Senaste nytt

Alina Koltsova: Den dödssjuka patienten som efterfrågar efter dödshjälp bör få sin vilja igenom

Det värnas gärna om rätten att leva, men väldigt ogärna om rätten att få avsluta sitt liv efter svår sjukdom. Nu vill Miljöpartiet utreda om aktiv dödshjälp, något som inte helt oväntat kritiseras. Detta trots att det egentligen är en fullt rimlig utredning och ett ämne fullt rimligt att öppna dörrarna för.

När jag gick andra året i gymnasiet fick min klass se på filmen Allt för min syster. Den handlar om två systrar. Den ena lever med svår leukemi sedan tvåårsåldern, så allvarlig att föräldrarna bestämmer sig för att få ett till barn, i egenskap som donator redan från födseln. Storasystern spås inte leva särskilt länge, men upplever ändå sin 15årsdag. Då är lillasystern 11 och föräldrarna bestämmer att hon måste donera sin ena njure till storasystern, trots att storasystern i princip är döende och utom räddning. Lillasystern samlar då mod och via en advokat stämmer hon föräldrarna, för rätten till sin kropp. Trots vetskapen om att det kommer leda till storasysterns död. 



Denna film gav mig en stark ögonöppnare för dödshjälp. Nu är jag fullt medveten om att vissa av er läsare kommer få tunghäfta och associera till dödsstraff. Döden är ju ett tungt och känsligt ämne som inte vidrörs lättvindigt. Låt mig då få börja understryka att jag är emot all form av dödsstraff, och att dödshjälp och dödsstraff definitivt inte alls är samma sak. Skillnaden kan inte bli mer tydlig. Dödsstraff är när man tvingas bort från livet. Dödshjälp är när du som väldigt svårt obotligt sjuk önskar avsluta livet.

 Det finns två typer av dödshjälp.

Den ena är passiv dödshjälp, som innebär att på patientens och/eller närståendes begäran avsluta en behandling och låta naturen ha sin gång. Passiv dödshjälp är lagligt och tillämpas i Sverige.

Sedan finns aktiv dödshjälp, som innebär att på något vis förkorta en svårt sjuk patients liv, självfallet enligt patientens egna önskan. Aktiv dödshjälp är förbjudet enligt lag i Sverige sedan 1997, men lagligt i länder som Schweiz, Holland, Belgien, Luxemburg och de amerikanska delstaterna Oregon och Washington.

I Schweiz är aktiv dödshjälp även lagligt för utländska medborgare.

Under helgens kongress som mitt parti höll i Örebro röstade man bifall till att tillsätta en utredning om aktiv dödshjälp. Man kan säga att Miljöpartiet skrivit historia, då vi är det första riksdagsparti som öppnat portarna till förändring vad gäller dödshjälp. Ett beslut som är helt enligt svenska folket, om man ska tro en SIFO-undersökning från 2010 då 87% är för aktiv dödshjälp.

Kongressbeslutet blev direkt sågat av Kristdemokraterna, bl.a. av Emma Henriksson som är ordförande för Socialutskottet. Hon menar att det är allvarligt att ett parti nu för första gången aktivt är beredd att gå i riktning mot aktiv dödshjälp, och menar också att vårdens uppgift inte får vara annat än att bota, behandla och lindra sjukdomar.

Det är klart att utredning låter torrt och tråkigt, men låt oss inse att det är bra att en sådan fråga faktiskt undersöks. Ska man undvika risken att vara naiv så får man lov att inse att det kan finnas de som kan utnyttja detta system. T.ex. vuxna som vill ärva pengar från sina åldrande föräldrar. Men så måste man inse detta faktum, att vara vid liv och att leva är inte ett dugg synonymt med varandra.

I slutändan är det individen som har rätt till sin egna kropp och rätt att inte våndas som om hen vore konstant torterad. Självklart ska läkarna bedöma hur pass allvarligt det är, men med tanke på den framgångsrika sjukvård vi har borde det inte vara svårt att anlita specialister på just detta område.



Varför räcker det då inte med passiv dödshjälp? Jo, för att denna form av dödshjälp egentligen är ineffektiv. Många som får denna typ av dödshjälp upplever det extremt smärtsamt in i det sista. För vissa är det näst intill tortyr. Jag säger inte att exakt alla upplever extra mycket smärta så fort en sjukdomsbehandling avslutas, men det vore nonchalant att inte se de patienter som plågas av det. Något annat som vore nonchalant är att säga åt döende patienter att åka till Schweiz om de nu vill få aktiv dödshjälp. Sådant kostar bara mer pengar, tid och onödigt lidande.

Jag ska erkänna att jag litar på den framtida utredning som kommer. Jag förstår folks argument mot aktiv dödshjälp, om människolivets okränkbarhet. Men alla kan faktiskt inte leva ett vanligt liv med vanliga glädjeämnen, vanliga problem etc. ‘You know it’s sad but true’, om man ska citera ett vida känt hårdrocksband. I slutändan måste den svårt sjuke själv få bestämma om hen orkar leva vidare eller om hen vill somna in i lugn och ro. Ingen ska behöva hållas fast i ett liv i konstant smärta.

Alina Koltsova är sekreterare för Miljöpartiet i Arvika. Hon är en socialliberalt sinnad grön liberalfeminist som starkt ifrågasätter höger och vänsterskalan.

  • snobben

    En hemsk artikel. I Sverige vad jag vet lämnar ingen livet i smärta. Svårt sjuka brukar inte vara vid fullt medvetande, dessutom får alla smärtlindring. Även en naturlig död är obehaglig den exakta stunden innan det händer. Men total vila kommer direkt efter.
    Alla människor vill fly ifrån dödsögonblicket. Att födas är också obehagligt, men strax efter är allt som det ska vara. Sedan har vi redan frihet att överlämna organ. Sedan finns människor som legat i koma i åratal, som man vaknar, stiger upp som om tillståndet till koman hände igår.

  • snobben

    Det är oftast mest smärtsamt med dödsbesked för anhöriga. Människor som bara har döden att invänta, får psykologsamtal för att kunna känna en livsmening ända till slutet. Dessutom stöd i att acceptera, och i att summera och försonas med allt som varit. Anhöriga får också hjälp med detta.

  • snobben

    I artikeln tyds det som om det fanns sjuksängar, där folk skriker sig till döds. En sådan sjukavdelning existerar inte. Då hade läkare och övrig vårdpersonal demonstrerat eller sagt upp sig omedelbart.

  • snobben

    Vi vårdade en svårt yngre cancer sjuk kvinna i sitt hem med hjälp av LAH. Hon levde livet ända mot slutet. Hade peruker, och noga med sitt yttre. Hon var på teater, bio med anhöriga. En morgon sa hon bara – idag vill jag inte ha mediciner. Tvångsvård har vi inte, om människor är medvetna. Efter 5 minuter hade hon somnat in, utan ett enda ljud. Men hann säga tack. Vi hann bara se på varandra. Vi förstod direkt. Så skrämselartiklar är inget för mej.

%d bloggare gillar detta: