssmedjan. Liberal piratpartist som brinner för människors frihet och det öppna samhället. Arbetar med skolutveckling på kommunal nivå. Särskilt med kvalitetsarbete och nyanlända elevers utbildning.

https://bjornaxen.wordpress.com/

%d bloggare gillar detta: