Senaste nytt

Reflektioner om Folkpartiet och jämställdhet

För att följa upp gårdagens skattetekniska ekonominörderi med mer ord och idéer samt bredda diskussionen något. Jämställda löner vaknade lite fort till igen, efter att Gulan Avci och Robert Hannah öppet kritiserat Folkpartiets linje om avskaffad värnskatt. Timbro var såklart sura, och Fredrik Johansson på SvD var som vanligt övertygande. Jag ville däremot bredda diskussionen lite kring att handla om feminism som alltför lönediskriminerings-fokuserade. Och särskilt vill jag ifrågasätta vad som händer när liberalism och jämställdhet krockar – vad gör påstått liberala partiet som Folkpartiet då?

Liberalismens principer kan inte bestämmas av fördelningspolitik, som vi slog fast igår. Vem skattesänkningar gynnar eller missgynnar uppdelat på kön är oväsentligt. Och nu, innan mina kära upplysta intersektionellt skolade vänner bankar på tangentbordets ”ctrl+w” och svär över vita, privilegierade män och deras avsaknad av strukturanalys, läs gärna några meningar till – det finns något slags poäng här.

Folkpartiet är Folkpartiet Liberalerna. De ska åtminstone försöka företräda någon form av individualism-liberalism där människor vet bättre och mer om sina egna liv än staten, där skatter ska sänkas och regler förenklas. Samtidigt är Folkpartiet Folkpartiet Feministerna, där alla feminister som inte omfamnar kollektivistiska och socialistiska övertygelser med licens att moralisera över andra människors val och dess konsekvenser, ska välkomnas och organiseras för jämställdhet. Feminism utan socialism, som det så bekant hette i förra valrörelsen:

STOCKHOLM 20140805  "Feminism utan socialism" blir ett av budskapen på Folkpartiets valaffischer. Skolan får dock åter huvudrollen i partiets affischkampanj. "Viktigaste framtidsfrågan är skolan", säger partiledaren Jan Björklund. Foto: Peter Wallberg / TT / kod 10510

STOCKHOLM 20140805
”Feminism utan socialism” var ett av budskapen på Folkpartiets valaffischer.

Men vad händer den dagen dessa principer går emot varandra? Vilken är starkast, vilken vinner? Ett av politikens stora problem är nödvändigheten att kompromissa. Det vill säga, alla företrädare för alla partier måste kompromissa med sin ideologi – någonting måste ge vika för någonting annat. Vad gör Folkpartiet då? Tänk om jämställda löner bara kan genomföras på oliberalt sätt? Tänk om ojämställda löner är en konsekvens av medvetna val människor gör?

Låt mig ta ett personligt exempel. Min mammas sambo tjänar mer än min mamma. För att han är man? Nej, för att han är en kompetent erfaren maskiningenjör och min mamma är ekonomiassistent. Hans tjänster och kunskaper är så djupt eftertraktade att hans arbetsgivare är villig att betala en hög premie för hans bidrag, en premie som långt överstiger vad min mammas arbetsgivare är villig att betala för hennes tjänster (självklart styrs lönebildning av fler parametrar än så: konkurrens mellan arbetsgivare, förhandlingskraft, brist/överskott av vissa färdigheter osv: gå vidare).  För några år sedan gick min mamma ner i tid, för att ha mer ledig tid över att baka bröd, ta hand om sitt hem, handla, dansa eller shoppa – alla saker som hon uppskattar och gärna vill göra. Det är ganska enkelt att måla upp en ”feministernas dystopia” här, där det strukturella förtrycket och sociala pressen hindrade min mamma från att någonsin bli bra på matte, hindrade henne från att söka ingenjörsutbildningar och socialt bestraffade henne om hon ville göra samma (välbetalda) saker som en man. Och nu tvingas hon också ta hand om städning och hushållning. Eller så kan det lika gärna vara fallet att hon värderade olika saker. Att den person som hon blev, självklart påverkad och ihopblandad av summan av hennes intryck, värderade vissa saker över andra. Och när hon gör den värderingen ser det i feministernas ögon ut som att deras strukturella analys är bekräftad.

Poängen är att det inte går att utläsa vilka delar av hennes personlighet som kom ifrån sådana sociala bestraffningar och förväntningar om agerande baserat på kön – och vilken del som är hennes unika, individuella mix. Alla våra idéer, drömmar och önskningar kommer såklart någonstans ifrån och är såklart blandade i vårt huvud. Men det gör dem inte mindre våra. Det är fortfarande min mamma som älskar att baka bröd och ta hand om sitt hem, oavsett hur mycket den feministiska rörelsen klankar ner på kvinnor som vill göra traditionellt kvinnliga grejer. När de då slänger runt ”struktur”-kortet som om det vore en perfekt catch-all för alla förklaringar de inte klarar av att ge oss, går det såklart för långt.

Men vet ni vad. Det kom ingen Herr Struktur och knackade på dörren en dag med meddelandet om att min mamma borde välja ett visst yrke, jobba mindre eller städa mer. Det var ingen struktur som mobbade och förtryckte henne in i sin yrkesroll. Hon gjorde ett antal val, där hon värderade möjligheten att ha mer tid över åt sådant hon värdesätter och mindre tid åt fakturor för hennes arbetsgivare.

Feminister säger alltid ”det är inte individen vi ska skuldbelägga, det är systemet och de strukturella förtrycket som vi motsätter oss”. Men strukturer och system är bara grupper av människor, sammanslagningar av individer. Om individer inte är att skuldbelägga, kan inte heller grupper vara det eftersom de enbart består av individer. Var kommer i så fall detta strukturella förtryck ifrån?

Det är här Folkpartiets så kallade liberalism faller. För deras försök till jämställdhet baserar sig på samma gamla kollektivistiska och strukturbaserade föreställningar som tidigare. När de går omkring och kallar sig feminister, slänger omkring obefogade och irrelevanta påståenden om att kvinnor som grupp tjänar mindre än män, gör de våld på sin egen påstådda ideologi. Det är lite ”Ni får välja era liv själva, men väljer ni fel tänker vi bestraffa er” över det hela. Det är inte liberalism. Det är ett enda stort intellektuellt självmål. Folkpartiet måste tänka om. Och de måste inse att individualistiska ideologier som liberalism alltid och överallt står i motstånd till kollektivistiska sådana – där feminism ingår. När det kommer till kritan måste Folkpartiet välja mellan Folkpartiet Liberalerna och Folkpartiet Feministerna.

%d bloggare gillar detta: