Senaste nytt

Ademir Žilić: Jag kommer därför nu på söndag den 31 maj att bära ett vitt band..

”Alla som inte tillhör rätt etnicitet måste markera sitt hus med en vit flagga och bära ett vitt band runt armen när man går ut.”
Så löd budskapet från lokalradion i Prijedor, Bosnien-Hercegovina. Men det handlar inte om Andra Världskriget och Förintelsen. Däremot handlar det om 1990-talet och vår egen bakgård, bara 3 timmar med flyg från Stockholm – folkmord i Europa. Igen. Det här radiobudskapet blev början på en etnisk rensning som Europa inte skådat sen Andra Världskriget. Margaret Thatcher var en av de få från väst som var riktigt upprörd över omvärldens passivitet. Men tyvärr lyssnade ingen. Hennes kloka ord kommer dock aldrig glömmas bort:

[It is a] killing field of the like of which I thought we would never see in Europe again [and is] not worthy of Europe, not worthy of the west and not worthy of the United States… This is happening in the heart of Europe and we have not done more to stop it. (The Times, april 1993).

I slutändan stod omvärlden återigen helt hopplösa och handfallna, med orden ”aldrig mer”.

Den 31 maj har av FN deklarerats som internationella minnesdagen för folkmordsoffren i Prijedor. Eller vita banden-dagen, som man brukar säga. Kort efter det ovannämnda budskapet upprättades arbetsläger och koncentrationsläger runtomkring Prijedor och nordvästra Bosnien-Hercegovina. Dit skickades framförallt männen. Kvinnorna hamnade i speciella våldtäktsläger. Grymheten var total. Och det hela gick snabbt till, då de vita banden hjälpte krigsförbrytarna att urskilja fel folk från rätt folk. Men i slutändan drabbades alla. Bosniska muslimer (framförallt), kroater och så de serber som inte ville samarbeta med fascistregimen i deras utrensningspolitik. Dessa stämplades som ”landsförrädare”. Och därmed hade man återanvänt ännu en klassisk fascistisk metod från förr.

”Glöm aldrig” är ord man alltid får höra i dessa sammanhang. I år har det gått 100 år sen det armeniska folkmordet, 70 år sen Förintelsen och så 20 år sen folkmordet i Srebrenica. Bara den här tidslinjen visar på att vi människor glömmer ganska enkelt. När Hitler skulle inta Polen 1939 och gav order om utrensningen av judar, motiverade han det med orden ”Ingen kommer komma ihåg det här. För vem minns ens folkmordet på armenierna?”.

Hitlers metoder återanvändes sen i sin tur under Balkankrigen på 1990-talet, genom bl.a de vita banden i Prijedor 1992. Varför? Folket hade helt enkelt glömt bort ondskan och grymheten bakom den nationalistiska ideologin.

Jag kommer därför nu på söndag den 31 maj att bära ett vitt band runt armen och delta i den internationella kampanjen för att uppmärksamma, inte bara det bosniska folkmordet, men även det faktum att vi idag har ett pågående folkmord (ISIS i Mellanöstern) och gör återigen ingenting för att stoppa det. Vi får verkligen aldrig glömma. Har vi gjort det, så har vi tillåtit oss själva att ta första steget i fel riktning – mot en upprepning av folkmord. Aldrig mer.

Ademir Žilić (krönikör hos Frihetssmedjan)
Statsvetare med masterexamen i internationella relationer

  • snobben

    Margaret Thatcher, en politiker av hög rang, hennes föräldrar jobbade i affär, älskad av folket. Människomördandet är tragiskt överallt, stora som små urskillningslöst.
    Jag lärde mig säga Minns, och kom ihåg, för att INTE glömma. Det finns hur många barnsoldater som helst, dom yngsta 9 år. Dom får stå i fronten, plocka minor.
    Som tröst säger en del vuxna att dom är särskilt utvalda, för att gud gett just dom, all lek och glädje för att dom lätt ska glömma. Samt att dom inte riktigt kan skilja på dröm och verklighet. Jag vädjar till alla att skänka en tanke till alla krigsoffer.

  • snobben

    Den största skulden bär flyktingbarn, som lämnar sina familjer, räddas och får ett bra liv här. En ständig oro och hemlängtan. Själv är jag efterkrigsbarn. Då kom schlager om detta. Barn som skulle bygga slott och odla rosor till sina föräldrar den dag dom blev stora, och kunde komma hem. Tvingas föräldrar skicka bort dom, lider dom av detta trauma, att inte veta något alls. Dom flesta familjer i tuffa miljöer är omöjliga att splittra,

  • snobben

    Sverige tog emot många tyska och finska barn. Dom flesta åkte fram och tillbaka i perioder. En del stannade kvar. En finsk morbror fick jag här, som åkte hem i 35 års åldern först. En del äldre har jag vårdat. Precis som jag minns dom allt i minsta detalj.
    Eftersom vi här har haft fred i minst 150 år, förstår inte många vad det innebär.
    Idag har vi lärt oss mottagande och alla får bearbeta upplevelser, men då skulle det bara tystas ner som om inget hänt. Man skulle glömma bort alla på direkten. En hund blev min bästa kompis, jag fattade ingenting av språket..

%d bloggare gillar detta: