Senaste nytt

Ett realistiskt frihetligt perspektiv på internationella relationer

Under den senaste tiden har jag ett flertal gånger hamnat i diskussioner om hur man ska värdera olika handlingar inom internationella relationer (IR). Det har handlat om Västs och då i synnerhet USA:s agerande i världen, framförallt i Mellanöstern. Även Sveriges agerande, och då inte minst i fallet Saudiarabien, samt hur man förargat både israel och Arabförbundet har diskuterats. Så har vi den sedan ett år tillbaka den ständiga frågan om Rysslands aggression mot Ukraina. Frågan är hur ska man bedöma handlandet. Har regeringen hanterat det här bra ur ett frihetligt perspektiv? Det är inte det lättaste att avgöra. Det handlar om att väga ideal mot realism.

Jag kommer här först diskutera teoretiska utgångspunkter för att sedan applicera det på olika fall: Rysslands aggressionskrig mot Ukraina, USA:s invasion av Irak 2003, kriget i Syrien och Irak samt fallet Saudiarabien.

Utopi och verklighet

Precis som i inrikespolitik handlar det om att väga idealet mot det som är realistiskt. Men med skillnaden att det är betydligt lättare inom inrikespolitik än i IR eftersom staten är ensam suverän hegemon inom sitt territorium medan den internationella arenan är anarkisk och saknar en överordnad aktör som man kan ställa normativa krav på. Trots att USA är ensam som supermakt* och världsordningen än så länge är unipolär hade USA inte ens under 1990-talet positionen som internationell suverän hegemon. Det betyder dock inte, som enligt den realistiska teorin LÄNK inom IR, att man inte kan ha några normativa mål att sträva efter.** Däremot måste man förstå och förhålla sig till att vägen dit är krokig och svår och att det sällan finns tydliga och enkla lösningar på de normativa problem man ställs inför. Inom IR blir allas ideal nedsmutsade.

Hur ska man då gå tillväga för att bedöma olika ageranden i världspolitiken? För att över huvud taget kunna göra en normativ bedömning måste vi ha en grundläggande uppfattning om vad som är bra. Alltså formulera vad det är vi anser utgör det normativa målet. Här är det viktigt att komma ihåg att även målet är en kompromiss mellan ideal och realism. Att formulera ett mål som är omöjligt att förena med verkligheten innebär ju att vi inte kan balansera ideal och realism.

Ur ett frihetligt eller liberalt perspektiv är målet att alla människor ska kunna leva som fria individer. För att inte göra den diskussionen allt för komplicerad så kan vi säga att det handlar att människor ska leva under en rättsstat som realiserar mänskliga rättigheter med demokratiska institutioner. Detta är så klart inte ett absolut mål utan snarare något eftersträvansvärt som i dagens läge är realistiskt. Även i välfungerande länder som Sverige finns det mycket att förbättra. Även om vi kan diskutera detaljer så är det inte särskilt kontroversiellt att alla stater bör vara demokratiska rättsstater. Det finns en tydlig skillnad mellan västvärldens länder samt några till som i stort uppfyller detta och resten av världen som inte gör det. Alltså är det önskvärda – vårt normativa mål – att människor ska leva i demokratiska rättsstater. Det bygger på den frihetliga idén om att varje människa ska ha självbestämmanderätt över sitt eget liv. Det är alltså en normativt universell idé. Men den förutsätter säkerhet så innan vi kan eftersträva institutioner som förverkligar mänskliga rättigheter måste vi ha en stat, en Leviathan, som garanterar grundläggande stabilitet och säkerhet inom territoriet. När vi väl har slagit fast vårt ideal kommer vi till den knepiga biten – att väga idealet mot vad som är realistiskt möjligt.

Världen är inte så enkel att vi bara kan slå fast att detta är vårt ideal som ska styra alla våra handlingar inom IR. Det kan bara fungera som vårt övergripande ramverk, som det ideal som vi strävar efter och som vi bedömer de olika handlingsalternativen utifrån. I realiteten kommer det så klart finnas en mängd olika andra mål som man måste ta med i beräkningarna varav det tydligaste är att staten först och främst måste garantera sin egen säkerhet. Förenklat har vi då två övergripande mål: 1) den egna statens säkerhet, 2) att andra länder ska bli demokratiska rättsstater.

Den internationella spelplanen

Att formulera vad som är bra och hur världen borde se ut är alltså den enkla delen. Det knepiga är alltid när man ska väga in verkligheten. Det blir extra knepigt i IR av flera anledningar, som att det rör sig om en annan kultur som man behöver ha kännedom om, att det oftast är flera olika aktörer inblandade med olika mål och syften och att området har en särskild historisk situation.

IR handlar om hur olika aktörer interagerar mot varandra på den internationella arenan. De viktigaste aktörerna är stater. Beroende på hur staternas relationer ser ut så kan man se olika mönster i interaktionen. Dessa mönster kan förklaras både av aktörernas relativa styrka och antal men också utifrån hur de ser på sig själva och varandra. Även aktörernas inre organisation är relevant.

Den internationella arenan kan delas in i flera olika nivåer vilka har olika dynamik beroende på relevanta aktörer. Under Kalla kriget var den globala strukturen bipolär med USA och Sovjet som dominerande makter. Idag är istället den globala strukturen unipolär med USA som ensam supermakt. Den globala strukturen håller idag dock på att utvecklas mot en multipolär världsordning med flera olika makter likt den som rådde innan Andra världskriget.

Inom de olika regionerna är spelplanen än mer komplicerad eftersom det finns flera regionala stormakter plus USA som ensam supermakt med global räckvidd att räkna med. Det ser också lite olika ut beroende på om det är säkerhetspolitiska eller ekonomiska frågor som man tittar på även om de så klart hänger samman.

En handling i en viss arena kan påverka hur det ser ut på andra arenor. Ju större och mäktigare stat desto flera aktörer måste den beakta. Ett tydligt exempel på det är hur Väst agerar mot Ryssland i Ukraina påverkar samarbetet med Ryssland i konflikten med Iran. Här inser man snabbt att det finns en mängd olika saker man måste ta i beaktande när det gäller att bedöma vad som är rimliga handlingsalternativ. Det blir snabbt så pass komplicerat att det övergripande målet blir svårt att hålla kvar i sikte.

Strukturens dynamik är alltså beroende både på antalet aktörer eller deras relativa styrka. Den relativa styrkan beror på hur staternas inre organisation (samt tillgång till resurser). Alltså hur deras politiska institutioner, ekonomiska och militära institutioner ser ut. I en mer vänskaplig struktur är det möjligt att bygga fungerande internationella institutioner för att hantera de internationella relationerna.

Kulturen är så klart även relevant både inom och mellan staterna. Den inre kulturen är avgörande för vad staterna anser är viktigt i IR och kulturen mellan staterna är avgörande för hur staterna ser på varandra och hur de tolkar och värderar varandras handlingar.

Själva strukturen – regional som global – har en kulturell dimension. En enkel analys är att göra skillnad mellan vänskap och fientlighet. I en mer vänskaplig struktur är det möjligt att bygga fungerande internationella institutioner för att hantera de internationella relationerna. Om strukturen bygger på fientliga relationer så kommer staterna mer vara inriktade på att maximera sin relativa makt och det internationella spelet handlar då snarare om traditionell realpolitiskt maktanspråk. Olika delar av världen kan delas in inom detta kontinuum där vi har EU och Europa som det främsta exemplet på samarbete medan just nu är Mellanöstern nog det tydligaste exemplet på fientlighet. Kort sagt så fungerar världen olika i Europa, i Mellanöster etc. I Europa har det den senaste tiden utvecklats mot den misstänkliga fientliga strukturen med Ryssland som tydligast exempel men även EMU-krisen visar på hur misstro frodas inom EU:s internationella struktur.

Religion och ideologier är typiska kulturella uttryck som påverkar hur stater agerar internationellt. Det går exempelvis inte att förstå Mellanösterns konflikter utan att förstå religionens roll och skillnaderna mellan sunni och shia. Även Kalla kriget går inte att förstå utan den ideologiska dimensionen. När det gäller vårt frihetliga ideal om demokratisk rättstat måste vi också komma ihåg att även det är beroende av ett lands kultur. Det inte lämpligt att ställa krav på rättsstat och demokrati innan landet är moget för det. Dessa idéer är västerländska och kan vara svåra att implementera i andra kulturer. Det är inte omöjligt men idéerna om rättsstat och demokrati måste komma inifrån landets egna samhälle. Idéerna måste formas hand i hand med den partikulära kulturen. Det här är en svår fråga om hur man ska agera som tydligt kräver olika ageranden för olika områden i världen. Det viktiga är att lyssna på de sociala strömningar som finns i landet och att stärka de inhemska grupper som arbetar för rättstat och demokrati.

Det internationella spelet

När vi väl börjat förstå hur pass komplex den internationella spelplanen är så är det dags att titta på själva spelet. Alltså hur staten kan agera internationellt.

Diplomati
Det primära internationella verktyget är diplomatin. Men diplomatin i sig är inget utan staternas bakomliggande makt. För att citera Fredrik den store: “diplomati utan vapen är som musik utan instrument”. Det spelar ingen roll vilka andra instrument staten har att spela med så länge motståndaren helt enkelt kan erövra landet. Men det betyder inte att våldsmakten är allt. Världen är mer komplicerad än så och diplomatin är egentligen bara den institution och verksamhet som staterna använder för att hantera varandra.

Statens våldsmakt
Statens makt är grundad på våld. Inom det egna territoriet har staten våldsmonopol och den stat som inte har det anses vara en fallerad stat (failed state). Våldet är grunden även inom IR och utan möjligheten att försvara territoriet mot andra stater måste staten förlita sig på allierade som upprätthåller statens säkerhet. Det är viktigt att komma ihåg att våld inte handlar enbart om faktiska våldshandlingar utan snarare möjligheten att ta till våld. Att vara så pass stark att andra inte utövar våld är ett tecken på styrka. Det är samma logik som inom staten där organiserad brottslighet är ett tecken på att staten inte har full kontroll. I en komplicerad värld som den vi lever i idag så finns det fler sfärer att hantera än våldet.

Ekonomi och handel
En av de viktigaste aspekterna av IR är ekonomi och handel. För att en stat ska bli mäktig behöver den en välfungerande ekonomi och för det behöver den dels vara välfungerande själv (kapitalistiska institutioner med andra ord) och dels vara sammanlänkad till resten av världen. Skillnaden mellan Nord- och Sydkorea är nog det tydligaste exemplet på detta. I alla fall innebär ekonomi och handel både möjligheter och begränsningar i det internationella spelet. Det handlar framförallt om möjligheten till ekonomiska sanktioner som så klart ger mer makt till stora kraftfulla ekonomier. Mindre ekonomier har svårt att använda sanktioner som vapen eftersom de är beroende av en marknad. För att ekonomiska sanktioner ska vara verkningsfulla krävs att marknaden som landet stängs ute ifrån är tillräckligt stor och viktig för landet i fråga så att dess ekonomi kännbart påverkas. Ett annat problem med sanktioner ur ett frihetligt perspektiv är att de ofta drabbar befolkningen snarare än eliten. På senare år har man istället börjat använda sig av riktade sanktioner mot enskilda personer eller grupper. Ett annat verktyg är så klart att ge länder (eller grupper) man vill stödja ekonomiskt stöd i form av pengar ofta som förmånliga lån.

Internationella institutioner
Under 1900-talet, och särskilt efter andra världskriget, utvecklades de internationella institutionerna något enormt. De internationella institutionerna har inneburit att våldsmakten i IR blivit allt mindre viktig även om den ligger kvar i bakgrunden. Det i sin tur har stärkt mindre staters position relativt de större staterna. Det ligger alltså i mindre staters intresse att de internationella institutionerna fungerar. Genom att verka inom dessa institutioner kan stater påverka den internationella politiken på en arena där de annars inte skulle ha särskilt mycket att säga till om över huvud taget. Det är dock viktigt att komma ihåg att de internationella institutionerna garanteras av de mäktigaste länderna. Här har vi framförallt USA att tacka som skapat dessa institutioner för att dels stärka sin makt men har valt att göra det genom att stabilisera den internationella arenan med avtal och institutioner. När man betänker detta blir det också tydligt varför det är så viktigt att västvärlden behåller sitt militära övertag. Om t.ex. Kina eller Ryssland skulle bestämma skulle vi antingen inte ha några internationella institutioner eller så skulle dessa inte vara utformade för att stärka västliga världen som rättsstat och demokrati. I alla fall möjliggör de internationella institutionerna en betydligt mer komplex diplomatisk arena där små och svaga stater har betydligt mer att säga till om än vad som annars skulle vara fallet.

Idéer och icke-statliga aktörer
Något som blivit allt viktigare inom IR är NGOs (non governmental organisations). NGOs är en del av det organiserade civilsamhället och bärs upp av idéer. Just de frihetliga idéerna är några av de mest kraftfulla men de är inte de enda. Ett exempel på andra kraftfulla idéer är extremism där Islamska staten (IS) utgör ett tydligt motexempel. Precis som Västvärldens stater arbetar för att stärka frihetliga idéer så försöker t.ex. Saudiarabien, Iran, Ryssland och Venezuela stärka ideologier som ligger dem nära (intressant nog är alla fyra oljestater). Det är inom det här området vi ska se t.ex. regeringens utrikespolitik. Inte bara då Wallströms tal som väckt sådan förargelse utan även erkännandet av Palestina. I denna arena handlar det om att stärka krafterna inom ett land som står för de värderingar som staten anser vara rätt. Det sker dock ofta på bekostnad av vad man kan åstadkomma inom de internationella institutionerna även om det inte är säkert. Man kan ju tänka sig att det kan stärka ens position då vissa stater gillar ens agerande. Här kan vi lägga till att för Sveriges del så har vi nog inte så mycket att vinna på att stärka vår image ifråga om mänskliga rättigheter och demokrati eftersom vi redan anses vara en av de främsta förkämparna för dessa idéer.

Fyra fall 

När vi nu har tittatförst på vad som är ett realistiskt frihetligt mål inom IR samt beskrivit den internationella arenan och vilka verktyg staten har att arbeta med är det dags att undersöka olika fall. Vi ska nu gå egenom följande fall: Rysslands krig mot Ukraina, USA:s invasion av Irak 2003, kriget i Syrien och Irak samt fallet Saudiarabien. Dessa kommer att belysa de olika normativa problem vi ställs inför inom IR.

Ryssland och Ukraina
Kärnan i konflikten mellan Ryssland och Ukraina handlar om att det Ukrainska folket pressar eliten att närma sig väst och realisera en den representativa demokratin och rättsstaten samt få bukt på korruptionen. Ryssland vill av olika anledningar inte att Ukraina ska fortsätta den utvecklingen. Ukrainas folk är alltså just den rörelse som vi bör stödja. Även om Ryssland inte intervenerat i Ukraina med sina små gröna män är det utifrån vårt frihetliga  perspektiv självklart att Sverige ska stödja den utvecklingen. När Ryssland väl intervenerar i Ukraina så bör vi alltså agera mot Ryssland. Eftersom Ryssland är en aggressiv part som på hemmaplan är allt annat än en demokratisk rättstat så är det mycket enkelt att välja sida. Om vi ser till verktygen så har Sverige inte så stora möjligheter att hjälpa Ukraina militärt – vi kan ju inte ens försvara oss själva. Vi skulle dock kunna hjälpa till med militär utrustning och rådgivning. Vi är inte heller med Nato så vi kan inte trycka på att den organisationen bör ställa sig mot Ryssland. Det vi kan göra är att uttrycka att Ryssland beter sig oacceptabelt, vi kan ta till ekonomiska sanktioner mot Ryssland och stödja den Ukrainska ekonomin, vi kan motarbeta Ryssland och stärka Ukraina inom olika internationella institutioner och vi kan kämpa för idén om rättstat och demokrati, försöka stärka stärka civilsamhället i Ryssland och Ukraina och framförallt de NGOs som arbetar för samma mål som oss. Som vi ser är det i stort sett vad västvärlden gör.

Även om Sverige inte har särskilt mycket att sätta emot Ryssland så har Nato den möjligheten. Direkt när det var tydligt att Ryssland annekterade Krim skulle Nato kunnat placera trupper i Ukraina för att markera att Väst inte tolererar Rysslands agerande. Det skulle så klart leda till en rad andra problem. Ryssland har skött operationen mycket snyggt genom att se till att informationen om vad som hände var mycket otydlig vilket försvårat för beslutsfattare i Väst att bestämma sig om vad de skulle göra. Ryssland har också skickligt spelat olika stater mot varandra och gjort det svårt för Väst att samlat möta Ryssland.

USA:s krig i Irak 2003
Det kan vara intressant att även titta på USA:s invasion av Irak 2003, inte minst eftersom många tar upp det som ett exempel på USA:s imperiepraktik. Invasionen av Irak är ett praktexempel på hur en frihetlig interventionalistisk internationell politik inte ska gå till. I stort sett gjorde man alla fel man kan göra. I grunden använde man våld för att försöka förändra statsskicket till en demokratisk rättsstat. Något som är mycket svårt även om man har två tydliga lyckade exempel i Tyskland och Japan. Men alla som är något så när insatta vet att omständigheterna var väldigt annorlunda och att det var tydligt att USA inte agerade utifrån en rimlig analys av situationen.

USA beaktade inte kulturen och förutsatte att Iraks befolkning skulle möta invasionstrupperna som befriare. Man utgick från en föreställning om att alla människor i grunden är demokrater när det snarare är en särskild västerländsk modern idé som det inte finns särskilt stort stöd för i området. Man beaktade inte att Irak som stat var instabilt med en minoritet sunniaraber i väst som bestämmer över en majoritet shiaaraber i öst och att i norr finns en stor grupp sunnimuslimska kurder som vill skapa en självständig kurdisk stat. Och man planerade inte för att faktiskt bygga de institutioner som krävs. USA beaktade inte heller (eller missbedömde) de regionala aktörernas intressen och då framförallt inte Irans inflytande i området.

Det är extremt kostsamt och inte särskilt konstruktivt att med våld försöka införa demokratiska rättsstater. Förändringen måste komma inifrån och växa med befolkningen. Det är svårt att konstruera dessa institutioner. Det man kan göra är att stärka de organisationer i länderna som arbetar för denna utveckling. Det bästa sättet är antagligen att stärka de kulturella banden och låta människor i dessa länder tråna efter den friheten. Detta görs bäst genom öppenhet och handel som knyter civilsamhällena närmare varandra. På så sätt kan idéerna om mänskliga rättigheter få fäste bland befolkningen och landet kan arbeta på att skapa institutioner för att förverkliga dessa utifrån sin egen kulturella särart. Det är den utvecklingen vi bör stödja.

Syrien och Irak
Ett annat exempel är Syriens inbördeskrig som nu allt mer ser ut att omfatta hela Mellanöstern i olika hög grad. Som jag ser det finns det inte så mycket som vare sig Sverige eller Väst i övrigt alls kan göra förutom att ge katastrofhjälp och att ta emot flyktingar. Vi borde ge stöd till Jordanien, Libanon och Turkiet för de flyktingar som dessa länder tar emot. Vi kan också stödja exempelvis kurderna i Irak. Vi borde antagligen även stödja den irakiska regeringen men det är svårt att avgöra. Som läget ser ut idag är det i stort sett det samma som att stödja shiamuslimerna i Irak mot sunniaraberna. Inte är det lättare att avgöra hur vi bör göra med assadregimen. Utifrån ett frihetligt perspektiv finns det i stort sett inga relevanta krafter i Syrien att stödja helt enkelt. Det finns en mängd olika rebellgrupper som inte är tillräckligt starka för att störta Assad däribland IS och andra islamiska extrema grupper. Ur ett frihetligt perspektiv är det svårt att avgöra vad som är värst – assadregimen eller IS.

Det är nu det blir tydligt att för att vi alls ska kunna tala om en demokratisk rättsstat och mänskliga rättigheter måste vi först ha en fungerande stat. Målet i Syrien kan alltså inte i första hand vara att skapa en fungerande demokratisk rättsstat. Vi har följande alternativ: Vi skulle kunna stödja Assad och försöka krossa IS och upproret. Eller så vänder vi på steken och stödjer alla rebeller mot assadregimen, även IS. Vi skulle också kunna arbeta för en uppdelning av mellanöstern efter de gränser som nu ser ut att ha stabiliserats. Alltså en kustremsa av Syrien som styrs av assadregimen vars befolkning är heterogen men en mängd olika religösa grupper; ett sunniarabisk område som ungefär motsvarar det som behärskas av IS; och en nordlig kurdisk del. Samt kanske även en shiaarabisk del i dagens östra Irak. Väst skulle också kunna invadera hela mellanöstern och krossa islamister och diktaturer. Det är så klart allt för kostsamt om det alls skulle vara möjligt och den vägen är moraliskt vansklig. Jag tror det dessutom snarare skulle ena alla i området mot Väst. Vi kan också titta på utan att ingripa. Vi måste nog erkänna att vi inte kan göra så mycket av situationen och helt enkelt hjälpa människorna i området så gott vi kan.

Saudiarabien
Saudiarabien är ett mycket intressant fall inte minst eftersom det i stort sett är just den stabila stat som IS försöker skapa i Syrien och Irak. Mycket riktigt är Saudiarabien en diktatur som ur ett frihetligt perspektiv är vidrig. Saudiarabien arbetar liksom västvärlden även aktivt med att sprida sin idé om hur samhället bör organiseras. Saudiarabien är alltså liksom Ryssland en motståndare även på den ideologiska arenan. Saudiarabien har också blivit aktuellt i och med att regeringen sagt upp samförståndsavtalet med landet och att utrikesminister Margot Wallströms starka kritik av Saudiarabien. Ur ett frihetligt perspektiv är det så klart uppenbart att det finns stora problem med att samarbeta med Saudiarabien. Att USA lierat sig med landet går bara att förstå utifrån ett makropolitisk perspektiv och kan inte heller försvaras på något annat sätt. Förutom oljan är Saudiarabien även en allierad mot Iran liksom Irak var tidigare. Vi ser här hur de moraliska frågorna helt enkelt försvinner bort i den internationella politiken. För att reda ut dessa måste vi undersöka en betydligt bredare kontext som inte har plats att redas ut här.

Hur bör Sverige då agera? Den svenska regeringen har valt en konfrontation väg med verktygen handel och idépolitik. Utifrån ett rent moraliskt perspektiv är den politiken mycket sympatisk. Men är den effektiv? Når man de mål man vill med den typen av verktyg? Det vi framförallt vinner med att tydligt peka ut Saudiarabien för brott mot mänskliga rättigheter är att vi själva inte känner en moralisk inkonsistens. Sverige är ett land där de frihetliga värdena värderas mycket högt. Det är också känt i världen och Sverige är ett av de länder som tydligast står för dessa världen. Jag skulle säga att det är typisk plakatpolitik där alla som redan håller med en tycker man gör något bra men man bara förargar dem som inte håller med. Möjligen skulle den här politiken kunna stärka vissa människorättsgruppers känsla om att inte vara ensamma i sin strävan för mänskliga rättigheter. Det kanske även finns ett värde i att moraliska frågor tas upp i internationella relationer men det kommer inte påverka särskilt mycket. Tyvärr kan det också leda till att man retar upp Saudiska myndigheter som drar slutsatsen att göra tvärt om och då skulle handlingen kunna leda till mer förtryck.Det är i alla fall tydligt att dialogen mellan Sverige och Saudiarabien och arabvärlden i stort stryker på foten på grund av det här.

Sverige får alltså mindre inflytande i regionen och kanske även i vissa internationella organisationer. Det har också inneburit att svenska företag får det allt svårare att arbeta i Saudiarabien. Här finns det ju olika skolor om vad som är bäst men jag för min del tror att på lång sikt så främjas västerländska idéer av handel och kulturellt utbyte. Det är bättre att diktaturer handlar och samarbetar med Väst än t.ex. Kina. Regeringens politik gentemot Saudiarabien verkar alltså snarare inneburit det motsatta än vad man faktiskt vill åstadkomma. Problemet är ju också att om man verkligen vill vara konsekvent i sitt handlade bör Sverige kritisera alla regimer som bryter mot mänskliga rättigheter. Rätt snabbt inser man att det är orealistiskt och man kan fråga sig var gränsen ska gå. Kina är en diktatur utan rättstat som systematiskt kränker mänskliga rättigheter och USA har dödsstraff.

Sammanfattning

I den här texten har jag försökt visa på balansen mellan ideal och realism inom utrikespolitik och IR.  Jag menar att ett realistiskt mål för en frihetlig politik i IR är att alla människor ska leva i demokratiska rättsstater. Utifrån en beskrivning av hur den internationella arenan fungerar har jag tittat på fyra fall utifrån detta frihetliga perspektiv. I frågan om Rysslands aggression mot Ukraina är det relativt enkelt att se vad man bör göra – stödja den ukrainska kampen mot den ryska aggressionen och hjälpa Ukraina i sin strävan mot en demokratisk rättsstat. USA:s invasion av Irak visar hur fel det går när man inte väger in vad som är realistiskt att genomföra. I Syrien ser vi hur vi måste acceptera verkligheten helt enkelt krossar våra idealistiska drömmar. I fallet Saudiarabien ser hur svårt det kan vara att veta hur man ska man ska handla ur ett frihetligt perspektiv. Det finns inga enkla val och vi måste nog acceptera en inkonsistent utrikespolitik.

 

* Det finns lite olika idéer om vad som utgör en supermakt. Jag använder termen för en aktör som har global militär räckvidd. Endast två makter har haft det USA och Sovjetunionen. Idag är det endast USA som har den kapaciteten och viljan.

** Den realistiska teorin säger ju faktiskt att det det normativa målet är att stärka det egna landets makt relativt andra länder.  

 

Björn Axén
Medarbetare på Frihetssmedjan. Liberal piratpartist som brinner för människors frihet och det öppna samhället. Arbetar med skolutveckling på kommunal nivå. Särskilt med kvalitetsarbete och nyanlända elevers utbildning.

https://bjornaxen.wordpress.com/

  • snobben

    Intressant dilemma med demokrati kontra diktatur. Inget som går att lösa utan en uppbyggd samhällsstruktur. Det behövs sociala nätverk för alla som jobbar inom diktaturer, samt ett väl fungerande skyddsnät för långsam växande demokrati i snigelfart. Hela tiden måste något gå att vinna som är lockande för dom, ur deras perspektiv. Demokratin skiljer sig även markant i Europeiska länder, och så ska det nog vara. Att alla bygger efter sina mål och förutsättningar. Men ramar kan vara gemensamma ur ekonomi och säkerhet för framtida samförstånd.

  • snobben

    Jag tror FN har större makt när det gäller var insatser ska gälla. Så länge ett fåtal stater sitter med veto i evigheter, utan att andras röster gäller blir det ingen ändring.
    Dessutom har dom andra mål än mänskliga rättigheter, jämställdhet som tema.
    Ska vi ha en röst måste dom europeiska länderna ha en gemensam syn på vad som förs fram. Vi i norden borde ha ett mycket bättre samarbete därutöver.

  • snobben

    FN gillar inte att vi blandar in andra intressen än maktbalans, ekonomi och säkerhet.
    Däremot straffar dom länder som inte följer paragrafer i mänskliga rättigheter och delar ut tortyranmärkningar på ökad självmordsfrekvens, inlåsning av ungdom och psykiskt lidande. Dom har en uttalad dubbelmoral. Vi ska vara snälla mot stater som bryter mot detta ur makt, ekonomi och säkerhetsintresse. Men oss straffar dom.

  • snobben

    Dom som har makten fortsätter att sätta plåster på människor, naturtillgångar, livsmedel, via dom stora organisationer som tillhandahåller läkare utan gränser, tillsatser i mat och medicin, nya brunnar, flyktingtält, räddningsflyg och båtar samt har dom hjälp av kriminella som sätter sprätt på vapen, droger, pengatvätt, politiker som bygger nya massfängelser utan rättegångar. En evig arena för samma karneval med maskerad som snyggar till välfärdsfesten. Dom vill absolut inte ha fred. Nya mordmonument, och fina utmärkelser eftersträvar dom.

  • snobben

    Artikeln är otroligt intressant- Den visar att på en fråga finns tusen svar och förhållningssätt beroende på just då rådande läge. Jag gillar ju dynamisk musik, låter konstigt i sammanhanget. Den har ofta ett intro, börjar långsamt , drar iväg ganska hårt, bromsas, men fångar upp tidigare stycken och fortsätter med ny inriktning
    Grunden finns hela tiden närvarande med strofer över och under en gitarr, bryts med solon, och drar iväg hårt igen. En rörelsedynamik, både dramatisk och mjuk.
    Så ser jag på insatser av alla slag i krig, demokratiönskan finns hela tiden, men bryts
    av störande och följsamt förlopp med individuella reaktioner.
    Många har beskrivit ur sitt inre i text och musik. Jag lyssnar mer på människors upplevelser än politiska uttal. Dom är lika motsatta men längtan, sorg, hat är lika
    för alla.

  • snobben

    Vi hade ju Mannerheim, både krigsherre och politiker. Själv tycker jag mej dubbel identitet i nya sammanhang. Jag är mörk, brunögd. – Folk frågar- VAR kommer du ifrån ? – Tyskland – TANKE . Hoppsan en nazist ( jag var inte född då ) – Varifrån där ?
    _ Hamburg TANKE oj Reeperbahn känner vi till ! – Du pratar bra svenska. – Ja, Jag har varit här sedan jag var 3 år. Ibland skojar jag att Eva Braun var min mormor, att min farmor öppnade Reeperbahn. Svenskar behandlar en som om man ramlade in från djungeln in i någons lägenhet. Själva kan dom ju komma både från Jönköping eller Dorotea.

  • snobben

    I dagens krigshärdar är allt också dubbelt, en historia som förföljer, kulturer och
    religioner skiljer. Men dom ska samsas under samma lagar. Lika håller ihop.
    Dom är också uppmärksamma och vill veta vilka, vem dom har att göra med.
    När stormakter lägger sig i blir det mera turbulens ibland. Alla vaktar egna rättigheter.
    Samt så kan inte alla grupper få egna länder, som Israel. Dom har byggt upp tuffa murar som skydd mot alla andra. Lyssna på bandcamp.com sol3

%d bloggare gillar detta: