Senaste nytt

Niklas Lewenhard Gren: Ge alkisen en öl

Jag möter den första tiggaren vid centralstationen i Uppsala. Hon sitter där – med sin kopp och sitt dragspel – och hoppas, som alla andra dagar, att även den här dagen ska gå ihop. Av allt att döma kan hon bara en låt. Eller låt och låt, det är mer ett ljud. Ett sorgligt och utdraget – på gränsen till öronskärande – ljud. Mellan dig och mig, musik är inte hennes gebit. Alls.

Och jag har aldrig gett henne en krona.

Det råder tiggerihysteri i Sverige. Tiggarfrågan – om uttrycket tillåts – har blivit något av en vattendelare i den offentliga debatten. Å ena sidan har vi de som anser att man aldrig ska ge tiggare någonting eftersom det är att uppmuntra till lösdriveri och/eller att stödja organiserad brottslighet. Huruvida tiggeriet faktiskt är organiserat vet ingen. Inte heller spelar det någon roll eftersom en sanning inte nödvändigtvis behöver vara sann för att vara vedertagen. Argumentet stödjer dessutom den egna saken och det är ju bra. För sinnesfridens skull. 

Å andra sidan har vi den präktiga skara som i all sin mallighet låter förkunna att de istället för växel har för vana att ge tiggarna en schysst smörgås eller en fräsch fruktsmoothie.  Som en moralens riddare låter de sprida sina mackor över de pappmuggsklädda kullerstensgatorna som vore de av Gud givna. Och de gör det helt utan att kräva något åter, mer än omvärldens höga aktning och samhällets applåder. För de är goda människor och goda människor gör så. Ger bröd till de som kanske bara vill ha lite cash till heroin. 

För några år sedan satt jag vid ett torg i en obetydlig ort där den varma fredagssolen försiktigt börjat sjunga på sista versen. På samma torg satt en man. Ortens alkis och byfåne. En sådan som skulle ha blivit något men – av anledningar vi inte har vett att förstå – blev något annat. Jag vill minnas att han kallades ’Plogen’ med anledning av sin iögonfallande stora näsa. Så där på torget satt Plogen, i all sin lukt och olycka, utan vare sig en kasse öl eller någon att bara få hålla i handen. Alldeles ensam på ett folktätt torg.

I nära anknytning till torget låg ett systembolag. Ett systembolag som inte låter sådana som Plogen handla på krita, av skäl vi alla förstår. Plötsligt kommer emellertid en äldre – mycket välklädd – dam ut från monopolets glasdörrar. I sina händer bär hon två kassar. I den ena kassen har hon kanske hennes och makens vin för helgens middagar. I den andra kassen har hon två öl. Två fisljumma öl i blått, med ett skepp på ett aldrig så böljande hav. Som den naturligaste sak i världen lägger hon sin hand på Plogens axel, ser honom i ögonen, och räcker över kassen med två anspråkslösa Pripps Blå.

På håll hör jag henne säga:

Du ska ha de här. Du – om någon – ska ha de här.

Jag möter den första tiggaren vid centralstationen i Uppsala. Hon sitter där – med sin kopp och sitt dragspel – och hoppas, som alla andra dagar, att även den här dagen ska gå ihop. Jag har aldrig gett henne en krona.

Jag gav henne ett paket cigg och en varm klapp på axeln.

Niklas har ett förflutet i de flesta allianspartier och har utöver sin juristexamen även studerat internationella relationer i Seattle och business i New York.

  • snobben

    Barmhärtighet har aldrig rättat till något någonsin.. Men missbruk är ett långsamt lidande, som ytterligare alkohol bara för stunden bedövar. Många kan leva länge, men det är INGET LIV.
    Bättre att skänka en smörgås för oftast har dom näringsbrist.

  • snobben

    Dom enda som kan må bättre av höga halter av alkohol och droger är personer som levt hela sitt liv i tuffa krig, som gör det, för att orka leva med fruktansvärda minnen,
    eftersom ännu idag ingen hjälp finns för trauman som fortgår även i sömnen. Jag vet en som bara då var helt normal, gick spikrakt och var finklädd och nyrakad samt trevlig. Annars var det fullt krig även i fredstid. Egentligen ska sådana inte alls släppas in i civilt samhälle direkt efteråt. Franska fredskrigare dom värst drillade historiskt.

%d bloggare gillar detta: